Tuffare utmaningar i Bygdsiljum

Nya utmaningar, nya gränser

Vilken superdag Bygdsiljum bjöd på igår!! Blott ensiffriga plusgrader på morgonsidan när vi lämnade Umeå, sen kom solen upp ordentligt och vi blev varma både ini- och utifrån, det blev torrt och fint i lederna, skogen var vacker, folk var glada, grymt fint helt enkelt. Det var årets downhillpremiär för Andrea, fast eh... Lena och jag fick ändå jobba på rätt bra för att hålla jämn fart när lederna gick in i branter och stenkistor. Få kan hetsa mig som Andrea, det är då ett som är säkert. Var troligen därför vi hamnade i svarta leden innan dagens slut...

Tiden var väl mogen för att sabla ner några hjärnspöken och tro på sig själv (och på sin cykel) liiiiite mer än tidigare. Vi lockades över till andra sidan berget i Bygdsiljum, till Östdroppet. Djupa andetag, stirriga blickar, den svarta fyrkanten sticker i ögonen. Kikade på leden en sväng förra sommaren, dömde ut den som för svår, gick då förbi de flesta håriga passager och tittade inte bakåt. Med Andrea duger inte det förfarandet mycket till. Hon som kunde banan lite bättre ledde väg, vi andra gjorde bäst i att försöka suga oss fast så gott vi kunde. Någonstans i mig finns mantrat att kan hon, kan banne mig jag också! Så pass mycket har vi ändå cyklat ihop att jag vet att det stämmer rätt bra, men fasiken vilka nervbrytande pärsar jag måst gå igenom ibland för att uppfylla det.
Östdroppet är baserat på, surprise surprise, rätt så många dropp. Fiffigt nog finns det ändå vid varje dropp en rullbar B-linje, oftast nog så läskiga de också, det är ruskigt brant på den sidan berget. Stilstudie på en av de branta och lite halvsliriga kurvorna:

Redan här var det bra terapi för mig, jag behöver träna på att svänga! För att ha cyklat så mycket är jag erbarmligt klumpig när det kommer till kurvor, i synnerhet branta kurvor. Nåväl, det var som sagt bara att försöka hålla Andreas hjul och komma ihåg att andas ibland.
För att ha det så svårt med vissa tekniska moment finns det andra bitar som kommit till mig via automatik på något vis. Aldrig har jag känt mig som en daredevil, ändå har jag fått denna dragning till att vara i luften på en cykel. Egentligen är det helt tokigt, för jag är verkligen ingen bra hoppare och jag vet inte riktigt hur en ska göra för att göra det "rätt". Att köra utför en kant, ut i tomma luften, det skrämmer mig förstås, men lockar desto mer. Kunde därför inte hålla mig ifrån Östdroppets första dropp. Känner mig personlighetskluven i frågan, hemma i kökets lugna vrå är det mig helt främmande att det faktiskt är jag på bilden.

Mmm, adrenalin. Gött! Och en mental seger över mig själv.
Fortsatte med diverse andra utmaningar, några hällar, en stenkant som var rullbar och inte så hög som den ser ut, några passager som intuitivt kändes helfel fast ändå gick vägen. Tror jag sa innan att jag är en sån som sällan vill hänga så långt bak att jag riskerar sätta mig på bakdäcket, får kanske revidera det en smula. Bildbevis finns nu på att det är bra nära emellanåt :)

Fina - och branta! - hällar. Lena rullade som säkerheten själv.

Mot slutet av leden finns två rejäla utmaningar kvar, första vändan tog jag dem till största delen till fots, men så var det Andrea... Hon peppade till, vi kollade linjer, tänkte teknik, sen skulle den brantaste kurvan bemästras. Hon sladdade sig ner först, sådär halvhyfsat kontrollerat och verkligen sittandes över bakhjulet.

Sen... sen måsta väl jag också. Kan hon, kan jag - remember? Det smuliga underlaget skrämde mig, brantheten skrämde mig, kurvan skrämde mig. Det skrämde mig många gånger mer än att droppa nån meter. Det pågick ett krig i huvudet, ändå satt jag snart på Enduron på väg neråt. Tänkte bara: håll högt och skär in mot kurvan. Såg hur jag närmade mig stenkanten som markerar ytterkant av banan, låste nästan bakhjulet, blicken fixerade sig vid stenarna, kardinalfel deluxe, lyckades ändå kränga runt styret och rulla vidare mot kurvans utgång. Hur jag gjorde det, det minns jag inte. Efter att jag såg stenkanten minns jag inget, hörde bara Andrea tjoa och jag bromsade in bredvid henne nedanför branten. En blackout alltså, inte första gången jag får det på en cykel, både väldigt eggande och väldigt skrämmande. Vet inte hur det funkar, adrenalinet och spänningen sätter minnet ur spel på något vis. Har upplevt det på cykeln några gånger tidigare. Märkligt fenomen.

Just i momentet där jag krängt till styret,
på väg åt rätt håll! 

Efter kurvan återstår bara stenbrötet. Andrea körde i överlägsen stil, mitt i banan, utan bromsning, med enligt egen utsago minimal till ingen kontroll. Det skrämde mig som fasiken, men fullpumpad med adrenalin försökte jag göra samma sak. Släppa på, låta cykeln göra jobbet, bara titta rakt fram. Lustigt nog så funkade det. Tur det, slipper gärna trilla just där. 

Andrea coachar Lena "Typ här brukar jag köra, förmodligen
den dummaste jävla linjen, men här kör jag."

Enduron leder mig framåt/neråt.

Även Lena gav stenbråtet ett par försök, mäktigt att se,
hon som började cykla först förra året :)

Sa jag att det var en fenomenalt fin dag? Kan inte nog understrykas. Mitt i mitt eget svammel ska också sägas hur sporrande det är att se den mentala kampen och fokuseringen hos de andra, peppningen, glädjen, höra förskräckta och förtjusta utrop. Downhill är i sanning en lysande gruppaktivitet! Efter att vi besegrat hela Östdroppet tror jag solen sken lite klarare, skogens färger djupnade ytterligare, alla människor blev lite gladare och jag, jag blev ännu mer förälskad i det här med cykling i berg och skog!


Östdroppet finns på Youtube, inte min film men kolla gärna ändå :)