Ökenlöpning - årsbästa!!

Jag springer ibland och klagar alltid över hur trist och besvärligt det är. Detta gällde ofelbart fram tills dess att jag nu provat springa på en kanarisk holme. Det blev två riktiga löppass under semestern, det första redan på den första dagens morgon, innan frukost t.o.m. Helt galet i mitt tycke, att träna innan frukost. Jag är dödshungrig när jag vaknar och moffar helst en rejäl frukost innan jag ens tänker på att få något annat gjort. Mitt resesällskap var dock säker på sin sak; på en solsemester tränar man löpning innan frukost!
Sagt och gjort, löpskor på, iklädd kortärmat och kortbent för första gången på länge och med nästan tom mage (jag hann ösa i mig en liten yoghurt ändå) joggade vi från Playa de Aguila längs strandpromenaden mot San Agustin. Så alldeles otroligt vackert och så häftigt med Atlanten som piskade in våg efter våg mot stränder och klippor. Jag är (ännu) inte särskilt berest så jag roas väldigt även av dessa "små" detaljer i sammanhanget, bara det att få se riktiga sandstränder var något helt nytt.
Nåja, träningen var det... efter en dryg halvmils joggande fram och åter gjorde vi halt på en liten strand och avslutade passet med några plankor och armhävningar. Sen tänkte vi oss att svalka fötterna i oceanen men vågorna slog snart upp över oss och vi blev ändå blöta in på skinnet så det var lika bra att göra ett helkroppsplask i de varma vågorna. Jag förkunnade detta som årets bästa löppass!

Den titeln stod sig dock inte länge, för någon dag senare drog jag iväg oss på en lite längre löpning - efter frukost denna gång! Med välfyllda camelbaks tog vi oss an hela strandpromenaden från hotellet till Playa de Ingles, i stekande, underbar värme och sick-sackande mellan de många strosande pensionärerna. Överlag väldigt många äldre på ön just nu och väldigt få barnfamiljer och yngre partygäng. Det var himla stillsamt, precis som jag vill ha det, jag är väl kanske något av en pensionär till sinnet.
Väl framme vid PdI banade vi oss väg ner till den största strand jag någonsin sett och här åkte skor och strumpor av. Barfotalöpning ska ju vara the shit - det ska ge det naturliga, mjuka, fotriktiga löpsteget sägs det. Inte vet jag hur det var med den saken, men att barfotaspringa längs en strand kändes alldeles helt fantastiskt!
För att toppa det ytterligare styrde vi snart in bland Maspalomas sanddyner, detta landskap som inte liknar något jag tidigare sett. Fortfarande lika barfota banade vi oss väg upp- och nerför las dunas, här blev det alltså jobbigt på riktigt. Som att springa på myr eller lössnö, fast alldeles varmt och underbart! Det här var sannerligen Årets Bästa Löppass, på riktigt och helt ohotat om titeln. Bodde jag på en varm ö i Atlanten vore jag onekligen en väldigt mycket bättre löpare, för det här var ju t.o.m. kul!

Salomon får ursäkta, men de var otroligt överflödiga i det här underlaget. 

Lena spurtar uppför i sanden.

Segerviss på toppen.

Undertecknad sliter sig uppför samma sanddyn,
med andan i halsen och skorna i händerna. 

Jag, i en öken. Visserligen en mycket liten öken, relativt sett, men ändå den största öken jag befunnit mig i. 

Snart följer ett inlägg om cykel också, jag lovar, men jag var så lyrisk över att det var så kul att springa att jag blev tvungen att plita ner ett inlägg om det först : )