lördag 31 augusti 2013

I Röbäcksskogen igen

Återigen slås jag av hur kul det ändå är att hänga runt i de lokala skogarna. Trots de häftiga fjällturerna så blir man så barnsligt glad även av att bara köra t.ex. ryssrundan i Röbäck - som jag ju kört jag vet inte hur många gånger. Tog en tur med en rutinerad räv och två stycken som inte cyklat där förr. Det är så roligt att få visa sina favoritstigar för nytt folk!

Eftersom det är en av de roligaste stigarna jag känner till i krokarna så är den ju inte helt oteknisk. Det blev några stopp med peptalk och tips om hur man bäst ska försöka ta sig an alla små stenkanter utför det lilla, lilla berget.

Skön runda med skönt folk. Det är gött att vara hemma i skogen igen! 

Min kära Canyon rullar så fint på hemmastigarna :) 

fredag 30 augusti 2013

Chill dag i bike parken

Efter flygturen över styret dagen innan så gick det knappt att stödja på högerbenet, lårkakan satt väldigt djupt in i muskeln och olägligt till. Det vore ju för trist om trippen till fjällen skulle ta slut i förtid, tur det gick hyfsat att rulla nerför downhillbanorna i Hemavan bike park åtminstone. Fick sällskap av Martin och Bosse som anlänt till stugan kvällen innan.


Att de här två grabbarna med lätthet skulle dra ifrån mig i backarna var ingen överraskning, men det dök också upp en annan cyklist under dagen som ställde av mig ordentligt. En 14-årig tjej hemmahörande i trakten som börjat cykla lite utför för tre år sen, hennes fokus ligger iofs mestadels på alpin utförsåkning förstås - det verkar ju som ligga i blodet bland folket där uppe - men hon var vass på cykling också! Jag hade inte skuggan av en chans att kunna hänga på henne. Respekt!


Med benet som inte riktigt ville vara med och ett halvtrasigt bromshandtag tog jag det väldigt lugnt under dagen. Mycket fika blev det och småprat med liftskötaren och Stig Strand som ju tagit över cykeluthyrningen i bike parken. Fick lite tips på andra möjliga cykelutflykter att göra - de får dock vänta till nästa säsong. Kul att ha fler nya ställen att se fram emot att prova på!


Nästa projekt nu blir att skaffa nya bromsar. Nu är det som att bromshandtaget knappt sitter fast i sitt fäste, läskigt värre. Jag hade ändå planerat att byta bort Elixir-skiten snart nog, men nu blev det lite mer bråttom än tänkt. Får se vad jag ska gå på härnäst, Shimano lockar!


torsdag 29 augusti 2013

Topptur Daalåejvie

Dagen efter 11-timmarsturen behövde vi för det första lite sovmorgon, för det andra en ny eker till Annikas framhjul och för det tredje en betydligt softare cykelrunda. Vi siktade in oss på Daalåejvie, en topp på 1337 möh en liten bit norr om Hemavan. Stigen upp går direkt från E12:an i Klippen. Riktigt fin topptur att göra!! Knuffa upp, cykla ner - lika enkelt som kul. Fast ändå lite jobbigt förstås, det är ju inte gjort i en handvändning att ta de där dryga 800 metrarna i höjd.
Första biten av leden går genom brant(!) fjällskog, som sen planar ut över en halvblöt fjällplatå innan nästa stigning tar vid. Bitvis så brant och bökigt att det går bra mycket lättare att bära än knuffa cykel, även om det här sättet svider mer i benen.

Lika miserabelt som det var dagen innan, lika glassigt hade vi det denna dag. Med gott om tid på oss kunde vi sitta ner och fika ordentligt, njuta av solen, kaffet och fjällvyerna. Toppen låg där bakom och väntade på oss.

Runt 1100 meter så planar fjället ut en bit, kammen man befinner sig på är cyklingsbar åt båda håll. Någonstans går väl leden men terrängen inbjuder till cykling precis var man vill.



Därefter tog den sista klättringen till fots vid, vi bar och puttade cyklarna upp till den sista branten innan toppen. De översta 100 metrarna kändes inte riktigt cyklingsbara för någon av oss, med mer skills fixar man det men det är tokigt brant och mycket stenblock. Vi kände oss nöjda med att bara promenera upp den sista biten och tog oss en till liten kaffeslurk på toppen.

Sen fick det vara slut på softandet! Efter en så lång promenad upp är man peppad till tänderna inför att få köra utför! Hela vägen upp går man och funderar över linjeval, bygger upp lite lagom med rädsla inför branterna som nerifrån sett inte verkar cyklingsbara, förväntningarna och nervositeten kittlar i magen. Känslan när man äntligen får sätta sig på cykeln och börja rulla utför är oslagbar!



Sen får man förstås inte heller glömma att njuta av miljön man befinner sig i. Fjällvärlden är magisk! Vidderna, tomheten, vi såg inga andra människor på vår tur, det var som att allt tillhörde oss och våra cyklar. Mäktigt!



Sen gick nerfärden inte helt problemfritt, Annika var den enda som inte klotade. Både Marie och Kristin gick omkull rätt tidigt, vilket föranledde en något försiktigare cykling därefter. Jag sparade min praktvurpa till den allra sista biten, bara några hundra meter från bilen i en brant men i övrigt ofarlig och oteknisk grässlänt i skogen. Då hade vi ändå kört betydligt hårigare partier just innan, men här lyckades jag ändå flyga över styret och mosa höger m.vastus lateralis mot cykeln samt bryta sönder delar av höger bromshandtag. Det satte nästan P för vidare cykling, även om jag rullade några försiktiga varv i bike parken dagen efter, när de andra gick på fler turer.

Daalåejvie alltså - kanonfin topptur att göra med cykel! Om man kapar lite tid från fikapauserna så fixar man nog turen på ett par-tre timmar nånting. Just denna dag inbjöd dock till ett chill tempo med mycket tid för njutning och allmänt fjällhäng. En riktig toppentur med ett skönt gäng starka brudar!

tisdag 27 augusti 2013

Misärcykling över Murtsertopparna

Vi (Annika, Marie, Kristin och jag) tänkte oss en långtur som start på fjällvistelsen, medan kroppen var pigg och fräsch liksom. Jag hade kikat på kartan i förväg och sett en led som går från Drottningleden, över Murtsertopparna och via Stabre-stigen ansluter den till Kungsleden mellan Syterstugan och Viterskalstugan. Något riskabelt att köra en tidigare osedd led ty den kanske inte alls är cykelbar, äventyret avskräckte dock ingen på förhand.
Vi cyklade från den bekväma stugan i Portbron in till Hemavan och upp till Kungsleden och vidare in på Drottningleden. På vad som kändes som nästan ingen tid alls så hade vi knuffat cyklarna upp över trädgränsen. 
Annika & Marie.

Kristin.
Molnen låg på ungefär 1300 meters höjd när vi började, men när vi lämnade Drottningleden och tog stigen upp mot Lilla Murtsertoppen kom regnet över oss och med det molnen och vinden. Det blev lite blött och kylslaget. En snabb chokladpaus i lite lä bakom stenen gav ny energi till benen. 

Och så knallade vi på upp till första delmålet: Lilla Murtsertoppen. Här var det riktigt j-la kallt. Efter att ha burit och hållit i cykelns kalla metall var fingrarna stelfrusna och enda sättet att hålla värme i resten av kroppen var att hålla sig i rörelse. Verkligen en helt annorlunda upplevelse än för några veckor sedan när vi stod i T-tröja i gassande sol där uppe. 

Vi skulle dock ännu högre upp, upp på Murtsertoppen - 1413 möh. Hur långt bort den låg och hur stigen dit såg ut hade vi ingen aning om, sikten uppe bland molnen var runt 50 meter tippar jag på. När man stod vid en ledmarkering kunde man knappt se nästa. Vissa partier fick vi klättra med både händer och fötter till hjälp och hiva upp cyklarna över hala klippor, fast det fanns också några meter här och där som var cykelbara. 

Efter okänd tid så var vi till slut uppe dagens högsta punkt. Ett smärre under att jag ens lyckades få igång kameran här, fingrarna var helt bortdomnade sen länge. Vi kände oss väl ändå hyfsat starka allihopa, men kalla förstås. Jättekalla. Sådär så det gör svinigt ont i fingrar- och tårkalla. Det fanns just inget bra läge att stanna och äta i, regnet övergick emellanåt till hagel och det blåste isande vindar. 

Det fanns som synes ingen utsikt att tala om, ingen mening att stanna längre än nödvändigt på toppen alltså. Vi hastade vidare längs leden österut. Något direkt tempo gick det dock inte att hålla, det visade sig att denna sluttning är ett blockterrängens mecka! Ett sterilt, nästan utomjordiskt landskap, med stora stenar omkastade huller om buller. Cykel kändes inte riktigt som det optimala fordonet här. Vi var dock tvungna att halka oss vidare ner den här vägen och vi hittade snart lite lä där vi kunde ta ännu en hukstående snabbfika med kaffe, macka och choklad. 




Till slut fick vi vår belöning för slitet ändå. Vi kom ner under molnen, marken blev slätare och vi fick en stig att följa. Cyklarna kom äntligen till användning och nöjda leenden bredde ut sig. Den värsta prövningen var över! Vi hade tagit oss igenom misären med gott mod ändå och alla hade krafter kvar. 

Det blev en blandning av tramp- och rullsträckor därefter, tills vi kom ner på ännu lägre höjd och blötmarkerna tog vid. Sugande, gräsiga myrar som oftast ändå gick att trampa sig fram igenom, men det sög ganska ordentligt bitvis. Leden var helt ospångad och vi fick hoppa/vada över en del vattendrag. 

Vi visste dock att Kungsleden inte var alltför långt bort och den håller ju betydligt högre standard. Har för mig att klockan var ungefär vid 17 när vi till slut nådde Kungsleden och skylten där det stod Hemavan 19. Vi räknade efter i huvudet och kom fram till att vi nog borde hinna tillbaka innan mörkret faller. Fast då räknade vi inte riktigt med motvinden från h-e som kom med besked när vi styrde västerut genom Syterskalets dalgång. Hur som helst så var vi tvungna att ta en ordentlig rast. Syterskalets raststuga dök upp på precis rätt plats vid rätt tidpunkt. För första gången under dagen så kunde vi sitta ner ordentligt och äta och dricka utan att riskera att förfrysa lemmarna. 

Kort efter att vi lämnat stugan mojnade vinden och vi kunde cykla vidare över fjället. Benen började bli rätt möra, men cyklingen var så fantastiskt kul att vi fortsatte trampa på med gott humör. Att vi måste ta oss tillbaka innan kvällen låg ju som ytterligare en motivation i bakhuvudet och överlevnadsinstinkten gjorde att man inte lyssnade alltför noga på kroppens signaler. Fokus låg i huvudsak bara på att cykla framåt i stadigt och säkert tempo. Helst vill man ju inte vurpa och slå sig alltför hårt på ett sånt här ställe, även om det här vore ett bättre läge än uppe bland molnen nära topparna... Förutom att jag flög över styret när jag fastnade i bäckfåra så gick cyklingen hyfsat fint. Stigen är skapligt teknisk bitvis och riktigt, riktigt rolig. 

Det fanns även stunder när vi kunde stanna upp och njuta av vyerna. Som en tillbakablick genom Syterskalet, så fantastiskt vackert!


Vad är väl en RR från fjällen utan den obligatoriska bilden på renarna?
Mot slutet kom nästan solen fram en stund, den hade vi inte alls sett till sen morgonen.

En bit innan Hemavan lämnade vi Kungsleden och styrde ner Syterbäcksleden istället, den är alltid så fin och rolig. Fast just denna gång minns jag knappt hur den var, jag var så trött på slutet. 11 timmar efter att vi lämnat stugan var vi tillbaka vid dess dörr. Hungriga som en flock vargar, trötta in till benmärgen och väldigt, väldigt nöjda över att vi klarat oss igenom en sådan miserabel och äventyrlig dag. Jag är väldigt imponerad över detta gäng med tuffa brudar som klarade av den hårda dagen med flaggan i topp. 
Det är ingen tur jag någonsin skulle få för mig att göra om, att släpa cykel uppför och nerför i blockterräng är ingen höjdare, men de sista milen var otroligt vackra och jag är ändå väldigt nöjd med dagen som helhet! 

