Dirtbana + XC-hoj = ?

Körde lite hopp & lek-träning på gårdagens cykelpass. Ännu ett steg mot att våga lite mer och lära känna cykeln bättre. Mest fokus låg på att våga satsa och aktivt pressa upp cykeln i luften. Höll oss till de snälla hoppen som tillåter att man landar kort. Smågrabbarna som körde de större gaphoppen befann sig helt klart på en annan nivå.
Nu har XC-hojen blivit utsatt för både downhill och dirtcykling, finns det något den inte klarar?

Det var varken det högsta eller stilrenaste hoppet som fastnade på bild :)
Men den får duga.

Tillägg: som synes i kommentarerna här nedan så utlovades ännu en bild till inlägget - här är den:

Toppturscykling på Ryfjället

Sista dagen i Västerbottensfjällen. Packade ihop och städade ur stugan vi bott i och styrde ut på E12:an, hemåt mot kusten. På vägen skulle vi stanna till vid Ryfjället och ta en tur till toppen. Vid parkeringen där leden startar fanns en skylt, Ryfjället 4 km, det lät inte så farligt...

Brant var det så cykling uppför var inte att tänka på, det var promenad med cykelknuff som gällde.

Toppen - så nära men ändå så långt borta.

Det var redigt tungt att knata uppför, min puls låg nära taket långa stunder. Ändå hamnade jag obönhörligen på efterkälken. Tungt, tungt, tungt.
Ovan trädgränsen blev det något lättare när alla vackra vyer bredde ut sig, man fick annat att tänka på än mjölksyrastinna ben och andnöd.

Norra Sytertoppen mitt i bild, 1768 möh.

Efter drygt en timme tog vi fikapaus, en väldigt välbehövlig sådan! Då hade vi tagit oss ungefär 2.3 km och 400 höjdmeter. 

Sen fortsatte cykelputtningen, uppåt, uppåt, svetten rann, hjärtat bankade. Den här aktiviteten är jag inte alls van vid, lite mer löp- och backträning i förväg hade absolut inte skadat. Jag blev ordentligt sliten. 

Andningspaus.

På högre höjd möttes vi av is och det blev allt stenigare. Dags att parkera cyklarna med andra ord. 

Sista 200-250 hm utgjordes av stenig blockterräng, inget man vill cykla direkt, särskilt inte med det här is- och snötäcket. Vid torrare väderlek finns det åtminstone en cyklist som rullat hela vägen från toppen, bildbevis finns på happymtb. Idag var dock förhållandena för kluriga även för honom.

Till slut var vi på toppen: Ryjvejegaejsi, 1413 möh. Utsikten måste förstås förevigas. 

Prima fikaställe mot en solig vägg med ett hyfsat skydd mot vinden, men det var inte direkt varmt ändå.

Fikautsikten kan vara en de finaste fikautsikterna jag någonsin upplevt. Även om det var jobbigt att ta sig hit upp var det så värt det!

Sen återstod då den "roligaste" biten - nerfärden!
Halkade oss nerför den steniga toppen tillbaks till cyklarna, jag hade dumpat min hoj på ~1150 meters höjd vilket skulle ge 700 höjdmeters nerförsåkning. 

Sadeln i bott, redo för utförsåkning.

Under uppvägen hade jag många gånger tänkt tanken att det här är för brant, jag kommer aldrig kunna/våga rulla utför här. Jag var... rädd. Faktiskt.

Skräckslagen blick.

Några djupa andetag senare fokuserade jag på att försöka få några bilder när hela gänget kom rullandes nerför fjällsidan. 

Kan dom kan jag? 
Hoppade upp på cykeln, tog tjuren vid hornen och rullade neråt. Fy satan så häftigt det var!! Det gick fort, flowiga partier blandades med stök och små drops. Och hela tiden denna vidunderliga utsikt i bakgrunden. 
Tack och lov blev det några pauser även på nervägen, mjölksyran i benen var inte nådig! Som bonus hade jag dagen innan, i downhillbacken, fått luft i bromssystemet till bakbromsen. Den funkade lite sådär under nerfärden, fick hålla igång den och pumpa handtaget hela tiden för att hålla luftbubblan under kontroll. Man vill inte tappa bromsförmågan i den här typen av utförslöpa!

Nerfärden gick inte helt utan incidenter, bl.a. var det en som badade i bäcken...

Nerom trädgränsen blev stigen lite trixigare och bitvis lite lerig, den var riktigt riktigt rolig. 

Att jag faktiskt lyckades cykla nerför i stort sett hela vägen förvånade mig själv stort. Trodde inte att jag skulle ha en chans, men det gick ju! Det var t.o.m. kul! Turen var otroligt jobbig och samtidigt väldigt belönande. Kan jag tänka mig att göra något liknande igen? Absolut! Men då vill jag vara bättre förberedd och mer genomtränad.

Plottade rutten i Google Earth: 980 höjdmeter totalt, knappt 4.2 km från parkering till topp.

Effektiv tid för promenaden upp blev 2h10min, med pauser inräknat närmare 2:45. Nerfärden på cykel tog ungefär 40 minuter.

Och återigen, stort tack till Andrea för att jag fått låna en massa bilder från din kamera :)

Downhill i Hemavan Tärnaby Bike Park

Dag 2 i Hemavan tillbringades i bike parken. Lägligt nog hade vi lyckats tajma in säsongens sista helg då liften var öppen. Med min ytterst begränsade erfarenhet av downhill, har varit i lilla Bygdsiljum en gång bara, så var det här något som låg en god bit utanför min hemtama komfortzon.
En bekväm och tämligen långsam sittlift tog oss upp på fjället.

Samling på krönet och en stunds beundran av den vackra utsikten upp mot fjället.

Redo att köra!

Kortfattat kan man säga att mitt första åk gick skit. Fegade som tusan och ledde cykeln nerför flera branter och tighta hårnålskurvor. Nästa åk gick i en av de lättare lederna, men regnandet hade gjort de flackare stigarna till en leråker, inte särskilt kul det heller. Så det blev till att fortsätta köra de lite svårare lederna istället.
Vid åk tre eller fyra så halkade jag omkull och landade bl.a. på min redan ömma axel, svor högt och länge med eftertryck. Kände mig tveksam till om det skulle bli några fler turer nerför berget, axeln stelnade till, vurporna satte sig i huvudet och fegheten blev massiv.
Tog en paus medan de andra fortsatte köra upp och ner ett par vändor till.

Till slut samlade jag ihop alla ömma lemmar och det klena huvudet för att ge mig på berget igen. Andades in fjälluften och njöt till fullo av den vackra utsikten som det bjöds på under liftfärden upp.

Och det verkar som att det gjorde susen! För helt plötsligt var det något som släppte och det infann sig ett visst flyt i åkningen, med lite sladd på bakhjulet gick det att ta sig igenom de trånga kurvorna och med ett ordentligt häng bakom sadeln rullade cykeln villigt och stabilt nerför branterna.
Peppen återinfann sig! Det blev kul att cykla igen!

Laddad inför ännu ett åk.

Började pressa cykeln allt hårdare också, Canyon Nerve XC är inte en downhillcykel men jag börjar få allt bättre styrsel på den även när det rullar på fort utför. Den är lite sprättig och fronten dyker snabbt när det brantar på, trots det känns det som att den har ännu mer att ge i backarna om bara cyklisten vågar trycka på lite hårdare. Fast man kan inte beskylla mig för att snåla på slaglängden iaf :)

120 mm slaglängd utnyttjades till fullo.

Några actionbilder på mig (stort tack Andrea för bilderna!!)

Sista åket blev en avstickare till Syterbäcksleden som ligger lite på sidan om övriga leder. Från toppen av liften tar man in på Kungsleden, följer den i ca 2 km mot Viterskalet till och viker sen ner på stigen som följer Syterbäcken ner till E12:an, 5 minuters cykling ifrån Norrliften.
Den lilla bit av Kungsleden vi cyklade på gav mersmak och jag är väldigt sugen på att återvända dit för lite XC-cykling. 

Vet inte ens om det är lönt att försöka sätta ord på hur vackert det var.

Drottningleden

Första dagen i Vindelfjällen. Planen var att cykla från Hemavan, följa Drottningleden till Laisaliden, knuffa cyklarna upp till Lilla Murtsertoppen och därifrån rulla tillbaka ned på Drottningleden i  nordvästlig riktning.

Första delen upp mot trädgränsen var för brant att cykla uppför, men det är ju fint att promenera genom fjällbjörkskogen också.

Dimman och molnen dolde de omgivande topparna, duggregnet kom och gick. Under 1,000-metersstrecket var det iaf plusgrader, alltid något! Hösten kändes väldigt påtaglig.

Regnet gjorde den steniga stigen något förrädisk, på en uppstickande och lutande såphal sten så stack mitt framhjul iväg sidledes i en jäkla fart. Hann varken reagera eller ta emot mig så jag planterade axeln i nämnda sten. Illa. Väldigt illa. Första tanken gick till nyckelbenet, men det klarade sig tack och lov. Ont gjorde det dock och musklerna runt axeln ville inte riktigt vara med nåt mer därefter.

Hur som helst, rullade förbi Laisaliden och påbörjade promenaden upp mot Gielestjåhke och Murtsertopparna med en lätt miserabel fikapaus i skogen på vägen. Allt var kallt och blött i det här läget.

Efter några halvbranta passager med knuffande och lyftande av cyklar så var vi på fjället igen.

Det var bara en kort bit vi kunde cykla sen skulle det knuffas cyklar igen. Jag hade fått kämpa med den onda axeln för att ta mig hit, men musklerna stelnade till mer och mer, tappade styrka i hela högerarmen. Funkade inte att fortsätta, dels för att det gjorde ont men mest för att jag sinkade de andra, vilket inte alls kändes bra när det var så pass långt kvar och dessutom rätt så kallt.
Vi konfererade en stund över kartan.

Sen bestämde jag mig för att vända tillbaks samma väg som vi kommit, tillbaka till Laisaliden och ta bilvägen därifrån tillbaks till stugan. Bästa möjliga deal för alla inblandade. Resten av gänget fortsatte sin färd upp mot dimman, upp mot snöfälten.

Tog det piano på tillbakavägen, hade ingen lust att vurpa igen och tog mig tid för några fotopauser och hade en pratstund med ett par vandrare jag mötte.

Utsikten var otrolig och jag njöt ändå av att befinna mig på fjället.

Turen blev mycket kortare än tänkt, med bara 3½ timme på fjället men det är inte alltid det går som man tänkt. Efterföljande dagar blev bättre!