Det har knappt kommit en droppe regn på över en månad, jag kan tycka att mygglarverna borde torkat ut vid det här laget. Önsketänkande förstås! Det finns ändå kvar små pölar till myggodlingar i skogarna efter den snörika vintern. Och vilket ställe kryllar som mest av mygg i juni? Hässningberget med sin djupa bäckravin och täta, fuktiga, mossiga granskog förstås. Skyddad av MyggA och med målet att nå den blåsiga toppen drog vi ändå dit cyklandes via travskogen och Vedkastbacken.
Myggen fick naturligtvis vittring på oss rätt fort, ingen paus för andhämtning då inte. Inget utrymme för att i sakta mak trixa sig uppför spängerna heller. Hälften av berget bestegs till fots den här gången. Varje år undrar jag i mitt stilla sinne om det här ska bli året jag fixar uppfarten utan fotisättningar...
Nåväl, på toppen blåste det friskt, vi hann dricka vatten, äta lite socker och snicksnacka en stund. Sen kom den ack så roliga nedfärden. Alla passager satt ju inte direkt som en smäck, men vad är att förvänta när vi mest hojat plattstig hittills i år. Kluriga brantkurvan gick då vägen för alla ändå, bra så!
Ingen aning om vad aktiv cykeltid blev under kvällen, men det är underordnat. Det var roligt att besöka skogen för cykelhäng i litet gäng, det var skönt att känna att vissa teknikmoment ändå sitter, Enduron verkar kunna hänga med i år också och förutsättningarna för fortsatt fin sommarcykling ser mer än lovande ut, bara nu myggstammen tar och decimeras några snäpp, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar