Det blev alltså mer skidåkning under gårdagskvällen, vilket bjöd på fler nära-döden-upplevelser och jag fick stifta bekantskap med den otäcka känslan av hängande snorsträngar under näsan. Det är väl de som signalerar att man är en riktig skidåkare? Åtminstone av helgens TV-bilder från Kuusamo att döma, herrejösses vad det snorades och dreglades på många håll.
Nå, skidpasset var riktigt jobbigt och Lena kör skiten ur mig. Det hintades om att det ev. handlar om en hämnd för alla kräkjobbiga cykelpass jag ledde i somras. Jag tror att jag har en hiskeligt jobbig vinter framför mig...
Nog hade jag puls allt. |
Fram-och-tillbaks, fram-och-tillbaks. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar