tisdag 10 mars 2015

[RR] Vasaloppet - DNF "Aldrig mer"

Som en parodi på skidåkning

Mjaha, he va he som en säg'. Vasaloppet 2015 var roligt i ungefär... eh, inte alls? Från startgärdet där konstsnön bitvis stod under flera decimeter djupt vatten omgiven av illaluktande leråker slingrade sig en blötmoddig snösträng åtminstone fram till Evertsberg. Bitvis fanns några sladdriga fåror i modden, men det var inte många meter åt gången de höll ihop två och två. Fast för att ta det från början:

En halvtimme innan start.
Startpositionen var ändå rätt okej, ganska långt fram och till vänster i led 9. Till vänster eftersom hela den högra delen av startfållan i 9:an stod under vatten och för att ha bättre chans att undvika tjärnen som dränkt halva bredden av startgärdet just innan första backens början. Hörde inte när starten gick utan följde bara med när folkmassan började röra sig framåt. Sick-sackade framåt mellan vattenhålen och över vägpassagen och fastnade förstås och som förväntat i den mänskliga proppen i startbacken. Mitt i gröten, mitt i spåret, förmodligen den strategiskt sämsta platsen att vara på. Gjorde en bedrövligt dålig insats i backen och fick ideligen stavar och skidor fasttrampade. När jag kom upp mot plattare mark befann jag mig omgiven av i princip bara led 10-åkare. Såna som helt utan förvarning kan vingla omkull på släta backen och åker utför med stavarna spretandes rakt utåt sidorna.
Tog mig till Smågan på ungefär 1:50 och strax efter 11 var jag i Mångsbodarna efter många blåsiga passager i öppna marker. Det hade förvarnats om vindbyar på 12-13 m/s, försökte gömma mig bakom andra bäst jag kunde när det friskade i fram- eller sidledes ifrån. Efter andra kontrollen gick det lättare ett tag, jag hade rätt bra glid och fäste där det fanns lite spår. Det gick en del utför innan Tennäng som markerar början på stigningen upp mot Risberg. Det var kämpigt, saxade uppför backarna, det fanns inte en tillstymmelse till rester av spår, att försöka diagonala var lönlöst, skidorna hittade inget fäste varken i längsled eller sidled. Det var jobbigt, såg många som panikvallade skidor mitt i backarna.
Har ju hört om vilken folkfest Vasaloppet ska vara, god och trevlig stämning i spåret, mycket småsnack åkare emellan. Ha! Vilken bullshit, hörde knappt ett ord yttras, ingen tittade åt någon annans håll, det var bara hängande huvuden och fokusering i var och ens lilla bubbla av misär.
I en brantare utförsbacke efter Risberg fick jag slänga mig i snön för första gången. En kille i botten av backen drog ikull och fick med sig en kille från spåret bredvid. Det fanns en liten lucka både till höger och vänster om dem, tog beslutet att följa mannen framför mig som bestämt såg ut att sikta in sig på att glida om till höger men när han också gick ikull stängdes även den luckan och jag fick kasta mig ut i skogen vid sidan om spåret för att undvika kollision. Blev mest sur för att jag blev av med farten och fick starta om från stillastående.
Stakade vidare i snömodden som bara blev mer och mer sugande, det dök upp fler och fler sjöar i spåret, åkarna packades ihop på led i de små snösträngarna som gick alldeles i kanten runt sjöarna. På några ställen fanns fanns varken snö, is eller vatten utan marken kikade fram fläckvis. Smått makabert att låta Vasaloppet gå av stapeln i såna förhållanden!
Fram mot Evertsberg hade sträckningen modifierats, det var för mycket stöp på isarna på sjöarna. kanske för klena isar också, så spåret drogs i skogen och i plogvallarna längs med landsvägen. Spåret var mer grått, brunt och gult (hoppas det inte var kiss) än vitt. Efter passagerna intill vägen kände jag hur mitt glid försämrades markant, jag tvingades börja staka även när det gick lite nerför, min misstanke är att det var för mycket plogavskrap från vägen som låg i spåren och det sögs fast under mina skidor - tillsammans med alla klisterrester de samlade på sig från de 10,000 åkarna innan mig.
När kilometerskyltarna räknade ner mot Evertsberg gick jag noggrannt igenom mina alternativ i huvudet. Kunde jag hitta ett uns motivation att fortsätta i något skrymsle? Kunde pengar, tid, egna och andras förväntningar få  mig att fortsätta? Nä. Ville jag spöa nån av de andra stackarna som omringade mig spåret? Nä. Ville jag prompt ha fjädern i hatten det ger att ha en tid och placering från ett Vasalopp? Verkligen inte. Var det något överhuvudtaget som kändes det minsta roligt i den här situationen? Ett bestämt nej. Och det fällde avgörandet, ett par kilometer innan Evertsberg hade jag bestämt mig för att ta bussen därifrån, även om jag anlände dit mer än en timme innan repet skulle dras och även om jag egentligen inte var särskilt trött. Jag vill göra saker i mitt liv som är roliga, när det inte finns där så skiter jag hellre i det. Skidåkning står fortfarande inte särskilt högt på min lista över roliga aktiviteter överlag, hade jag varit mer frälst hade jag kanske hittat motivation i det om inte annat.
Lämnade in tidtagningschipet i sjukvårdskällaren och klev ombord på bussen utan att titta tillbaks. Längs vägen mot Mora skymtade spåret emellanåt och jag kunde inte känna den minsta ånger att jag valde bort att fortsätta hasa i snömodden i 5 timmar till. Det kan jag fortfarande inte, sähär två dagar efteråt. Det jag kan känna är lite uppgivenhet över att de låter loppet gå av stapeln under så usla förhållanden, jag tycker inte det anstår ett lopp med den traditionen och digniteten att låta denna dåliga parodi på skidåkning utspela sig i fäders spår.

Och apropå det där "aldrig mer" i rubriken så kommer jag inte stå på startgärdet när Vasaloppsstarten går nån mer gång, vilket jäkla bröt och stök alltså. Däremot avvisar jag inte tanken på ett Öppet spår vid något tillfälle, det vore ju ändå lite fint att få se hela sträckan till Mora, förhoppninsvis ett annat år då - när det går att åka skidor hela vägen!

Målgång från sidan om, min Lena kämpade sig i mål just när mörkret föll.

6 kommentarer:

  1. Tycker du kämpade riktigt riktigt bra! Helt rätt att avbryta när det inte finns nåt som driver framåt.
    Jag upplevde också att det var mindre trivsel i loppet än vad jag är van från Öppet spår. jag hade föreställt mig att det skulle vara mer prat, mer stämning men det kändes mest som alla var i sin bubbla. jag försökte att prata men ingen ville direkt surra. Inte heller kändes det som en tävling mer än gula nummerlappar.
    Jag föredrar Öppet spår, dels för att det faktiskt går att åka skidor lite snabbare och man slipper den där jädra starten. Jag åker heller mot mina gamla tider. För blåbärssoppan, bullarna, depåerna och sträckan är precis likadan! Så jag hoppas vi syns på start till det någon gång!

    SvaraRadera
    Svar
    1. De få som sa något beklagade bristen på skidföre alternativt svor i sin ensamhet, det var den Vasaloppsstämningen det ;-) Kan tänka mig att ett fint Öppet Spår är tusenfalt trevligare!

      Radera
  2. Jag är så sjukt imponerad, oavsett, och satan vad jag inte är avundsjuk. Grymt jobbat! Nu cyklar vi istället tycker jag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaaa, låt oss cykla!! Massor!!

      Radera