"Vilodag" och en summering för juni

Den svenska sommaren visar sig från sin blötaste sida så jag låter cyklarna stå orörda idag. Det var förresten dags för en vilodag ändå efter 10 dagar i sträck med cykelträning. Vilodag innebär dock inte inaktivitet, jag tog en joggingrunda istället. 8.5 km i soft-ish 5:38-tempo, skönt att jogga lite stelhet ur benen.
Vissa lördagar får man trängas med löpare, promenister, cyklister och andra ute vid Nydala, idag låg vägen öde i stort sett. Bara fåtalet motvilliga hundrastare som var ute. Är det så farligt att vara ute när det regnar lite? Jag tyckte det var rätt skönt med ett svalkande regn, men det kanske bara är jag som är lite udda...

-----------------------------------------------------------------------------------
Sista juni innebär att det är dags för månadssummering av träningen:
Total träningstid: 63h 49min
Total cykelträning: 51h 9min

Och uppdelat efter träningsform:
Cykling - mountainbike: 32h 54min (39.3 mil)
Cykling - landsväg: 15h 59min (44 mil)
Styrketräning: 10h 5min
Löpning: 2h 35min (27.5 km)
Spinning: 2h 6min
Cykling - testcykel: 10min
-----------------------------------------------------------------------------------

Fjärde månaden i rad jag kommer över 60-timmarsstrecket, vilket ger att jag under dessa fyra månader tränat mer än under hela förra året sammanlagt. Ytterligare en notering är att jag hittills under 2012 tränat mer än under 2010 och 2011 tillsammans. Jag börjar mer och mer förstå varför jag under föregående år aldrig såg några framsteg, jag tränade ju knappt alls! Och ändå lyckades jag gång på gång dra på mig överansträngningsproblem, särskilt knäproblem då. Märkligt, för nu känner jag mig starkare, snabbare och, viktigast av allt, helare/friskare än någonsin.

Spaghettiben och hoppträning

Konstaterade förra veckan att det var ingen höjdare att kombinera styrketräning för rygg med distanspass landsvägscykling på samma dag. På samma tema kan jag, föga förvånande iofs, dra slutsatsen att det blir onödigt tungt att köra ben i gymmet följt av en stökig mountainbikerunda. Inledde alltså dagen på IKSU med att böja och pressa med benen. Nya övningar för dagen var benuppdrag (som jag läste om på Selstamopia) samt raka mark. Känns som jag börjar få allt bättre koll på hur jag vill utforma kompletteringsträningen för att öka benstyrkan. Rörligheten, eller snarare bristen därav, är dock fortfarande ett stort problem, men en sak i taget.

Spaghettibenen till trots så var det förstås grymt skoj ändå att surfa fram över rötter och sten här på kvällskvisten. Rundan avslutades med lite teknikträning med fokus på trappor. Tanken att man kan cykla UPPFÖR trappor har liksom aldrig slagit mig tidigare, men när man med egna ögon får se att det går utan större problem så var det väl bara att testa. Och se - det gick ju! Visserligen bara en fyra trappsteg uppåt, men ändå! Man får börja smått. Sen körde vi lite skuttande utför nämnda trappor dessutom, bra träning för att behärska hopp och få känsla för hojen i luften.

Återhämtning och teknik i skogen

Skulle ta det lugnt och fint på dagens runda, hålla fokus på teknik och bara mjuka upp benen. Så småningom blev det väl så också, men benen var väldigt spralliga till en början och det gick fort att runda Nydalasjön. Rötter och gegga var inget större hinder:

På hundspåret vid Nydala har de hittat på ett eget sätt att underlätta passagen av en blötmark. Vet inte om jag är särskilt förtjust i den här metoden, pinnarna och plankorna ligger inte helt stilla och det alltför lätt att halka ner emellan stockarna med hjulen.

Då föredrar jag alla gånger en rejält byggd spång! Som vid Grössjön.

Det var förresten först vid Grössjön som tempot gick ner, fattar inte att benen kunde var så trampvilliga efter gårdagens tröskelpass.
Trodde myggorna skulle vara mer på hugget och jaga på mig längs sjökanten, men det gick fint att rulla fram i maklig takt och stanna till för en fotopaus eller två.

20 km landade rundan på, i lagom tempo (åtminstone bitvis) för ett återhämtningspass.

Hej spinningcykeln - det var länge sen!

Av någon outgrundlig anledning kände jag för att trampa stationär cykel på IKSU idag. Kanske det var blåsten eller den ev. risken för regnskurar som fick mig att krypa inomhus, eller bara lust till att svettas floder under ett sjukt jobbigt tröskelpass?

Har inte suttit på spinningcykeln sen i maj nån gång, kändes otroligt konstigt att sätta sig på den där döda tingesten igen, men bara benen kom igång så infann sig snart rätt känsla. Två timmar effektiv tramptid blev det, varav ett 45-minutersblock som skulle ligga på FTP. Fast jag vette tusan om jag inte sköt lite över målet, för det kändes som jag skulle dö många gånger om under den där trekvarten, så intensiteten kanske blev lite väl hög. Hade krafter kvar för en "spurt" och maxpulsnotering sista minutrarna ändå, sen var showen definitivt över.

Otroligt skönt pass, bara fokus på att trampa och andas, enklare kan det inte bli.

Om gårdagens skogsrunda

Grymt fint MTB-pass igår! Visst, det regnade och horder av blodtörstande mygg väntade på oss i skogen, men det uppvägdes många gånger om av pepp och cykelglädje.

Värmde upp med Vedkastbacken, men sen stod Hässningberget i fokus, två varv runt berget med maxpulsintervaller för att komma upp, följt av utförsåkning med tekniknötning, spårvals-funderingar och flertalet omtag av svåra partier.
Bergets spångar var av regnet såphala, onekligen spännande. Men trots att vi stod redo med kamerorna var det ingen som ville bjuda på en spektakulär spångvurpa...

Lika bra det kanske.

Äntligen fick jag testa Mountain King-däcken på blött underlag och de inger ett förtroende som Rocket Ron inte kommit i närheten av. Blöta rötter och stenar var helt plötsligt inga större problem att rulla över. Visst släpper greppet ibland, men inte på det där läskiga tvålaktiga sättet. Allt har sitt pris dock, MK Protection väger 200 g mer/styck, fast det är det värt både för greppets och det extra sidoväggsskyddets skull.

Avslutade rundan med lite mer utförsrull på Umeå secret tracks, men secret är secret, så just den biten hamnade utanför kartan. 

Nöjda med kvällen rullade vi till slut hem över en blommande äng i den ljusa sommarkvällen.

Foto: Andrea.

He blev som blött ikväll

Regnet kom så till sist, äntligen fick jag testköra nydäcken i skarpt läge! Mer om det imôra, klockan är sent slagen. En fin tur blev det iaf, så mycket kan jag säga - regnet till trots.

Stigfinnartur och beprövade klassiker

Tänkte kolla in några av de, för mig, okända stigarna på Umåker. Det sägs att många av dem drar iväg ut över blötmyrar och surhål, men jag ville se det med egna ögon i ett försök att göra mig mer hemmastadd i skogen där. Och visst träffade jag på blötmarker, men tack vare torkan så gick det typ att cykla ändå. Nu vet jag iaf var några fler av stigarna går. Mellan de relativt torra blöthålen bjöds det på fin stigcykling, så det var mödan värt.

Efter utforskandet av okända marker retirerade jag till gamla beprövade godbitar.

Vedkastbacken har jag nyligen fått presenterad för mig, en lite småspännande utförslöpa som var så kul att jag var "tvungen" att cykla upp för den bara för att få köra utför igen. Inte riktigt likt mig... har tagit alldeles för mycket intryck av AM-cyklisterna här i stan på sistone.

Har för mig att jag sett en film från denna backen, men jag kammar noll med google. Någon annan som vet nåt om det...?

Energipåfyllning. 430 kcal i en munsbit. Bra grejer!!

Sen tog jag sikte på Röbäcksstigarna. Magiskt fin singletrack mellan Skravelsjö och Röbäck.

Desto stökigare på Röbäcks milspår! Förra året ett omöjligt stenparti, som börjar med rötter och en del mindre stenar i motlut och avslutas med det här stenskravlet. I år har jag fixat passagen två gånger om. Det är väl det som kallas utveckling?

Söndagsfyror

Så var det dags, det var ett tag sen sist men idag klämde jag till med söndagsfyror igen. 4x4 min intervaller på landsvägscykeln. Kände mig tveksam till om det skulle gå, benen kändes loja, men det blev ändå fyra intervaller på hyfsat jämn intensitet på 92-95% av max.
Inledde med att rulla ut från stan i lugnt tempo och med en puls ca 40 bpm över min maxpuls? Tror pulsbandet hade lite dålig kontakt i inledningen :-) Även den första 4-minutaren gav knäppa utslag i pulsgrafen men det ordnade till sig sen.

Pausvilan mellan intervallerna blir inte riktigt optimal när man måste anpassa sig efter trafik och korsningar, men så länge hjärtat får jobba mot max när det väl gäller så ska väl några minuter hit eller dit inte spela så stor roll. Nästa pass med 4:or ska jag nog ta och köra på en wattcykel, bara för att se om det sker någon utveckling gällande power output.

Mer midsommarcyklande

Midsommardagen gick också i cyklingens tecken. Idag ett lugnare pass med senare start, av förklarliga skäl, det blev ett njuta-av-livet-och-sommaren-pass. För det var verkligen läge att njuta av sommaren; det var soligt, varmt och med en lätt svalkande bris. Blommor och grönska. Myggor och bromsar.

Det blev en tripp upp till Hamptjärn igen. 

Där det finns några sträckor med riktigt fin hällcykling. 

Skogens stjärnor lyste vitt på marken. 

Vilken fantastiskt fin midsommarhelg det varit!

Snabbrapport från midsommarcyklandet

Nog borde man hinna klämma in en cykeltur innan midsommarfirandet? Det blev rentav en rätt så lång tur, 36 km på 2h37min (+ ett antal minuter till i stillastående tid). Det är verkligen en kanonfin midsommarafton, alldeles lagom varm för att cykla i skogen.

Snabba grabbar bombar på utför backarna på Umåker.

Inledde med ett "intervallpass" upp- och nerför backarna på Umåker, innan vi gick vidare på stigen bort mot Hässningberget och klättringen uppför där. Med efterföljande nerförskörning förstås. Lite kul att se puls vs höjd-diagrammet för just den biten i efterhand. Hässningbergets topp nådde vi vid 18 km, där vi tog igen oss några minuter.

Återigen ett sånt där pass som brände bra både i ben och lungor. Riktigt gött! Avslutningsvis blev det en sväng genom Röbäcksskogen också.

Glad midsommar på er allihopa!

Som cyklist ska man väl kunna knäböja?

Den brukar nämnas som en av de mest grundläggande övningarna i gymmet i allmänhet och för cyklister i synnerhet. Knäböjen. Fast det dröjde tills idag innan jag testade för första gången. Och hur gick det då? Nja, vi ska väl inte gå in på vikten men jag kan klart konstatera att jag är alldeles för stel i många muskler för att kunna utföra den korrekt. Det är som sagt en basövning som man bör behärska, kanske det här blir knuffen som får mig att ta tag i rörlighetsträningen på allvar...? Den har stått rätt högt upp på borde-göra-listan ett tag.

Ett inflikande om Schwalbe vs Continental

Min Canyon kom med Schwalbe Rocket Ron 2.25". Canyon säger att Nerve XC-ramarna är för max 2.35" däcksbredd. Ändå gick jag och beställde Continental Mountain King 2.4". En liten jämförelse mellan de två däcken, RoRo till vänster - MK till höger:

Det mest kritiska partiet är vid kedjestagen, men som synes på bilderna är det just ingen större skillnad i frigång mellan stag och däck. Det har sagts förr att Schwalbe-däck är något fetare än Continental-däck i motsvarande tumstorlek och det verkar ligga något i det.

Test av de nya däcken

Var förstås tvungen att testa de nya Mountain King-däcken som kom igår. Egentligen har jag i första hand tänkt dem för blöta turer, men då regnet i stort sett lyst med sin frånvaro under dagen fick det så lov att bli en torr provtur. Första intrycket är klart positivt, de har märkbart bättre grepp även på torra stenar jämfört med Rocket Ron. Testturen tog plats på Tavelsjöleden, så just stengreppet testades verkligen minutiöst.

Det var en riktigt go´ kvällstur det här, fram och tillbaks till Hamptjärn. Kan vara en av de finaste smårundorna man kan göra här i stan. Rätt kul att ta några extra svängar runt på Hamptjärns-berget också, bitvis riktigt fin hällcykling och så går det lite nerför ibland. Och så blev jag instagramad för första gången (Tack för bilden Andrea!).

Kan förresten tillägga att det finns en till i hushållet som är riktigt nöjd med gårdagens leverans av cykelprylar.  

Paket!!!

Dagens skörd hos Posten: leverans från både Chainreactioncycles och Bike-discount.

Blandad kompott småprylar, men det som ska bli roligast att testa är nya däcken. Nästan så jag hoppas att det trots allt ska komma lite regn...

Solskenscyklisten tar det säkra före det osäkra

Vissa inlägg i bloggen pekar möjligen i en annan riktning, men jag är ärligt talat inte särskilt förtjust i att cykla i regn. Och det skulle regna idag - alla prognoser var samstämmiga. Nu har det hittills inte kommit en droppe, det har rentav varit tidvis soligt. Det kunde jag dock inte veta tidigare idag, då jag tog till löparskorna istället för att cykla.

Mina trogna Salomon-skor.

Tog mig ut på de små stigarna vid Grössjön och runt Nydalasjön som jag vanligtvis brukar cykla.

Löpträning är inte sådär görskoj, men det är alltid skönt att komma ut i skogen! Började dock inse vid 8-9 km att den planerade rundan nog var snäppet för lång för mig egentligen. Vid milstrecket var fötterna rejält ömma och jag tappade allt vad löpteknik heter och övergick till att älglufsa fram genom skogen. Meeen, jag höll mig springandes. Knän och höfter som inte är särskilt vana vid denna aktivitet var inte överdrivet imponerade över mitt infall att köra ett distanspass terränglöpning, insåg att jag/kroppen aldrig skulle palla att springa hela vägen hem. Till slut tog det slut på stigar och jag trillade ut på en gång-cykelväg ett par kilometer hemifrån. Garmin-klockan stod på prick 14 km och det fick vara nog. Kroppen protesterade vildsint mot detta tilltag och jag hade nog inte kunnat ta ett löpsteg till ens under pistolhot. Det var tvärstopp helt enkelt och det blev nog så jobbigt att bara promenera hem den sista biten.

Vid 14 km stod klockan på 1:24:19. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sprungit (joggat/lufsat) så långt och länge i ett sträck. Under 2012 ligger snittet på 2 löppass/månad, det är knappast deras förtjänst att jag under året ändå slagit PB på PB både vad gäller tempo och sträcka. Trodde inte att cykelträningen skulle ha sådan överförbarhet till löpningen, men uppenbarligen så går det att, åtminstone till en viss nivå, förbättra sig som löpare genom att nästan uteslutande träna cykling.

Underbara Umeåsommar - eller Distanspass med älgspaning

Som jag har saknat och längtat efter sommaren, så otroligt skönt att den äntligen har kommit! Klämde till med ett distanspass på landsvägen, bara för att få mesta möjliga närkontakt med sommarkänslan. Susade förbi betande kor, ystra lamm och grönskande täkter (eller "lägdor", som man väl borde säga om man bott här i 10 år. Måhända att båda orden är främmande för sydsvenskar?). Nykläckta flygfän skulle förstås försöka söka sig in i alla blottade kroppsöppningar, mysigt värre....Men det hör sommaren till det också!

Skönt pass som bjöd på en del fina vyer. 

Blev lite fundersam om jag möjligen tagit fel i nån korsning... Någon måtta får det väl ändå finnas för hur långa distanspass man klämmer till med :-)

Medelhastigheten blev inte något att skryta om idag. 93.71 km på 3h31min57sek vilket ger ett snitt på 26.53 km/h. Egentligen borde jag kanske ha kunnat köra liiite fortare, men jag slet ut mig onödigt mycket första 4 milen där det mest går svagt uppför hela tiden och därtill kom en lätt men stadig motvind från nordväst. Efter vändpunkten vid Rödåsel i norr hade jag inte så mycket krut kvar i benen för att kunna jobba upp snittet. Dessutom så var detta det längsta pass jag hittills kört utan energitillskott (räknar inte med flygfäna, de flesta spottades ut ändå). ½ L vatten och ½ L elektrolytdricka var allt som gick åt. Kul att det funkade att köra ändå!!

Och så var det det där med älgen, ja. Den stod i godan ro och mumsade på grönskan ute på en täkt/lägda/whatever. En sunkig mobilkamera kan dock inte prestera det bästa av bildbevis, men jag lovar, det är en älg :-)

Söndag ≠ vilodag

"Tänk på vilodagen, så att du helgar den" brukar det heta om söndagar, men jag hade då rakt ingen lust att planera in en vilodag idag :-)

Istället blev det ännu ett sånt där härligt dubbelpass! Började hårt med ett brutalt axel- och tricepspass på IKSU. Vanligtvis brukar jag köra endast helkroppspass, men nu fick jag möjlighet till gymguidning, instruktioner och pepp vilket jag förstås inte ville missa. Så det blev till att piska småmusklerna i arm och axel ordentligt. Tusen tack Simon för passet!

Följde upp med dryga timmen landsvägscykling. Överlag ett ganska lugnt pass, dock med 5 st igångdrag från stillastående på hög växel och så försökte jag trycka på lite extra på låg kadens uppför de små och få backarna jag passerade. Bara för att sätta lite lagom press på benen sådär.

Det blev en väldigt lyckad träningsvecka det här! 
104 km MTB och 153 km LVG, samt styrketräningen på det. Totalt nästan 16 timmar. Det får man kalla en bra vecka.

Idag kom mjölksyran fort

Benen fick då veta att de levde igår! Hann inte ta många tramptag idag innan de började fyllas med mjölksyra :-) Iofs ett tecken på att jag kört lite väl hårt, men ändå en göttig känsla. Fick ihop 75 minuter mountainbike i närskogarna, för njutnings och skojs skull. Ingen högpulscykling och inga halsbrytande manövrar, utan bara snäll XC-cykling av och med trötta ben.
Gårdagens mentala urblåsning gjorde dessutom gott, en ny Plan B har formats och jag hoppas att framtidsplanerna trots allt går i lås. Om de gör det innebär det att jag även fortsättningsvis kan hålla relativt stort fokus på cyklingen, om än inom något snävare ramar.

Från full kontroll till fritt fall

Just när man tycker sig ha koll på läget och tillvaron är stabil kommer dråpslaget som slår undan fötterna på en. Det handlar varken om liv eller död, utan "bara" planerna för en perfekt utstakad framtid som på ett ögonblick slogs sönder till noll och intet. Allt blev plötsligt tillkrånglat x1,000 och nya beslut måste fattas, snabbt!
För att lugna stressen tog jag till den tyngsta arsenal jag har för att reda ut snurriga tankar: skogsluft + träning. Oslagsbar kombination!!

