Många får något drömskt i blicken när vintern kommer på tal. Jag gissar att de för sitt inre öga ser fluffiga snödrivor, vackert snötyngda granar, gnistrande snökristaller överallt och med tanke på mitt umgänge så ser väl de flesta också nypreppade skidspår som slingrar sig genom ett vintervitt skogslandskap.
Tyvärr är det ju bara en bråkdel av vinterhalvåret som ser ut så, det är därför jag envist hävdar att vintern är sk*t. Minns inte nu när den meteorologiska vintern anlände i år, var det en månad sen..? Sen dess har vi haft ett fåtal timmar av det där vackra snöfluffiga och massamånga veckor av slask. Det är just det här slasket, i både blött och fruset tillstånd, jag starkast förknippar med vinter och jag hatar't.
Extra bitter är jag just nu eftersom jag för inte alltför länge sen dök ner i en av dessa slaskpölar som dolde en lömsk iskant som inte ens dubben bet på, pendelcykel och jag for i backen. Jeansen blöta från höft ner till fot, skorna fyllda med isvatten, handsken fylld med isvatten, svordomar i massor och fort som f*n upp på fötter och det fåfänga hoppet att ingen såg kom förstås omedelbart. Gjorde det ont? Jag vet inte, tog mig inte tid att känna efter. Ville bara upp, bort och in. Nu vill jag gå i ide och vakna upp i maj till spirande grönska och värmande sol. Jag börjar tappa räkningen nu på hur många dagar som gått sen jag såg solen ordentligt senast, naturlig dygnsrytm är ett minne blott. D-vitamintillskott i all ära men de hjälper inte ett smack när man ligger och sprattlar bland isbitarna i en vattenpöl, fastklämd under sin egen cykel, i ösregn, en mörk decembereftermiddag. Vintern ÄR sk*t.
(Det ska komma gladare inlägg någon dag också, allt är inte så deppigt här i vardagen, tvärtom faktiskt, men ibland måste missnöjet få pysa ut.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar