[RR] En annan slags charterresa till Gran Canaria

Chira trail, första turen av tre

En veckas charter med Ving i november, direktflyg från Umeå, all-inclusive, 4-stjärnigt barnfritt hotell i Playa del Inglés, 200 m till stranden. Faktiskt inte alls så tråkigt som det först kanske låter? För vi tänkte inte köra Sällskapsresan-stuket med grisfest och vältajmade vändningar i solstolen. Tre av de sex dagar vi, alltså Lena och jag, befann oss där nere bokade vi in guidade turer med Free Motion. Förra årets tur gav brutal mersmak och den här gången tog vi modet till oss att boka in oss på riktiga stigturer, istället för den "sport"-tur vi körde då. 

Chira trail var först ut på tisdagen. Vi äntrade minibussarna utanför Free Motions butik i Playa del Inglés, startpunkten för turen var Candedilla Café som ligger ca en timmes hisnande bilfärd upp i bergen. Åksjuketabletter rekommenderas till de som är det minsta känsliga! Väl där fann vi ut att gruppen bestod av fem pers + guide. Alldeles lagom litet gäng. Två äldre schweizare, Jussi från Finland i typ vår ålder samt vi två svenska damer. Guiden hette Andy och var från Österrike, han guidade oss på alla turer i veckan. Uppvärmningen bestod av några kilometer asfalt till Cruz Grande och ytterligare ett par km på grusväg därefter, innan Chira-stigen låg för våra fötter. "This trail is only for very experienced riders" skriver Free motion i sitt program. Vi var inte säkra på vad vi gett oss in på... 

Den fire road som tog oss från Cruz Grande till Chira trail.

Första vyn över stigen som snart dyker ner bakom krönet,
vad skulle månne döljas utom synhåll?!

Vi hyrde cyklar på plats, enklare än att bängla med sig dem på flyget i cykelväskor vi inte har och för att slippa köra sönder våra ögonstenar mot taggiga klippor på en atlantö. Cannondale Trigger är deras AM-cykel, 140 mm slaglängd, sänkstolpe, Magura-bromsar som jag inte gillar, en konstig Fox-bakdämpare, men åtminstone utrustad med mina egna pedaler som jag tog med hemifrån. Att ge sig ut på en lös, stenig, brant, krokig, lite halvt exponerad bergsstig på en ovan cykel är lite lätt läskigt. Jag brukar sällan tappa pedalerna, men redan under den första kvarten studsade jag av flera gånger för att bakdämparen inte betedde sig som jag är van! Det var skakigt och jag fick pulsrusning av adrenalin för varje tekniskt parti som skulle bemästras. En bit bakom mig gick Lena över styret i ett stenröse och offrade nån blodsdroppe till berget. 

Efter ett tag omvandlades stigen till en snällare stigning och vi fick tid att andas och betrakta de oändligt vackra omgivningarna. Pulsrusningarna la sig. Cykeln blev mer bekväm. Det var onekligen en tuff start, men vi blev fort varma i kläderna. 

Ett lätt uppförsparti för andhämtning, Lena skymtar där borta.

Partiet som följde gick böljande brant upp och brant ner längs en bergssida, det var väl egentligen bara guiden som fixade att cykla uppför varje knix. Vi övriga fick pusha till krönet. Stigarna är sliriga där på ett väldigt ovant sätt, lösa stenar från ett par centimeters storlek upp till ett par decimeter i diameter rullade fritt under cykeln, de jäääättelånga tallbarren som bitvis täcker marken glider gärna omkring och de ananasstora kottarna kan styra iväg ett fram- eller bakhjul om man inte är vaksam. Faktiskt har jag lite svårt att minnas alla sektioner av stigen just för att det krävdes sån massiv koncentration för att alls hålla sig kvar på rätt köl. 

Gruppen fotad av Lena.

Jag själv i bästa selfie-anda. 

Efter en lite längre pushbike-sträcka upp över en bergskam fick vi välförtjänt lunch, typ baguette med ost och spansk skinka, Free Motions standardlunch alla dagar i veckan! Den var torr men slank lätt ned ändå. 

Pushbike uppför lös stig av samma typ som
vi cyklade utför på andra sidan krönet.

Lunch i tallarnas svala skugga.

En glad och mätt jag -
notera jättekotten under mitt ben. 

Cyklingen just efter lunchen var svår, många switchbacks på löst underlag i en brant utförslöpa. Typiskt parti jag inte klarar av att hantera - till förberedelselistan inför nästa cykelsemester noteras att jag måste lära mig svänga!! Det börjar bli pinsamt att jag inte kan rulla runt en hårnålskurva utan att sätta i fötterna. 

En bild på min rygg någonstans längs Chira trail.

Efter att jag blivit lite förbannad på kurvorna kom ett jätteroligt och supertråckligt parti i och på kanterna av en bäckravin. Lite stillastående teknisk cykling är alltid skoj, fast det fastnar ju aldrig på bild... Fick bara upp kameran just efter det, när stigen slätades ut och slingrade sig iväg ut ur ravinen. Den skarpögde kan se Lenas rödrosa tröja mellan träden.

Vår guide körde som regel i täten och emellanåt samlades gruppen ihop. Att vi tjejer oftast hamnade på efterkälken verkade inte göra de andra något, de var så glada och trevliga hela högen :) Kändes betydligt roligare för oss än under förra årets tur med karlar som var långsamma på stig men prompt skulle cykla före oss ändå. Här åkte alla i sin hastighet med de snabbaste först, som sig bör! Inför varje nystart fick vi några ord om vad som väntade framgent, om det kom något parti som var extra klurigt eller om vi kunde förvänta oss en snabb och flowig färd till nästa hållpunkt. Det varnades även för de stigar som var extra exponerade, även det något som är helt nytt för oss Umeå-cyklister. Jag kände mig verkligen inte komfortabel med att cykla en halvmeter från stupen vid sidan om, det tog en del mental kraft att hålla kvar blicken på stigen. Titta ditåt du vill, inte dit du inte vill. 

Kruxigt stenparti som Jussi försökte köra.

Vid nåt ställe skulle vi cykla över ett ojämnt och lite tekniskt lavafält, det var alldeles fullkomligt magiskt roligt! Borta var de otäcka rullstenarna, på den gamla lavan var fästet fe-no-me-nalt och linjevalen många. Lika förbannad som jag tidigare varit på switchbacks blev jag nu fnitterglad över detta parti. 

Fotade bakåt när Lena kom tätt efter mig på stigen,
också hon med ett stort smil!

Så småningom kom vi över en bergskant där vi började se hus och vägar framför oss, det enda som återstod var ett apbrant parti med - surprise surprise - switchbacks, samt ett stycke bära cykel över storsten genom täta vassnår. 

Guiden triumferar efter att ha snirklat
sig ner en bit nerför branten. Ingen kunde
riktigt följa honom.

Vi trillade ut på landsvägen just ovanför djurparken Palmitos Park och fick se några av deras magnifika örnar och gamar segla över våra huvuden när GC-503 ledde oss tillbaks ner mot Playa del Inglés. All in all 42 km cyklade, 500 höjdmeter uppåt och 1700 neråt! 

Som sagt, det här var första turen av tre. Fler rapporter följer under veckan! 

Filmsnutt från hemmastigarna del II

Snart slut med GoPro:n

Måste lämna tillbaks kameran snart, den var ju bara till låns. Ville hinna leka med den lite mer och drog iväg till skogen "på andra sidan vägen". Det var fuktigt och allmänt novemberigt, inte särskilt kallt dock, men småmörkt mest hela tiden. Blev lite sådär kvalitet på ljuset i filmen. Kvaliteten på cyklingen går dock inte att klaga på, det är lattjo stigar om än lite halkiga för dagen. Eller om det är däcken som är halkiga, ett som är slitet och ett som heter Ardent, svårt att säga vilket som är värst på blöta rötter och hällar.
Om en bild säger mer än tusen ord, vad motsvarar då en kortfilm? Jag kniper igen ordflödet här och bäddar in min lilla filmsnutt istället. Enjoy!

Minnen från en torrare hösttid

#minnesmåndag

Inledningen på hösten var sagolikt bra, det har dock slagit om nu. Regnet har smattrat mot rutorna, mörkret har blivit ytterst påtagligt, solens strålar värma icke längre nämnvärt, våra cykelstigar har blivit blöta och halkiga. Fiskar fram några bilder ur (kamera)minnet från en torr och fin höstdag istället. Mer specifikt den dagen när Malin och bajken Majken var på besök hos oss i Röbäck. Det var en varm och vacker tur till skogs, fort gick det också ty Majken är snabb! Hade GoPro:n monterad på Enduron, den tog bilder var femte sekund. 99% av bilderna blir fototekniskt eller motivmässigt undermåliga men några visar rätt bra hur våra stigar ser ut. Jag hoppas, hoppas, hoppas att skogen hinner torka upp nån gång till innan hösten är till ända!

Långsamstök.

Snabbstök.

Hemmabyggd spång. 

Lena kör OTB-hällen med bravur.

Lekfullt och svettigt på "bakgården"

Ploj på hoj

Först och främst får jag kalla det här cykelpasset (i torsdags) för en liten milstolpe, det var nämligen första gången på den här sidan semestern som jag orkade ta mig till skogs för att cykla mellan två arbetspass! Vissa dagar är tröttheten fortfarande mer överhängande än "normalt" men de dagar jag känner mig normalpigg blir faktiskt allt fler, såpass att jag alltså hade energi till 1½ timme i skogen innan kvällspasset på labbet. Lika smygande som hypotyreosen kröp sig på motas den också bort, små små steg i taget.
Riggade GoPro:n på lilla Canyon. Den känns faktiskt väldigt liten efter alla turer jag kört på Enduron på senaste tiden. Fast så liten är den ju ändå inte, skulle kalla den rätt normalstor egentligen om än med otidsenligt små 26"  hjul då. I övrigt är den en lagom lätt och småflexig XC-hoj. Den är inne på sitt fjärde år nu, klart omodern alltså ;) Likväl grymt lekfull och lättmanövrerad, trampvänlig och i största allmänhet ganska lattjo att cykla på.
Körde ett blandat pass med några småtekniska passager och flowiga snabbstigar. Både lite uppför och nerför, även om det egentligen inte finns särskilt mycket av höjdmeter att hämta i Röbäcksskogen. På några ställen lutar ändå skogsgolvet lite grand åt nåt håll, en får vara glad åt det lilla. Kul var det likväl och efter passet fick jag njuta av känslan att en fysisk aktivitet faktiskt gett mig ny energi istället för att dränera mig på det!

Blandade bilder från olika kameravinklar och en liten film från mina bakgårds-stigar längst ner. Enjoy!

Landade nya FiveTens härom veckan, kör vidare på FreeRider -
awesome sko för plattisar! Mycket nöjd med de relativt nya Dainese-
knäskydden också, mycket sköna och lagom lätta för stigcykling. 

Cykling med knapplift i liten skidbacke

Knäpplift

Umeå Downhill håller igång sitt engagemang för DH-banor och lift i Bräntis, stans lilla skidbacke. Tyvärr brukar jag sällan kunna vara där eftersom deras lifttider krockar med mina jobbtider. Idag lördag körde de dock extraöppet och dessutom sista gången för säsongen. Så vi rullade dit för att få cykla lite utför med liftassistans mitt i denna ännu jättevackra höstmånad. De byggda spåren har jag bekantat mig med förr men för knappliften var det premiär. Fick lite tips av några grabbar som hängde i backen, kollade på när några åkte upp - och bestämde mig för att jag cyklar ändå upp för egen maskin första vändan ;) Det såg för skakigt ut att få in den lilla plasttallriken mellan benen, ståendes på cykeln med bara en hand på styret. Officiellt vill jag ändå mena på att jag behövde värma upp lite innan första åket, därav att jag stod över en liftvända.
Banorna var sig lika i övrigt, vi höll oss till kurvig-banan och banan med småhopp utan dödsdropp. GoPro-kameran har jag fortfarande till låns och den satte jag på Lenas hjälm. Klippte ihop en liten film från lederna vi körde, inklusive en titt på liften som jag faktiskt lyckades behärska efter ett par misslyckade försök.
Uppenbar förbättringspotential, rent åkmässigt då, står att finna i de avslutande dirthoppen. Trots allt bättre åk kvarstår ännu en halv cykellängd innan jag landar i landningen. Måste bli bättre på att omvandla fart till höjd. Och på förbättringslistan står som alltid att jag måste lära mig att svänga! Både i doserade och odoserade kurvor. Det är besvärligt att försöka vara enduro- eller wannabe-DH-cyklist utan att kunna svänga i ordning!

Solig hösthelg i Järvsö Bergscykel Park

Once you go black...

Kan kalla den här helgen för en halvspontan chansning som gick hem! Och som den gick hem, oj oj oj. En fullkomligt alldeles superbra och cykeleuforisk weekend var precis vad jag behövde. Idén kom egentligen från annat håll och det var med viss tvekan jag ändå hoppade på. Cykelsäsongen har ju inte varit som den ska eller brukar, jag har mått dåligt, varit trött, känslan har varit att jag "tappat allt" i både pepp och skills. Medicineringen har ändå kickat in nu och med det kom modet att trots allt satsa på en downhillhelg mitt i kyliga hösten.
Krängde på feta DH-däck på Enduron och körde de 40 milen ner till Järvsö. Vi skulle få återse Barbro, Manolito, Klas-Göran, kanske även den tuffa bruden och andra svårare leder om dagsformen infann sig... Nervositetsklumpen i magen växte till sig under lördagsmorgonen, lätt illamående tog jag plats i liften, solen lyste upp de guldgula träden och det blodröda riset på marken, huden på de bara vaderna knottrade sig och fingrarna stelnade till i den kyliga morgonluften.

Vi körde Barbro först, snabba flowiga småhoppiga Barbro. En smärre chock för kroppen som svarar med att stumna till av mjölksyra. Andra och tredje åket, med en avstickare till Klas-Göran, löser sen av i rask takt. Först därefter börjar muskler och psyke fatta vad som är i görningen och kommer in i matchen! Yes! Stort smil bakom den stora hjälmen, det tjoas och skrattas, cykeln skjuter iväg som ett spjut när fingrarna slutligen släpper sitt krampaktiga grepp om bromsreglagen. Det är det här det handlar om! Att fara fram med ljudets hastighet, tappa kontakten med mark och rum och tid, hetsas av en skramlande kedja en hjullängd bakom min egen, balansera på eggen mellan går-eller-går-inte, utmana gamla demoner som försökt bygga sig ett bo i mitt bakhuvud. Downhillgudarna måste ha lett mot oss, ty sällan har vi farit fram med sådan fart och kontroll. Andra var väl inte lika tursamma, ty ambulansen kör mer eller mindre skytteltrafik de dagar parken håller öppet verkar det som. Läk väl alla ni som inte tog er ner för egen maskin.

Vid senaste Järvsö-besöket, i juni, klamrade vi oss fast vid de blåa lederna. Det var skakigt och otäckt så tidigt på säsongen. Regnet gjorde inte saken bättre. Både Lena och jag hade varsina demoner att ta tag i sen den gången, även en gemensam som jag återkommer till senare. Hon har grubblat över de branta träramperna i En tuff brud, jag har funderat över om jag inte ska kunna naila hoppen och droppen i Twist twist en gång för alla på Enduron. Vi tog träramperna först. Vid ett tidigare tillfälle var det en snubbe som skakade lite på huvudet åt att Lena var på väg att köra utför rampen med en AM-cykel. Jag var väldigt noggrann med att inte påminna henne om det den här gången. Hennes Meta AM är en ytterst kompetent cykel och hon har blivit en ytterst kompetent cyklist, enda hindret är det som ligger innanför pannbenet. Efter ett terapiåk med några stopp och funderingar tog vi sen hela leden i ett svep, från Pop opp i topp hela vägen nerför den tuffa bruden - magi! Cykelmagi! Cykeleufori! Vi tog samma rutt nån gång till för att verkligen banka in det.
Jag sneglade mer och mer mot avtagsvägen mot Twist twist ju senare på dagen det blev. Lämnade cykeln och tog en promenad ner till första droppet för att fräscha upp minnet. Jag har ju varit där tidigare, men Enduron har aldrig riktigt velat hoppa så långt och högt som hyrcykeln gjorde för några år sen. Efter några skuttiga åk i Barbro kände jag ändå att det är inte i cykeln som begränsningen ligger, det är, som nästan alltid, i huvudet de största hindren finns - i centrat där modet att släppa bromsarna och våga trycka ifrån över kanterna huserar. Till slut tog jag sats och hoppade ut i tomma luften, med 160 mm fjädring mellan mig och den hårda marken. Hoppdjävulen tog mig i besittning per omgående, jag körde igen och satsade ännu hårdare för att flyga ännu längre. Det var alldeles fantastiskt roligt, varje fiber i kroppen var med på noterna och adrenalinet pumpade. Ett par hopp med kamelpucklar ligger fortfarande kvar ogjorda, men det är okej, jag kan ta dem nästa gång.