Redan efter trekvart, när jag spanade ut över trädtopparna bort mot Umeå, från Hamptjärnsberget topp hade kaoset i skallen lugnat ner sig.

Men det behövdes mer för att bena ut all nyuppstånden problematik. Drog vidare längs Tavelsjöleden, genade över Kullaheden och snirklade mig fram på små grusvägar ner till Baggböleforsen. Vårfloden brusade öronbedövande. Mycket vackert och väldigt mäktigt!

Passerade över vattenmassorna via Notvarpsbron.

Styrde sen mot Hässningberget. En högpulsklättring och några bataljer med attackmyggor senare stod jag på toppen även av detta berg. Nerfarten var precis så darrig som den brukar vara, jag är verkligen inte vän med det där berget. Däremot besegrade jag äntligen den långa trappspångens alla snirklande och gradvisa stigningar i ett svep!

Den avslutande fjärdedelen av den beryktade spången.

Dessvärre hade jag inga andra vittnen till min bedrift än det 100-talet myggor som suktade efter blod, men jag hoppas kunna göra om det fler gånger. Som bonus rullade jag också nerför den tokbranta lilla rotbacken som avslutar rundan runt berget för första gången.

För att verkligen krama ur all energi ur kroppen körde jag stigen genom Umåkersskogen som avslutning, jag vet inte om det var kedjan som gnisslade av oljebrist eller om det faktiskt var mina ben som kved om nåd - oavsett vilket bombade jag på så mycket det gick, för att tysta alla tankar och bara... bara vara. I nuet.

4 mil, 3 timmar. Från fylld av bedrövelse till fylld av endorfiner. Nu känner jag mig redo att ta itu med beslutsfattande.

Samlade intryck av Canyon Nerve XC

Ser att jag får en hel del trafik till bloggen pga min Canyon Nerve XC 7.0 W 2012. Se bilder från uppackningen här och några detaljbilder här. Nu när jag kört på den några månader så kan jag väl ta och sammanfatta mina åsikter om den. Kanske det kan vara till nytta för någon av alla dessa googlare som vill läsa om Canyon. 

Canyon Nerve XC 7.0 W 2012. Bild från canyon.com.

Innan det här nyköpet så hade jag en Cube LTD Team 2009, hardtail, utrustad enligt standardprotokollet för fultyskar i 999€-nivån. Körde på den tre säsonger, men suget efter en heldämpad blev till slut för stort.

Läste runt en hel del om heldämpade stigcyklar och fastnade för Canyon för att de är väldigt prisvärda, Nerve XC-serien verkar passa för den typ av teknisk stigcykling jag håller på med och inte minst så föll jag fullständigt för designen :-)

Måste först och främst säga: vilket lyft det blev för cyklingen i stort med dämpningen av bakänden! Stigarna runt Umeå är överlag väldigt steniga med mycket rötter, terräng där man ogärna sitter ner på en HT för att det blir för stötigt. Med heldämpat är det fullt möjligt att sitta ner och bara trampa sig igenom stöket. Resultatet blir, förutom högre komfort, att benen orkar köra längre när de inte behöver bära upp kroppsvikten.

Gaffeln, Rockshox Sid RL, är väldigt lätt och trevlig. Till en början ovant lätt och framhjulet ville gärna stegra sig i uppförsbackarna eftersom jag var van vid en betydligt tyngre framände på Cuben, där det satt både tyngre gaffel, hjul och däck. Nu när jag lärt mig var jag ska ha tyngdpunkten för att hålla fronten nere i backen så är cykeln en väldigt trevlig klättrare. Ofta bryr jag inte om att låsa dämpare och gaffel när det bär iväg uppför, upplever inte att jag tappar särskilt mycket kraft i det lilla gung som uppstår.

Nerve XC har 120 mm slaglängd. Cykeln är inte lika kvick som en renodlad XC-racinghoj, men inte heller lika avslappnad som mer AM-inspirerade cyklar. Den känns lite lätt opålitlig när det lutar iväg nerför. Något som noterades även när happymtb gjorde sitt stora stigcykeltest förra året. Såhär skriver de i testets Del 2 om Nerve XC: "Canyons styrstam är något lång för att ge bra kontroll utför. Resultatet av denna ihop med gaffelns avsaknad av lågfartskompression är att fronten har en tendens att dyka och packa ihop vid hårdkörning vilket gör cykeln nervös."
Därtill noterar en i testpanelen att han var nära att dyka över styret några gånger. Nu är jag långt ifrån en lika duktig cyklist som denne cykeltestare och jag kör inte i närheten av lika hårt, men ändå har jag råkat ut för just det där att dyka över styret. Under de månader jag kört den här cykeln har jag gjort fler OTB än under hela min tidigare cykelkarriär tror jag. Visst, till stor del för att jag kör lite tuffare numer och ibland vågar mig på att köra utför, men det är också någonting i cykelns egenskaper (i kombination med att jag inte har rätt utförsteknik) som gör att det är alldeles för lätt att tippa framåt. På en mer utförsinriktad hoj, typ AM, med flackare vinklar och kanske lite längre slaglängd, kommer man undan lättare med en bristande teknik. Jag har tänkt testa hur cykeln beter sig med en kortare styrstam, förhoppningsvis blir viktfördelningen en annan så cykeln blir stabilare utför. Och så ska jag förstås försöka få bättre grepp om tekniken, det mesta av begränsningen sitter nog mer hos cyklist än cykel i detta fall.

Lätt nervös utförscykling.

Däcken är ett par Schwalbe Rocket Ron. De är visserligen väldigt lätta och de rullar riktigt bra, under torra förhållanden så tar de sig fram fint över rötter och sten. Men så fort det är lite blött blir greppet fullständigt opålitligt. På fuktiga rötter och hällar kan greppet släppa när och hur som helst. Jag ska komplettera denna däcksuppsättning med ett par Continental Mountain King II, att använda under de cykeldagar som inte är torra sommardagar. RoRo sitter på Canyons dammodeller, troligen valt pga dess lägre vikt jämfört med Nobby Nic som sitter på herr/unisex-modellerna. NN är betydligt mer robusta och hittar oftast bättre grepp i underlaget.
Dammodellerna är överlag lättare än motsvarande herrmodell, vilket ju är trevligt för oss som inte är lika starka och/eller tunga.

Hjulen, Mavic Crossride, har jag inte så mycket att säga något om. De känns lätta, stabila och spikraka.
Växlarna från Shimano är alltid pålitliga. Avid Elixir-bromsarna har en tendens att vara väldigt skrikiga vid fuktig väderlek och har inte riktigt samma, fina modulering som Formula-bromsarna på Cuben. Men de biter okej när det behövs.

 ---------------------------

Överlag så är Nerve XC 7.0 W en ordentligt trevlig hoj som tagit min cykling till nya höjder. Den är verkligen väl anpassad för knölig, brötig, skumpig och rolig stigcykling! Samtidigt är den lätt och rapp, klättervillig och med lite mer teknikträning ska den nog kunna bli duglig för lättare nerförsåkning också! Det är verkligen sjukt mycket cykel man får för pengarna hos Canyon och som sagt, den är grymt snygg också!

För sakens skull kan jag tillägga att jag har ingen som helst koppling till Canyon förutom att jag köpt en cykel där.  

---------------------------
En vidareutveckling av recensionen efter ytterligare några månaders cykling och några uppgraderingar senare hittas här: http://cyklamedkarin.blogspot.se/2012/09/samlade-intryck-av-canyon-nerve-xc-del-2.html