Besökte stigarna vid Långviksmon

Utflykt till grannlänet

Midsommarafton blev en lugn tillställning till förmån för en tripp sydväst ut till Långviksmon utanför Örnsköldsvik, samma marker som Tolvtjärnsloppet går på. Visste inte så mycket om området förutom att det är sandigt och var därmed inställd på en tung cykeltur. Vi hade guidning av Viktor från elitlaget Team Hi5-OIK Race som plockade en fin 4:e plats i årets lopp. Den här turen med oss andra i släptåg blev väl mer som en promenad i parken å hans vägnar med andra ord ;)
Det blev jobbigt ganska direkt, men också rätt så vackert över de sandiga tallhedarna. Motorcyklar av endurotyp har kört upp de sandiga stigarna, jag kämpade fram med min trampcykel av endurotyp i deras spår. Inte alls optimalt men det var det som stod till buds. I några av utförsbackarna var det iallafall rätt kul att smälla ner sadeln i bott och skutta nerför motorcykelguppen.

Tappade räkningen på antalet backar upp och ner rätt fort, vi som kommer från plattlandet är verkligen inte vana att möta backe efter backe efter backe. Mjölksyran kom och gick hela tiden. Inte konstigt alls att vi faktiskt behövde få stanna till och snacka en stund emellanåt.

"Men lugna er, vi har inte pratat färdigt ännu"

Vädermässigt var dagen si sådär, ganska jämntjockt molntäcke hela tiden, men åtminstone inget regn. Självklart hade vi kaffetermosar och mackor med oss i ryggsäcken som brukligt är, däremot blev fikastoppet betydligt kortare än annars. Myggen var hemskt aggressiva mot oss och sommarkylan kröp på rätt fort när vi stannade upp. Hann inte ens med att hala upp kameran när vi snabbhällde i oss kaffet vid en av de många tjärnarna i området. Direkt efter fikat blev det förstås sandig uppförsbacke igen så värmen fick vi snabbt upp efter pausen.

Efter många långa sandstigar kom ett parti med skogsvägar, då rullade kilometrarna undan lite fortare igen. En stund i början var det lite kämpigt när det redan vid skyltarna för 5 och 10 km kändes som att benen skulle krokna. På grusvägarna höll vi snacktempo så när de avslutande böljande stigpartierna tog vid var benen någorlunda återhämtade igen.
För att vara årets första längre pass tyckte jag ändå vi höll ihop rätt bra under dagen, ingen väggade och ingen vurpade bort sig. Vi tjejer körde ju tunga cyklar allihopa, så för oss blev det ju ett desto bättre träningspass än för karlarna på lättviktshojar ;)

Vill tacka mina medcyklister för fint och glatt sällskap och excellent guidning! Det här tycker jag att vi gör om fler gånger i sommar.

Tips om stigar i Umeå

Västerbottens-Kuriren gav ut en sommarbilaga här i veckan och vad är väl en sommar utan cykling? Nä, precis! Flera sidor handlade om mountainbike och jag fick tillfälle att tipsa om några av alla de stigar och skogsområden som bjuder på stigcykling här i närheten. Hela listan av tips och några kartor för vägledning finns under rubriken Mountainbike runt Umeå.

Totalt Umeå hakar också på cykeltrenden i veckan och gör fin reklam för Obbolas leder och träningarna för barngrupper. Obbola är ett av de ställen jag tipsar om här ovan, där är lätt att hitta runt tack vare de massiva insatserna de lägger ner på att skylta upp alla leder.
Sen hamnade Lena och jag på framsidan av tidningen, men det är egentligen orelaterat till innehållet ;) Skribenten fann det väl lämpligt att återanvända gamla bilder från VK-arkivet kan jag tro.

Oemotståndlig sommarstig

Skogspromenad på cykel


Alla cykelpass är inte direkta träningspass, ibland vill jag bara såsa omkring på två hjul längs en stig. Lite jobbigare än en promenad till fots blir det ju förstås ändå bitvis, det går inte att bromsa sig uppför en backe liksom, men mellan sektionerna av lite motvillig attackcykling rullade jag i sakta mak. Det var en fin kväll att uppleva naturen, en upplevelse jag delade med ett antal orienterare som lufsade omkring i skogen.

Får se om jag hinner njuta mer av de torra sommarstigarna innan det utlovade regnet till veckan drar in. Skogen längtar nog efter en rejäl rotblöta, likaså böndernas vårsådd, men cykelstigarna blir så otäckt halkiga av vatten. Fast å andra sidan kanske det blir en bra motivation att dra på löpardojorna istället, lite mer allsidig rörelse skulle i vanlig ordning inte skada.

I övrigt så närmar sig semestern med stormsteg, härligt och efterlängtat förstås. Hoppas på många fina utflykter på cykel, både såsiga och snabba och långa med kaffetermos i ryggsäcken!

Fredagspump endurostyle

Vuxna barn leka bäst

Drog till östra änden av stan, det var länge sen minsann. En gång i tiden min egen bakgård, på bara ett par år har dock mycket nytt hunnit hända. Mest anmärkningsvärt är att jag faktiskt inte ens besökt den pumptrack vid Nydalasjön som invigdes i fjol. Värmde upp vid KFUMs lilla pump först, den låg som ändå på vägen. Självförtroendehöjande liten slinga det, det gick ju bara fint att ta sig runt där. Martin visade först.

Den större pumpen vid Nydalabadet var mer utmanande, det gick inte riktigt att ta sig runt utan några tramptag vid varvningen. Kanske det hade gått om underlaget varit hårdare, vårens och försommarens torka har smulat sönder ytan. För att vara en första gång så tycker jag vi fick godkänt. Med tanke på att vi körde gungiga endurohojar med greppiga AM-däck kanske rent av väl godkänt ;)  Det var väldigt flåsframkallande att pumpa runt bland guppen, hade varit prima intervallträning om jag haft kvar min bakgård i andra änden av Umeå.

Jag försöker pumpa fart med 160 mm slaglängd,
visserligen i låstast möjliga läge. 

Halva delen av långa pumptracken, hela ryms typ inte i en bild.

Vi skäms bort gång på gång med vackra kvällar här i norr. Det går som inte ta vara på varenda en längre, då blir inget annat gjort på hemmafronten. Väl värt ändå att ta den här fredagkvällen till enbart trevligt umgänge och svettmysig cykling.

Martin och Lena i samspråk på fin transportsträcka.

Efter Nydalasjön drog vi några varv i Bräntis, på "endurostigarna" vid sidan om huvudbacken. Mina ben var rätt rökta efter det, tur vi hade biltransport tillbaka hem västerut efteråt.

Myggornas tid är nu

Håller farten upp

Det har knappt kommit en droppe regn på över en månad, jag kan tycka att mygglarverna borde torkat ut vid det här laget. Önsketänkande förstås! Det finns ändå kvar små pölar till myggodlingar i skogarna efter den snörika vintern. Och vilket ställe kryllar som mest av mygg i juni? Hässningberget med sin djupa bäckravin och täta, fuktiga, mossiga granskog förstås. Skyddad av MyggA och med målet att nå den blåsiga toppen drog vi ändå dit cyklandes via travskogen och Vedkastbacken.

Myggen fick naturligtvis vittring på oss rätt fort, ingen paus för andhämtning då inte. Inget utrymme för att i sakta mak trixa sig uppför spängerna heller. Hälften av berget bestegs till fots den här gången. Varje år undrar jag i mitt stilla sinne om det här ska bli året jag fixar uppfarten utan fotisättningar...
Nåväl, på toppen blåste det friskt, vi hann dricka vatten, äta lite socker och snicksnacka en stund. Sen kom den ack så roliga nedfärden. Alla passager satt ju inte direkt som en smäck, men vad är att förvänta när vi mest hojat plattstig hittills i år. Kluriga brantkurvan gick då vägen för alla ändå, bra så!

Ingen aning om vad aktiv cykeltid blev under kvällen, men det är underordnat. Det var roligt att besöka skogen för cykelhäng i litet gäng, det var skönt att känna att vissa teknikmoment ändå sitter, Enduron verkar kunna hänga med i år också och förutsättningarna för fortsatt fin sommarcykling ser mer än lovande ut, bara nu myggstammen tar och decimeras några snäpp, tack!