Den tredje grejen vi funderat över gemensamt sen förra gången var den svartmarkerade stökstigen Itsy Bitsy. Skogen ligger tät och mörk där den viker av från Barbro, nästan rakt ner i fallinjen går stigen full med toppiga stenar likt överdimensionerat strössel. Vi tittade på entrén till leden i juni och vände i princip på fläcken. "Jag är inte där" sa jag då. Nu tänkte vi titta på den igen, efter en dags åkning kände vi oss modiga. Kanske övermodiga rentav? Vi bestämde oss ändå, vi kör så långt det håller! I blindo for vi in i skogen och skakade/studsade oss fram över stenar och rötter. Dimman låg tung över skogen men marken var snustorr och fast. Linjevalen är många mellan träden, det dök upp en varningsskylt för Dropp!, jag försökte åka fort för att inte fastna på stenarna, men inte för fort för att tappa kontrollen totalt. Jag tror jag höll andan. Mina ögon tårades. Till slut flackade stigen ut och jag kunde få stopp på ekipaget och parkera i mossan en stund för att andas. Jag började fundera över hur det gått för min bättre hälft i mitt kölvatten, men hon kom snart skumpandes nerför stigen hon också. Lika matt och glad som jag var! Vi var rörande överens om att den måste vi köra igen :D Vi var också överens om att Itsy Bitsy nog inte är riktigt svart-svart egentligen, med tanke på att det faktiskt går att rulla sig ner utan att måsta satsa med fart på något ställe. Kanske den borde vara röd med svarta prickar istället?

Kort fotopaus där leden äntligen planar ut.

Dagen och helgen avrundades så småningom med ett sjudundrande åk i Barbro, hets och jakt från topp till bott, jag fick bända upp mina fingrar från styret när vi väl var nere igen. Fullkomligt underbar känsla att avsluta trippen med, jag känner att jag är tillbaka. Äntligen!

Glada cykelister efter sista åket!

Avslutningsvis, tusen tack till Malin och Maja för att ni peppade oss på Järvsö och var ett så fantastiskt sällskap under helgen! Det här vill jag hemskt gärna göra om igen! :)

Övriga blandade bilder från helgen utan särskild ordning:

Dimmig start där Pop opp i topp går ihop med Barbro.

Obligatorisk liftselfie.

Stugmys!!

Helgens cyklande tjejgäng från Umeå :)

På tur med GoPro-leksaken

Prylar, prylar, prylar

Tänkte skriva ihop lite från den första turen jag gjorde med (den lånade) GoPro-kameran. Bilderna och vinklarna blev inga höjdare då, ty jag visste ju inget om hur prylen funkade eller hur vidvinklig den lilla linsen faktiskt är. Testade två olika monteringsplatser på cykeln: under sadel samt vid sidan om dämparen ganska långt ner på ramen. Ingen vart väl riktigt bra såg jag sen när jag kom hem. Kameran har förvisso Wi-Fi och det går att koppla upp den mot smartfånen för liveview, men jag tänkte inte på den möjligheten just där och då (vilket iofs inte hade hjälpt heller då chefen lösenordsskyddat kamerans wi-fi).
Hur som helst, det bidde några (hundratals!!) bilder och en handfull filmer. Har valt ut några och klippte ihop en liten filmsnutt av tveksam kvalitet från en stig där ambitiösa cyklister grävt till några små jordhopp på stigen. Kul kul! Det var en mycket vacker dag dessutom, höstfärgerna sprakade nästan ljudligt i det ideliga solskenet. Roligt och fint, mycket tröttande för kroppen och jag blev en gladare människa.
Vi har verkligen fantastiska möjligheter för fin mountainbikecykling här i skogarna och lika utbredda möjligheter att nuförtiden kunna föreviga och sprida det över hela världen. Det hänger bara på hur mycket elektroniska prylar en vill bestycka sig med under turerna och hur mycket tid en finner är rimligt att lägga ner på att återge de vardagliga äventyren i efterhand för tidigare nämnda värld. GPS, kamera, hjärtmonitor, mjölksyramätare, wattpedaler, Strava-segment osv, det finns ingen hejd på hur noggrannt det går att dissekera ett cykelpass i efterhand. Prylar, prylar, prylar. Vad hände egentligen med att bara gå ut och köra ett ouppkopplat cykelpass för stundens höga nöjes skull? Jag tror jag glömt hur man gör...