onsdag 4 juli 2018

Trixig stig runt Bäcksjön

En sjö med fina minnen

Det har gått 5 år, sånär som på tre dagar, sen jag guidade Lena runt Bäcksjön första gången. Då var vi som fortfarande i cykelkompis-stadiet bara. De senaste somrarna har vi dock inte lyckats ta oss iväg till den fina sjön bortanför Ersmark nån fler gång. Dags att ändra på det!
Pga lite ont om tid inför Sveriges åttondelsfinal i VM kapade vi transportcyklingen dit bort, cyklarna fick hänga bak på bilen för att rappa på utflykten en smula. Den fina behållningen av turen är ändå själva stigen runt sjön. Som tidigare började vi i södra änden och sökte oss motsols runt. Första biten är hyfsat lättkörd med några spänger, lagom lång för att hinna bli uppvärmd innan den värsta biten tar vid. Den där biten som mest bara går i torr myrmark (åtminstone torr den här dagen) med oräkneliga rötter på längden och tvärsan och aviga stenpartier i sjökanten. Att jag dessutom inte hittade in i flowet direkt gjorde sträckan ganska frustrerande. Lena ångade dock fint på, skumpade fram över allting och bara log. Det gick några snäpp bättre för henne nu än för fem år sen :)


Efter ett tag minskade andelen myrmossa till förmån för mer skogsmark och mer hanterbara stenpartier, även om antalet fotisättningar på denna tur är otroligt många (tack och lov att vi inte kör SPD). Solen stekte obarmhärtigt på oss i skogsbrynet och vi trampade på tills vi nådde en av de små sandstränderna som kantar sjön. Det var bara att slänga av sig cykelkläderna och knata ut i vattnet för att få ner kroppstempen till hanterbar nivå, vilket gick rätt fort. Gissningsvis 18 grader i vattnet bara, burr. Men ändå skönt för överhettade cyklister. Medan vi torkade drack vi kaffe och åt våran matsäck. Underbart att kunna göra dessa fikacykelturer nu under semestern.


Vi rullade så sakteliga vidare sen. Stigen fortsätter vara knixig, det gäller att tråckla med sig cykeln runt och över alla möjliga hinder. Ibland går det bra och man blir glad, ibland kör man fast och blir sur. Tror aldrig hastigheten riktigt överstiger 10 km/h nån längre sträcka, det skulle gå snabbare till fots med andra ord. Fast det vore ju inte tillnärmelsevis lika roligt eller lika utmanande.


Superplatt är det ju hela vägen runt, stigen går verkligen kloss intill sjön hela vägen. Lite väl fett att köra Enduron kanske? Men fasiken, den är ändå kul på stig, tung att lyfta upp förstås men ibland går det att utnyttja den extra dämpningen för att liksom gunga hojen över hindren. Dessutom var min XC-cykel inte i körbart skick så jag hade inget egentligt cykelval inför turen.
Lite forcering blev det på slutet, där stigen blir som mest lättkörd dessutom, Sverige-Schweiz matchen hägrade ju med tillhörande afterbike-öl. När vi lastade cyklarna på bilen igen konstaterade vi båda att den här turen tog inte särskilt hårt på benen egentligen, vi var som mer matta i resten av kroppen, armar och axlar mest. Supernöjda var vi iallafall, vi gillar båda att köra tekniskt stökbök i skogen. Det ska banne mig inte ta fem år innan vi far och cyklar vid Bäcksjön igen!


1 kommentar:

  1. Nä banne mig! Inte fem år, jag vill åka dit redan till helgen!

    SvaraRadera