[RR][Skidor] Hela vägen till Mora

Sälen-Mora 90 km

Förra årets slaskfest till vasaloppsstart vill jag helst glömma, 47 km skidsimning från Sälen till Evertsberg var ett fiasko, men det väckte någon form av revanschlusta i mig och jag anmälde mig kort därefter till detta års öppet spår. Sett i retrospekt ett mycket märkligt beslut, eftersom jag inte tycker om praktiserandet av längdskidåkning.
Inför detta års största utmaning hade jag mödosamt slitit ihop 15 mils åkning totalt varav två "långpass" på 2 mil resp. 15 km. Förra vintern hade jag ju gjort allt enligt rekommendationen, 50 mil totalt och tre seedningslopp över 4 mil innan starten i Berga by. Två väldigt olika uppladdningar med andra ord. Den andra stora och totalt avgörande skillnaden mellan de två loppen var annars att årets Vasaloppsarena, söndagen den 28:e februari, bjöd på strålande solsken, ett hyfsat snötäcke, kalla nätter och runt 2-3 minusgrader under självaste dagen med stort D.
Dagen var låååååång, från uppstigningen för grötfrukost kl. 02:30 i vårt hyreshärbre i Orsa, till bordningen av Sälen-bussen kl. 04:00 i Mora, avstigning från nämnda buss just innan kl.06 invid startgärdet och så köandet först till illaluktande bajamajor och sen till startfållan där vi kom iväg över startlinjen ungefär 07:22.

I väntan på att få lägga ner skidorna i spåret.
Foto: lånat/stulet
(från https://ettstegtillorkarjag.wordpress.com/2016/03/04/oppet-spar-2016/)

Väl framkommen till Smågan hade jag 250 åkare bakom mig i spåret. Vid en långt senare kontroll, om det nu var Oxberg eller Hökberg minns jag ej så var 1,100 åkare kvar. Jag hasade om rätt många stackare med andra ord, som hur det nu är möjligt faktiskt gled långsammare fram mot målet.
Andra siffror att notera är att jag åkte ganska precis lika sakta från Sälen till Evertsberg i årets gnistrande propagandaspår som i förra årets slaskmisär. Tänk vad ett halvår/år med hypotyreos kan göra för allmänkonditionen.
De siffror jag höll rätt på under tiden jag stakhasade fram i det öppna spåret var annars hur långt bort nästa kontroll var, de där orimliga numren som angav totalsträckan kvar till Mora låtsades jag inte förstå. Vadå Mora 63 liksom? Fullkomligt onödiga skyltar i mitt tycke, Risberg 4 var mer begripligt och greppbart.

Det var som sagt en fin dag i övrigt, solen gick upp över myrarna vid Smågan och hängde över mig ända mot Eldris ungefär, sen gav solen upp över oss stackare som inte kommit längre fastän dagen varit så lång! Sista milen skymde det allt mer och elljusspåret vid Mora tändes upp. Min mage gav som också upp där samtidigt som solen, den ville verkligen inte ha en till mugg sportdryck eller energigel eller någonting sockrigt alls. Ren viljestyrka höll allt på plats nedanför halsen. Lär dröja innan jag blir sugen på Enervit igen.
Många sträckor längs 9-milavägen är bara ett töcken, det var många sönderplogade, isiga nerförsbackar och rätt många saxningsstigningar där spåren blivit sönderklivda av några tusen åkare innan. Däremellan långa sträckor flack stakning. Men exakt i vilken ordning allt kom är ytterst oklart, min annars tämligen skarpa hjärna checkade ut rätt tidigt p g a en blandning av tristess och trötthet.

Upplopp...

...och målgång.

Den sista siffra jag minns från dagen var digitaluret vid målgången. 17:55 lyste med stora siffror när jag passerade under den ikoniska skylten mitt i Mora. Total åktid blev 10 timmar och 33 minuter. Motivationen mot slutet bestod till rätt stor del av att "bara jag åker hela vägen nu så behöver jag aldrig någonsin göra om det igen". Så att åka Vasaloppet kan jag nu checka av från min bucket list, återstår att se om det hädanefter ska gå att hitta någon form av träningsglädje i att åka skidor när jag inte har ett mastodontlopp framför mig som stressfaktor. Annars lägger jag upp en jättefin Salomon S-lab komplett skidutrustning till högstbjudande inom ytterligare en vinter eller två!

Jättefina skidor, bara använda i 10 mil!

Tusen tack för ert sällskap under helgen, finaste Lena och Maja <3

För en något gladare, peppigare och roligare RR från Öppet spår rekommenderas varmt ett besök hos Maja: ettstegtillorkarjag.wordpress.com

Alltjämt mörka moln på cykelhorisonten

Snörvel, snörvel

Helt sinnes vad less jag är på den här förkylningen, 9 dagar and counting med rinnande näsa och periodvis hosta. Hann ju knappt ut och cykla på barmarken över huvud taget, inte mer än att jag hann känna hur obefintliga mina cykelben och min teknik var, innan det här djävulsviruset slog till och sänkte/sänker mig långt ner i självömkandets brunn. Jag skulle ju ha hunnit skrapa ihop både landsvägsmil och skaka av mig MTB-rostigheten vid det här laget, varit fit for fight att ta itu med gruppträningar och börjat pusha gränserna där jag lämnade dem vid slutet av förra säsongen. Faaa-aaaaaan vad less jag är.

Mörka moln och regn och allmänt djävulskap. 

Shopping report

Uppmuntran i förkylningstider

Sällan jag blir så krasslig som nu i helgen, en riktig djävulsförkylning har slagit klorna i mig och jag kan knappt varken andas eller tänka. Det är bomull mellan öronen och igensvullna bihålor, snor skapas i makalösa mängder och varje nysning eller hostning rister långt ner i luftvägarna. Tack till kollegan som drog med sig barnbasselusker till jobbet i förra veckan ;) Som extra bonus har jag dessutom varit gräsänka hela helgen, ensam och ämlig i dagarna tre. Miserabelt minst sagt.
Istället för cykelendorfiner får jag då se till mer materiella ting för lycka, som de prylar jag införskaffat i cyklingsväg senaste månaderna men inte rapporterat om i bloggen ännu: Canyon har fräschats upp med en ny sadel, helsvart trodde jag men den hade ju väldigt passande silverinslag såg jag vid uppackningen. Klart lyft jämfört med den inte-längre-så-vita och tämligen kantstötta sadel som suttit där de senaste tre åren. Får se hur länge det dröjer innan den här också blir tilltufsad i kanterna...

Även Kona-hybriden fick en ny sadel. Istället för muskrossarskapelsen som en gång kom ifrån racer-Richie sitter där en Selle Italia C2 Gel Flow, samma som numer sitter på Richie. Bra för plånboken att min rumpa gladeligen nöjer sig med en såpass billig sadel, även då det nöts flera timmar på långpass.

Jag har även införskaffat en ny dagturssäck, en Camelbak Lobo. En snygg skapelse med 3 l vattenblåsa + 3 liter packvolym. En liten kaffetermos och ett kakpaket ryms perfekt tillsammans med nödvändiga cykelattiraljer. Den lär hänga med på många turer till sommaren!

Sist men inte minst har jag skaffat mig en stilig downhill-tröja. Längtar så jag blir galen efter att få åka lift och bomba nerför backarna igen! Siktar i första hand på Bygdsiljums premiär den 7:e juni!

Stigfinnartur ut i myren

Med blöta fötter

Gårdagens MTB-pass i korthet, efter typ 2 km:
Jag: "Nej, jag har lite ont i halsen, pulsen känns för hög, jag avbryter här och rullar bara lite grusväg idag istället."
På väg ut ur skogen via en genväg, trodde jag iaf, en stund senare:
"Vi tar den här [nya] stigen, det borde inte vara så långt kvar ut på bilvägen vid ridhuset."
Ytterligare en stund senare, ståendes mitt ute på en myr med halva bakhjulet dränkt i ett myrhål.
"Det var inte den här vägen jag tänkte mig..."

Att finna nya, cyklingsbara, roliga stigar är inte min grej. Det slutar alldeles för ofta ute på risigt hygge, i oframkomligt tät slyskog eller ute på en bottenlös myr. Ridhuset låg visserligen i den tänkta riktningen, men det var för mycket myr mellan det och oss. Vi fick se två rådjur i alla fall, ute på en åker, när vi väl letat oss fram till civilisationen en bondgård med tillhörande cyklingsbar väg.

Idag har jag f.ö. ännu ondare i halsen och näsan rinner. Hrmpf. Inte riktigt vad jag planerat för helgen, lär få bli mer tid i soffan och mindre i sadeln än tänkt.

Bild tagen innan vi hamnade i myren.

På (låtsas)cross genom Sibiren

Dew Drop goes CX

Det finns sällan anledning att cykla grusväg, med en MTB är de för platta, tråkiga och sugiga, med racer/cross/hybrid är de för ojämna, långsamma och sugiga. En smalhjuling göre sig bäst på asfalt! Ändå gör jag ibland utfärder på grusväg, som för att statuera undantagen som bekräftar regeln. Dum som jag är gjorde jag dagens sällsynta grusvägstur just efter en natts riktigt regnande, det hängde även kvar ett dimmigt duggregn i luften. Ekvationen regn + grus klarar t.o.m. en 3-åring av...
Likväl villade jag in mig bland industritomterna på Öst-Teg för att komma till grusvägen bakom flyget. En helt vit fläck på min närområdeskarta fram tills idag. Sladdade mig under E4:an/E12:an och påbörjade den sirapssega turen som skulle ta mig genom ett fröplantage, visade det sig. Inte en meter fick jag gratis, det bara sög och sög och sög, som om lervällingen på marken ville sluka mina slippriga däck med hull och hår. Bara mina tramptag som drev Kona framåt hindrade oss från att sjunka.

Tallar och granar stod prydligt uppradade intill vägen, en kan nog räkna dem i åtminstone 10,000-tal enligt en snabbestimering jag gjorde under färdens gång. På min låtsas-cross mötte jag en annan sorts cross på vägen, en motordriven sak, fuskigt enligt mig då'rå. Önskar han hade förvarnat mig om vad som komma skulle.

Fick bara en kort stunds andningspaus när den mjuka grusvägen byttes mot lite grovgrusigare och hårdare underlag, ty den följdes av en gräsig leråker... Är det det som är CX tro? Stora vattenpölar på det som då bara liknande en sämre traktorväg, det var att välja på översvämmade hjulspår eller geggigt långgräs vid sidan om. Mina omönstrade däck slirade ett halvt varv för varje trampvarv, hela cykeln blev ostyrslig och när jag till slut halkade ner i hjulspåret blev alla fötterna genomdränkta. Om det är det som är CX kan jag lugnt säga att jag inte gillade det det minsta.
Lättnaden var påtaglig när jag till slut lyckades leta mig ut på E12:an, det var så lättrullat att det kändes som att jag flög fram helt plötsligt. Tills jag svängde in på Degernäsvägen och kände att det inte gick fullt så lätt utan vinden i ryggen längre. Här tilltog duggregnet också, det var visst mer än fötterna som skulle bli blöta idag. Det blev så misärigt att jag faktiskt skrattade till och gladde mig åt att jag ännu hade styrka i benen att trampa bort från det där stället.
Jag hade siktet inställt på Röbäck och hade lätt kunna fortsätta på asfalten hela vägen dit. Fast jag hade ju spanat in några andra, tidigare ocyklade grusvägar som genade över Degernässlätten bort mot Södra Röbäck. Det tar emot att avvika från en planerad rutt, alltså fann jag mig snart trampandes i sirap på nya gruslervägar igen. Förirrade mig in på återvändsgränden vid Dingnäset och trotsade sen en varningsskylt om att färd på vägen över slätten företogs på egen risk. Jag är ingen risksökare på så vis, sikten över slätten var dock god och jag såg ingen annalkande fara inom de närmsta kilometrarna. Snirklade mig vidare på åkervägen mellan mer och mindre djupa vattenpölare, grymt glad över att Kona är bestyckad med en bakskärm!
Området kallas Sibirien. Kanske pga dess karga ogästvänlighet? En trotsig, stadig björk stod ensam vid vägen, den underströk bara hur kalt omgivande landskap är.

Det blåste kallt åt mina vattenindränkta fötter och energin från frukosten några timmar tidigare började tryta. Fast jag visste att i Röbäck väntade mat och en varm famn på mig, tanken fick mig att pinna på så gott det nu gick i sirapsunderlaget. Väl inkommen i värmen blev jag påmind om att nu börjar återigen den period då varje blött/kallt pass följs av omedelbar smärta, återflödessmärtan när blodet strömmar igenom tår och fingrar igen. En känsla jag osaknat sen typ i maj.
Nu kan jag ändå fylla några vita kartområden med substans, en bra tur på så vis. Fast jag känner mig ändå outsägligt korkad som gav mig på det projektet i den blötaste av blötperioder, kanske att det vore liiiite värre att göra det just vid snösmältning och tjällossning, oktober var dock nog så illa.

Träningen går ju sk*t denna vinter

Planen som sprack

Tanken inför vintern var att skippa inomhusträning, köpa längdskidor och staka mig i form samt cykla lite då vädret tillåter. Säga upp gymkortet var snabbt och lätt gjort. Skidorna köpte jag i god tid innan säsongen brukar dra igång. Det där med stakningen och cyklingen har däremot varit mer svårarrangerat, själva basen i det jag tänkt ägna mig åt dessa mörka månader.
Snön har lyst med sin frånvaro, det inledande töblasket byttes ut mot en lika snöfattig iskyla. När hände det senast i världshistorien att det inte gått att åka skidor (på natursnö) i Umeå så här långt in i vintern? Det är 3:e februari idag och ev. preppade spår ser ut att ligga minst en vecka bort i tiden. Nästan så jag vill ana att ödet jävlas med mig, bara för att jag skaffade mig ett par skidor och tänkte variera mig från cykling.
Jag är frustrerad, minst sagt. Inte tror jag att jag tappat nämnvärt sen hösten, viss träning har ju ändå blivit av, men det har heller inte blivit de förbättringar av kondisen som jag hoppades skidorna skulle bidra med. Planen sprack och den här perioden mellan cykelsäsongerna vill jag helst glömma innan den ens tagit slut. Nu är det snarare projekt skademinimering som får ta vid, men motivationen är inte på topp direkt. Senaste veckan har jag deppat ihop lite grand, men nya tag kommer!

GOD JUL - i misärträningens tecken

Jag upprätthåller min tämligen färska tradition av julaftonsträning. Nog hade jag hoppats kunna cykla, för att kunna fortsätta kalla det en julaftonscyklingstradition, vädrets makter ville dock annat. Vi har fått en till liten omgång av slasksnö som frös inatt och nu under dagen blivit till kärnis av regnet från ovan. Jag såg ganska exakt noll gruskorn längs cykelvägarna, det vore vansinne att försöka träna cykel nu! Tog en joggingrunda istället, där jag önskade mig en expressklapp från tomten i form av ett par IceBugs - det hände förstås inte.
Halkade mig fram i 9 km längs stadens gator och genom Gammlia-skogen. Fort gick det inte, inför varje riktningsändring fick jag stanna till och vrida kroppen i den nya färdriktningen för att sen kunna fortsätta jogga, allt för att undvika en fatal sladd i de skarpa kurvorna. Tack vare det ytterst modesta tempot slapp jag dock bli särskilt trött, alltid något :)
En annan jultradition som hängt med ett tag är att jag just inte firar jul, eller att jag åtminstone på sin höjd gör det väldigt småskaligt. Inför i år har jag iaf skaffat mig en hustomte för stämningens skull.

Med det sagt så önskar jag alla en God Jul - och må ni alla få i julklapp att 

kunna träna och leva i bästa välmåga under kommande år! 

Regndränkt misär vid Öreälven

Satt och funderade på olika rubriker till detta inlägg, de flesta handlade om vatten på olika sätt. För det var verkligen vattnet som var i fokus under dagens cykelrunda.
Tre cyklister drog iväg till Bjurholm, vi skulle ut och cykla i den svenska naturen såhär nationaldagen till ära. Rutten gick från Bjurholm och söderut längs Öreälvsleden. Att regnmolnen låg tunga över oss var inget hinder.

Det var första gången jag besökte Öreälvsleden. Bitvis var det kanonfin cykling med perfekt singletrack, men kameran brukar ha en förmåga att bara komma fram när det tjorvar ihop sig vid tekniskt utmanande passager. Så bilderna är inte direkt representativa för leden i stort. Tack A för att du var aktiv med kameran också.

På vissa ställen fick vi bära och putta cyklarna. 

Lera och vatten fanns det gott om!

Såphal bropassage. 

Eeeh... en stunds tvekan och begrundande över vad som skulle kunna tänkas gömma sig på bottnen. Men leden passerar ju här såatteh...

...det var väl bara att köra och hoppas på det bästa. Blöta var vi redan både från regn och tidigare vattenpassager så det här gjorde väl varken till eller från.

Som sagt, är man redan blöt så är det bara att köra även där leden är översvämmad över alla bredder. 

Blöt bloggare.

Efter knappt 9 km av stigcyklande och bad så blev det slutligen så att leden gick vidare in i ett översvämmat område med sly. Vi bestämde oss för att det fick räcka med vattenlekar för idag och tog oss ut på landsvägen för att trampa tillbaks upp till Bjurholm.
En liten paus för att fylla på luft i däcket. 

Rutten, 17.5 km allt som allt.