Äntligen ganska torra stigar med bara lite snö

April, april

Det börjar till slut likna nåt där ute i skogarna! Snön måste vika undan, även om den gjorde ett tappert försök att begrava oss i misär igen så sent som i måndags. Av den snöstormen kvarstår nu intet. Ändå inte helt fritt fram att härja i skogen än, blötman kvarstår och jag är nojig för att köra sönder mina favoritstigar nu när marken är så känslig. Här och var finns dock klipphällar och sandig mark som torkat upp samt partier som är täckta av packad snö/is, letade upp såna stigsnuttar här i krokarna av Röbäck och hade det jäkligt kul och alldeles fruktansvärt jobbigt. Cykelbenen och formen är riktigt dåliga, kämpar kämpar kämpar för att komma tillbaks men det kommer ta tid alltså.
Inga bilder från idag, men väl en film från hjälmkameran!

Puttrar igång cykelsäsongen så smått

Vårvintern

Mars bjussar på några sköna dagar med hård skare på det numer ganska tunna snötäcket. Hoppas det håller i sig nån vecka till! Solen sken t.o.m en dag i helgen, vårdagjämningen har passerat, den riktiga cykelsäsongen är banne mig inte långt bort nu. Som vanligt börjar det också brinna i knutarna att hinna ge cyklarna den omsorg de hade behövt i slutet av förra året, sura dämpare, trasig ram, trötta växelförare, skitiga drev... Listan över behövlig service är lång. Kanske jag kan få tummen ur i påsk, om det inte blir sådär oemotståndligt härlig cykelskare igen vill säga ;)

[RR][Skidor] Hela vägen till Mora

Sälen-Mora 90 km

Förra årets slaskfest till vasaloppsstart vill jag helst glömma, 47 km skidsimning från Sälen till Evertsberg var ett fiasko, men det väckte någon form av revanschlusta i mig och jag anmälde mig kort därefter till detta års öppet spår. Sett i retrospekt ett mycket märkligt beslut, eftersom jag inte tycker om praktiserandet av längdskidåkning.
Inför detta års största utmaning hade jag mödosamt slitit ihop 15 mils åkning totalt varav två "långpass" på 2 mil resp. 15 km. Förra vintern hade jag ju gjort allt enligt rekommendationen, 50 mil totalt och tre seedningslopp över 4 mil innan starten i Berga by. Två väldigt olika uppladdningar med andra ord. Den andra stora och totalt avgörande skillnaden mellan de två loppen var annars att årets Vasaloppsarena, söndagen den 28:e februari, bjöd på strålande solsken, ett hyfsat snötäcke, kalla nätter och runt 2-3 minusgrader under självaste dagen med stort D.
Dagen var låååååång, från uppstigningen för grötfrukost kl. 02:30 i vårt hyreshärbre i Orsa, till bordningen av Sälen-bussen kl. 04:00 i Mora, avstigning från nämnda buss just innan kl.06 invid startgärdet och så köandet först till illaluktande bajamajor och sen till startfållan där vi kom iväg över startlinjen ungefär 07:22.

I väntan på att få lägga ner skidorna i spåret.
Foto: lånat/stulet
(från https://ettstegtillorkarjag.wordpress.com/2016/03/04/oppet-spar-2016/)

Väl framkommen till Smågan hade jag 250 åkare bakom mig i spåret. Vid en långt senare kontroll, om det nu var Oxberg eller Hökberg minns jag ej så var 1,100 åkare kvar. Jag hasade om rätt många stackare med andra ord, som hur det nu är möjligt faktiskt gled långsammare fram mot målet.
Andra siffror att notera är att jag åkte ganska precis lika sakta från Sälen till Evertsberg i årets gnistrande propagandaspår som i förra årets slaskmisär. Tänk vad ett halvår/år med hypotyreos kan göra för allmänkonditionen.
De siffror jag höll rätt på under tiden jag stakhasade fram i det öppna spåret var annars hur långt bort nästa kontroll var, de där orimliga numren som angav totalsträckan kvar till Mora låtsades jag inte förstå. Vadå Mora 63 liksom? Fullkomligt onödiga skyltar i mitt tycke, Risberg 4 var mer begripligt och greppbart.

Det var som sagt en fin dag i övrigt, solen gick upp över myrarna vid Smågan och hängde över mig ända mot Eldris ungefär, sen gav solen upp över oss stackare som inte kommit längre fastän dagen varit så lång! Sista milen skymde det allt mer och elljusspåret vid Mora tändes upp. Min mage gav som också upp där samtidigt som solen, den ville verkligen inte ha en till mugg sportdryck eller energigel eller någonting sockrigt alls. Ren viljestyrka höll allt på plats nedanför halsen. Lär dröja innan jag blir sugen på Enervit igen.
Många sträckor längs 9-milavägen är bara ett töcken, det var många sönderplogade, isiga nerförsbackar och rätt många saxningsstigningar där spåren blivit sönderklivda av några tusen åkare innan. Däremellan långa sträckor flack stakning. Men exakt i vilken ordning allt kom är ytterst oklart, min annars tämligen skarpa hjärna checkade ut rätt tidigt p g a en blandning av tristess och trötthet.

Upplopp...

...och målgång.

Den sista siffra jag minns från dagen var digitaluret vid målgången. 17:55 lyste med stora siffror när jag passerade under den ikoniska skylten mitt i Mora. Total åktid blev 10 timmar och 33 minuter. Motivationen mot slutet bestod till rätt stor del av att "bara jag åker hela vägen nu så behöver jag aldrig någonsin göra om det igen". Så att åka Vasaloppet kan jag nu checka av från min bucket list, återstår att se om det hädanefter ska gå att hitta någon form av träningsglädje i att åka skidor när jag inte har ett mastodontlopp framför mig som stressfaktor. Annars lägger jag upp en jättefin Salomon S-lab komplett skidutrustning till högstbjudande inom ytterligare en vinter eller två!

Jättefina skidor, bara använda i 10 mil!

Tusen tack för ert sällskap under helgen, finaste Lena och Maja <3

För en något gladare, peppigare och roligare RR från Öppet spår rekommenderas varmt ett besök hos Maja: ettstegtillorkarjag.wordpress.com

Cykling på riktigt, med snö och snor och solsken i blick

Årets första cykeltur

Solen lockade ut mig på en cykeltur, det är ju så lite snö att jag tänkte det borde gå fint att cykla i skogen så länge några promenister trampat till några småstigar. Och det hade de! Duktiga promenister. Dessutom hittade jag åt ett tillkört skoterspår. Fint underlag för lite glädjecykling. 3 minusgrader kändes behagligt efter senaste tidens köldknäpp. Det här kändes sjukt mycket bättre än att köra ett trainerpass, vilket jag först var på väg att göra. Dessutom fick jag inviga nya actionkameran, jag trillade dit på den lilla GoPro Hero4 Session. Pytteliten, jättesmidig, inte särskilt dyr längre. Fast den hade lite kämpigt i dagens ljusförhållanden med den jätteljusa snön i solsken varvat med väldigt skuggig skog. Kul liten leksak. Kommer bli fler filmer framöver på bloggen och Instagram med andra ord :)

2016 - vad ska hända nu?

En titt in i spåkulan

Då 2015 inte direkt blev som planerat har jag blivit varse att livet tar sina egna oförutsedda vägar ibland. Det är kanske inte lönt att försöka rista framtida planer i sten eller driva upp förhoppningar och förväntningar till alltför höga höjder. Ty det är jobbigt att ta sig upp från ett platt fall. Men om jag lite försiktigt ska känna efter vad jag är sugen och osugen på under 2016 så kan min årsplan se ut nåt sånt här: 

Jag ser en endaste nummerlapp i min spåkula, den drar jag på mig 28 februari när jag åter ska försöka skida mellan Sälen och Mora, denna gång under hashtag #öppetspår2016. Det vore fint om det blev några kallgrader och endast snö som underlag denna gång, önskvärt vore också befintliga skidspår större delen av vägen. Då kanske jag tar mig längre än till Evertsberg. 

I övrigt lyser mitt sug efter tävlingar, tider och placeringar med sin frånvaro. Som vanligt. Det finns liksom inte där, jag bara fortsätter att njutningscykla istället. Inte ens låtsastävlingarna i Strava lockar, jag måste sakna några särskilda gener eller nåt, för ibland känns det som "alla" utom jag siktar på KOM:ar, träningstävlar och bokar in sig på lopp på löpande band. 

För att kunna njutningscykla ännu bättre vill jag komma någorlunda förberedd till barmarkssäsongen, därför har jag skaffat en trainer där jag klämt fast min landsvägshoj. Mer om detta inköp i separat inlägg senare. Förhoppningsvis ger det piggare ben och bättre flås innan våren! Just nu är skicket på mina ben rätt risigt nämligen.

Så snart snön drar sig tillbaka vill jag börja cykla i skog och berg igen. I juni drar vi till Spanien en vecka med förhoppningen att få cykla nerför ett par häftiga stigar, det vore gött att vara i hyfsad form då och ha samlat ihop några nerförsmeter på Enduron i förväg. 

Lilla Murtsertoppen vid Hemavan 2013.

Efter Spanien vill jag cykla nerför svenska berg. Järvsö är alltid roligt, i Åre har vi mycket oupptäckt ännu, toppturerna runt Hemavan lockar. Sedan finns där drömmarna om norra Norge,Andrea och Martin som bosatt sig i Tromsö har postat makalöst vackra bilder och filmer från bergen där uppe. Det ser ut som taget ur en drömvärld, lite för perfekt och snyggt liksom. En vacker dag måste jag få se det med egna ögon. 

Fast nu har jag nog drömt mig iväg lite väl långt. Allt det här hinner jag omöjligen med på en sommar! Nej, sansa sig nu lite! Men någon tur till något slags berg måste det bli i alla fall, får se var/hur/när bara.

Hemmavid vill jag cykla mycket mycket mer än under det gångna året, hänga med fler cyklister i skogen och bli snabbare, smidigare samt fika mycket! 

En stor tilldragelse mot slutet av sommaren blir downhill-SM i Bygdsiljum, vår närmsta bikepark. Kalasskojigt! Inte för att jag tänker delta, se stycket ovan om tävlingsolust, men det blir grymt häftigt att se de som kan cykla på riktigt! 

Om stjärnorna ställer sig rätt (och jag har tillräckligt mycket pengar+semester att ta ut) vore det kul med en cykelsemester under senhösten igen, det har varit en fantastiskt mysig tradition och något att se fram emot när dagarna blir kortare och kylan kommer över oss. Vi har fortfarande mycket osett på Gran Canaria eller är det månne dags för ett nytt resmål? Det får vi se, spåkulan blir dimmig så långt fram i tiden. 

2015 - det bästa och sämsta året någonsin

Tillbakablick

Det är den tiden nu, blicken ska riktas bakåt mot det som varit och drömmar ska formas för det som komma skall. 2015 är snart slut och lika bra är väl det känner jag såhär spontant. Mina tidigare årskrönikor på bloggen har varit fyllda av träningsstatistik och bildkavalkader från ytterligare ett lärorikt och starkt cykelår. Den här gången får jag dock sålla rätt hårt för att hitta åt några få guldkorn. För att ta det från början: 

2015 var jag märkligt nog anmäld till Vasaloppet, kanske som det sämsta tänkbara året att försöka genomföra loppet på. Jag hasade genom 47 km snömodd och vattenpölar tills jag bara vägrade fortsätta. Det var ovärdigt och det satte punkt för den skidsäsongen, där jag väl ändå fått hyfsad koll på att hålla balansen i spåret. 

Från en av få riktigt fina vinterdagar med vit snö
och exemplariska skidspår.

Våren kom sen plågsamt långsamt, snön som först inte hade velat komma överhuvudtaget ville sen inte släppa greppet heller. Men det var saksamma, hade ett viktigare projekt för ögonen och det var att foga ihop två små kattflockar så deras respektive matte skulle få kunna flytta ihop. Ihopflyttandet blev en utdragen process, katterna och jag själv flyttade före alla mina grejer. Det var ett besvärligt sätt att göra det på och med mycken övertid på jobbet och en hel del logistik med alla fyra katterna på den nya hemmaplanen tycktes jag aldrig ha energi till att komma igång med utstädningen av den gamla lägenheten. I retrospekt var energibristen ett av de första påtagliga symptomen. Blev redigt förkyld också och tvingades ta mina första sjukdagar från jobbet på nästan tre år. 

Vårcyklingen var som sagt inte mycket att hurra för, snön och vätan låg kvar länge, värmen dröjde. For ut ibland och hade det halvkul ändå, men riktigt bra var det inte. 

I en blöt gammal timmerränna.

Tog en helg i Järvsö tidigt på sommaren också, hade tagit jättekliv bakåt teknikmässigt och fick inte de vanliga kickarna. Det var mer rädsla än roligt, muskeltröttheten kom för fort. Ytterligare symptom till listan. 

Tiden som följde fram till sommarsemestern i juli är nästan lite dimmig. Fortfarande en del övertid på jobbet, ingen riktig sommarvärme, flytten skulle gå in i sin slutspurt. Blev förkyld igen och hemma från jobbet nån dag. Här någonstans slutade jag logga tid och sträcka för mina pass i träningskalendern på Funbeat. Att alls ta mig ut var bedrift nog, jag behövde inte se siffrorna över hur långsamt det gick. 

Fyra veckors sommarsemester som skulle bli välbehövlig återhämtning förflöt. Jag blev bara tröttare fast jag sov mer. Fotoalbumen är märkligt tomma från denna tid. Sista semesterdagen for vi till Bygdsiljum, jag klarade inte att stå på cykeln ett enda åk. Mjölksyran svepte genom hela kroppen och jag orkade inte hålla styrsel varken på cykel eller ben. Det slutgiltiga symptomet som fick bägaren att rinna över, dagen efter ringde jag tvingade min sambo mig att ringa vårdcentralen för provtagning. 

-Mild hypotyreos, sa läkaren. Sköldkörteln bildar för lite hormon samtidigt som hypofysen får jobba dubbla skift för att försöka stimulera den. Ämnesomsättning går på lågvarv, allt annat likaså. Listan över vanliga symptom är lång och generell, de kommer sig smygande på och var för sig kan de förklaras av en mängd andra orsaker. Ju längre en går obehandlad och ju mer hormonnivåerna avviker från det normala, desto fler och värre symptom. Troligen upptäcktes det i mitt fall ganska tidigt ändå, eftersom de muskulära problemen blev väldigt påtagliga och det var en tydlig varningsklocka för en så pass aktiv människa som jag. Annars hade jag förmodligen tragglat på ett bra tag till, tröttheten blev fort det nya normaltillståndet och nog hade jag väl alltid varit en depressivt/pessimistiskt lagd människa ändå? Eller...? Förutom de fysiska symptomen medförde hormonstörningarna en ganska massiv mindfuck, som jag fortfarande inte riktigt vet om det släppt eller ej. 

Urklipp från hypotyreos.info

Då större delen av 2015 präglats av detta får det naturligtvis utgöra huvuddelen av brödtexten idag också, fast efter nedgång lär det ju komma en uppgång också. Medicinering sattes in och huvudsymptomen klingade så sakteliga av, lika smygande som de kommit. Dock med väldiga variationer från vecka till vecka, eller t.o.m. från dag till dag. I fotoalbumen avslöjas ändå att det var en ganska glad cyklist som tog sig ut i skogen åtminstone några gånger i veckan. 

I oktober gjorde vi ett återbesök i Järvsö där jag helt plötsligt cyklade bättre än någonsin, adrenalinkickarna var tillbaka, modet och jävlar-anammat likaså. Känslan var lite som att ha fått livet tillbaks. Årets cykliga höjdpunkt kom sen i november, när Lena och jag åkte till Gran Canaria igen för att cykla på episkt häftiga stigar i makalöst vackra landskap! 

Resan är det starkaste jag minns från året, förutom det efterlängtade samboskapet som äntligen gick i lås. Kärleken och tillsammansskapet är förstås det största av allt, på så vis var 2015 sällsynt lyckosamt. Att våra katter lärt sig leva tillsammans var en nog så viktig förutsättning, det krävdes både tålamod och tid att få två små nerviga kattjejer att acceptera att dela hem med två kattpojkar, men det var det värt. Det höjs en del ögonbryn över att vi har fyra katter i en lägenhet, men det fungerar riktigt bra nu :) 

Tre av katterna i vardagsrummets varmaste hörna.

I övrigt är faktiskt stora delar av året höljt i en trötthetsdimma, vilket känns verkligt trist på många plan. Får nog säga att 2016 har väldigt goda förutsättningar för att bli ett totalt sett bättre år! 

Enduro-tur i novemberslush

Borta bra, hemma...kanske nåt snäpp sämre

Lever fortfarande på den underbara cykelsemestern i solen. Här hemma är allt så mörkt nu att det är svårt att finna motivation till något alls. Vinter kan vara okej, bara det blir vinter liksom. Det här slasket och regnet är ungefär allt annat än kul. Det såg lite lovande ut en kort stund, vi fick en decimeter snö, det drogs upp nåt litet skidspår här och var, men sen kom regnet igen. Nu är skogen fläckig, ömsom snö eller is eller lera. En dag gick det i alla fall hyfsat bra att cykla, just innan solen gjorde sin sorti för dagen. Enduron var kul att rulla runt på, det var ett tag sen sist. Om barmarken tänker bestå eller rentav sprida ut sig mer igen så är åtminstone inte jag redo att kalla den här cykelsäsongen för över ännu!

Ganska tungtrampat och slirigt snötäcke i kraftledningsgatan.

Mer fläckvis snö i skogen.