söndag 25 augusti 2013

Underbara(?) fjällcykling

Tre väldigt, väldigt olika cykeldagar ligger nu bakom mig. Höjderna runt Hemavan har visat alla sina olika sidor. Regn, dimma, blockterräng, hagel och isvind likväl som sol, vindstilla och ett fantastiskt flow. Man vet aldrig riktigt vad man ska bli bjuden på när man far dit, förutom ett utomordentligt trevligt sällskap av peppiga cyklister. Trots att jag nästan förfrusit alla fingrar, kraschat sönder ett bromshandtag och återigen tappat låtsastanden så jag går runt med en glugg där framme så är jag ändå fantastiskt nöjd även med denna fjällvistelse. Landskapet är magiskt och cyklingen helt otroligt bra, när den väl är bra. Jag ska naturligtvis lägga ut orden lite mer i kommande blogginlägg! 

Det som började med misär blev sen helt fantastiskt bra! 




onsdag 21 augusti 2013

Semester slut - länge leve kompledigheten!

I förrgår tog min månadslånga sommarsemester slut. Buhu buhu. Nu har jag jobbat hela två dagar - dags att ta ut lite kompledigt och fara till fjällen igen! Wohoo!! Man får ju passa sig så man inte sliter ut sig i onödan. Till fjälls alltså, återigen Hemavan och de härliga västerbottensfjällen. Givetvis med cykel och glatt sällskap, räknar med att det kommer bli ungefär hur fint som helst. Det är väl kanske inte T-shirtvärme på höjderna längre, som för nån vecka sen, så denna gång kanske man slipper se fjällvärlden genom en svettdimma. Enduron står och stampar, ivrig på att komma iväg. Jag får väl säga på återhörande, bloggen pausas i väntan på min återkomst till kusten. Tjing!



måndag 19 augusti 2013

Bra dumträning x3

Det var tumvänlig träning på gårdagens agenda - inte cykling alltså. Fantasin sträckte sig inte längre än till löparskorna. Det är så dumt och ändå så bra att springa. Träningseffekten är super och kroppen stärks så fint av löpning, samtidigt är det så dumt för det är så jobbigt att det gör ont i muskler och lungor, inte är det särskilt kul heller. Med bra sällskap iofs bra mycket bättre än utan sällskap, fast inte är det som cykling inte. För att sätta pricken över plågo-i:et så avslutades passet med plankan och armhävningar. Lika välbehövligt som dumt och mjölksyresmärtande. Tummen tackar för vilan åtminstone, inget ont som inte har något gott med sig.

lördag 17 augusti 2013

Jaga snabba happyiter till Hampis

Efter att monsunregnet dragit bort blev kvällen kanonfin, solen värmde på ordentligt, luftfuktigheten var maxad och det kallades snabbt ihop till en liten happyride i Umeå-tråden. Tavelsjöleden till Hamptjärnsberget och lite snurr däromkring. Det var väldigt ovant att köra leden när det var så blött och halkigt, cykeln hade svårt att bestämma sig huruvida den skulle hålla sig till höger eller vänster om stenar och rötter. Fick aldrig någon riktig styrsel på den här turen, länge sen jag körde så likt en kratta. Och den stukade tummen är just stukad, skittumme. Kan man få en ny någonstans?




torsdag 15 augusti 2013

Utläggning om Specialized Enduro

Kom på att jag kanske borde skriva något mer sammanhängande om sommarens nyinköp på cykelfronten, min nya bästis när det ska köras utför, nu när jag haft den hemma i drygt en månad. Dess fullständiga namn är Specialized Enduro Comp 2013. En cykel för enduro/all-mountain.
Jag har en Canyon Nerve XC 7.0 (2012) sen tidigare, ifall någon missat det. Mot slutet av förra året kände jag att det allt oftare saknades en del slaglängd, styvhet och en flackare geometri för den cykling jag helst vill ägna mig åt. Kort sagt: jag behövde en cykel som tål tuffare tag, framför allt när det går utför.

Jag bestämde mig tidigt för att gå på en tyngre typ av AM-hoj, att gå upp till en 140-150 mm slaglängd skulle ge lite för stort överlapp i användningsområde med XC-cykeln. Bättre då att kötta på lite extra för att få mer stabilitet vid downhill och dylika aktiviteter, därmed prioritera ner snabbhet och trampvänlighet på lätt stig och grus.

Cykeln är utrustad med Fox: en Fox 34 Float CTD Evolution (160 mm), tapered och 15 mm-axel i fronten, Fox Float CTD Evolution med autosag där bak. CTD står för Climb, Trail, Descend - med en liten spak ändrar man snabbt och lätt inställningen däremellan. Det blir en jätteskillnad i hur dämpningen ändras mellan de olika lägena, trampeffektiviteten känns super i Climb-läget och vid utförsåkningen jobbar de mjukt och fint genom hela slaget. Särskilt gaffeln känns helt underbar, den är så följsam och äter upp ojämnheter så man kan bibehålla fart och kontroll genom även ganska jobbigt stök.

Hjul och däck: Roval-fälgar med Specialized-nav, gummit är också Specializeds egna: Butcher fram, Purgatory bak, 2.3" bredd. Den här kombon väger alltså, jag vet inte hur mycket och vill kanske inte veta exakt, det känns iaf hur trögt det är få igång den här massan vid acceleration. Att däcken inte är de mest lättrullade spelar förstås också in, det är ändå värt det med tanke på hur bra greppet är. Jag tror inte att jag fått ett enda otäckt tjuvsläpp ännu, fast nu när den fuktiga hösten nalkas lär det kanske komma. Har inte riktigt haft möjlighet att testa på blöta hällar och rotmattor i sommar.

Växlarna är SRAM X7/X9. Inga konstigheter där förutom att jag som bara kört Shimano tidigare fick trimma in tummarna på hur man sköter växlingen. Avid Elixir 5-bromsarna beter sig ungefär som förväntat, precis som Elixir på Canyon så är de lite svampiga, har inte det där riktigt distinkta bettet och nja, de lär nog bli den komponent som byts ut snabbast.

Cykeln är extrautrustad med Specialized Command Post - jag begriper inte hur jag kunnat levt och cyklat utan en höj-/sänkbar sadelstolpe! Det är verkligen helt kanon att med en liten knapptryckning på styret trycka ner sadeln i bott inför utförslöporna och lika lätt höja den igen för att kunna trampa vidare efteråt. Fantastiskt!!

Och överlag är det här en fantastisk cykel. Den är riktigt fin att trampa stig med och kommer verkligen till sin rätt när det blir medlut. Liftcykling verkar den klara fint, åtminstone på den nivå där jag befinner mig. Uppe i fjällen betedde den sig som en dröm, inte alltför hiskeligt tung att bära/knuffa uppför och helt underbar på de tekniska stigarna ner från fjälltopparna. Dessutom, den är röd!! Jätte-jätteröd! Och alldeles jättesnygg. Sådär så jag tvekar på om jag verkligen förtjänar en så fin cykel, men jag har väl ändå kommit fram till att jo, det är helt okej även för en sån som mig att rulla en så fräck cykel :)

onsdag 14 augusti 2013

Canyon får rulla igen

Efter Endurons inträde så fick Canyon stå tillbaka ett par-tre veckor, främst för att den fick så lov att donera sina pedaler till nykomlingen, men också för att det är så infernaliskt kul att köra på en ny cykel. Nya pedaler har dock blivit beställda, levererade och monterade så Canyon har fått komma sig ut i skogen några gånger senaste veckan. Vill ju inte se att den står hemma i vardagsrummet och blir sotis på Specialized.
Igår kväll fick Canyon rulla i Umåker-skogen i solnedgången, den kändes väldigt glad och lätt längs stigarna, betydligt mer sprättig än sin förare. Himla skojigt var det, att få ta några varv runt Häggbladsbacken med omnejd. Mest kul utför förstås, i vanlig ordning, men också skönt att få känna på riktigt hög puls och mjölksyra igen när det gick uppför.