Solskenscyklisten tar det säkra före det osäkra

Vissa inlägg i bloggen pekar möjligen i en annan riktning, men jag är ärligt talat inte särskilt förtjust i att cykla i regn. Och det skulle regna idag - alla prognoser var samstämmiga. Nu har det hittills inte kommit en droppe, det har rentav varit tidvis soligt. Det kunde jag dock inte veta tidigare idag, då jag tog till löparskorna istället för att cykla.

Mina trogna Salomon-skor.

Tog mig ut på de små stigarna vid Grössjön och runt Nydalasjön som jag vanligtvis brukar cykla.

Löpträning är inte sådär görskoj, men det är alltid skönt att komma ut i skogen! Började dock inse vid 8-9 km att den planerade rundan nog var snäppet för lång för mig egentligen. Vid milstrecket var fötterna rejält ömma och jag tappade allt vad löpteknik heter och övergick till att älglufsa fram genom skogen. Meeen, jag höll mig springandes. Knän och höfter som inte är särskilt vana vid denna aktivitet var inte överdrivet imponerade över mitt infall att köra ett distanspass terränglöpning, insåg att jag/kroppen aldrig skulle palla att springa hela vägen hem. Till slut tog det slut på stigar och jag trillade ut på en gång-cykelväg ett par kilometer hemifrån. Garmin-klockan stod på prick 14 km och det fick vara nog. Kroppen protesterade vildsint mot detta tilltag och jag hade nog inte kunnat ta ett löpsteg till ens under pistolhot. Det var tvärstopp helt enkelt och det blev nog så jobbigt att bara promenera hem den sista biten.

Vid 14 km stod klockan på 1:24:19. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sprungit (joggat/lufsat) så långt och länge i ett sträck. Under 2012 ligger snittet på 2 löppass/månad, det är knappast deras förtjänst att jag under året ändå slagit PB på PB både vad gäller tempo och sträcka. Trodde inte att cykelträningen skulle ha sådan överförbarhet till löpningen, men uppenbarligen så går det att, åtminstone till en viss nivå, förbättra sig som löpare genom att nästan uteslutande träna cykling.