Tystnad, tagning
Vissa dagar känns det bra att sticka ut hakan, köra på sin gräns, ta några små risker. Andra dagar är bara helt avslagna, det är som softast att bara köra det som redan sitter som en smäck utan utsvävningar. Jag har haft en kväll av vardera slaget tätt inpå varandra. Första kvällen nöp jag bromsarna och agerade publik. Tjugofyra timmar senare var jag pepp på att skumpa över de stenrösiga stigarna. Stigsnuttarna lutar lite lätt utför, det rör sig inte om många meter vare sig i höjd eller längsled, men den tekniska svårigheten är relativt högrankad. Inte värst ändå, men ifråga om vassa, uppstickande stenar överskreds min gräns för att vilja ha armbågsskydden på. Ytterst sällan jag kör dem på stig egentligen, köpte dem inför en cykelresa till Gran Canaria för extra skydd mot deras knivskarpa vulkanstenar. Men den här kvällen åkte POC:arna på inför en liten tripp på hemmastigarna. Efter nogsamt linjeval var det så bara att släppa lite lagom på bromsarna och skumpa neråt. Det gick ändå bra, stigarna betvingades i slutänden på ett bättre sätt än tidigare år. Alla framsteg räknas.
 |
| Fotografen väntar på sitt byte... |
 |
| ...som kommer här. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar