Någonstans i min cykelkarriärs barndom, dvs för inte allt för många år sen, kände jag att löparskor och det par standardpedaler min cykel levererats med var lite halkiga och otäcka. Det var ungefär i samma veva som jag började leta mig ut på mindre stigar bortom grus- och traktorvägar. Cykelhandlarna var eniga, det är SPD som gäller i skogen, punkt. De visade inte (och känner kanske inte ens själva till?) alternativ och som ovetande n00b kom jag hem med Shimano PD-M520 och tillhörande slimmade XC-pjucks. Gjorde mina obligatoriska stillastående SPD-vurpor, det "ska" man visst göra så man blir lite rädd för pedalsystemet som sitter på ens cykel, sådär så man inte riktigt litar på att man kan komma loss i mer kritiska lägen heller.
Även med min tröghet i att lära mig nya motoriska färdigheter satt snart urklickandet som en smäck iaf, i lägre farter och otekniska sammanhang åtminstone. Litade fortfarande inte riktigt på att jag skulle ta mig ur om jag för ovanlighetens skull provade på lite håriga partier, med sten eller skruttiga spångar eller höga kanter. Nej då försökte jag cykla icke-iklickad (vilket sällan funkade förstås) eller promenerade förbi (kändes lika mesigt varje gång). För att inte nämna hur besvärligt det var att hitta ett slätt stigparti som gav tid till iklickande efter varje oförutsett stopp.
Utförsåkningen och tekniken däri gynnades definitivt inte av pedalvalet, jag blev en passiv medåkare på min cykel, utan kunskap, känsla eller möjlighet att styra cykeln med mer än styret. Inte konstigt jag tyckte det var otroligt otäckt att cykla utförs. Fast då kunde jag inte sätta fingret på vad som felades.
SPD-skor på! |
Med plattisar! |
Sen dess har jag varit förälskad i plattformspedaler, även om jag numer gått över till Shimano Saint och för ändamålet avsedda FiveTen-skor.
Läsare av petimeter-sorten kan hävda att jag visst skulle ha kunnat bli en lika skicklig cyklist om jag gett SPD-systemet lika mycket tid för träning som jag nu lagt ner på plattisar. Och det är väl inte orimligt, men jag kan såhär i efterhand inte se hur jag kunnat, såpass smärtfritt, ta mig över de trösklar jag upplevde fanns då med SPD, som gick betydligt fortare och lättare att besegra efter pedalbytet. Utvecklingen hade tagit längre tid och därmed medfört risk för att jag hunnit ledsna någonstans på vägen.
.
För att inte helt tappa bort mig i tanken och rutinmässigt dissa SPD bara för att jag råkade vara en kass cyklist på den tiden kör jag varje år en testperiod med de gamla M520-pedalerna. Tänker varje gång att nu, nu när jag blivit en mer teknisk cykelåkare kanske jag kan dra nytta av SPDs fördelar och bättre arbeta mig runt nackdelarna. Hittills har det inte slagit särskilt väl ut. Fast jag gillar drivet det ger, spurtmöjligheten och det snabba accet i småbackar samt den konstanta, om än lite sladdriga, pedalkontakten även då man klantar sig och tappar rytmen bland småsten och rötter. Det jag alltid slås av är att jag ändå saknar den distinkta känslan att sitta dikt an mot pedalen och därmed cykeln, att både känna och kunna styra varje liten smårörelse mellan oss, utan att det suddas ut av det diffusa floatet runt SPD-klossen. Varje gång marken lutar och cykeln rullar av egen fart sänker jag hälarna och trycker/parerar/svänger med bål, höfter och knän via fötterna som sitter som gjutna på den stora plattformen. Eller ja, fastgjutna så länge jag är någorlunda följsam och ser till att inte studsa av i cykelns krängningar. Med SPD behöver man inte anstränga sig lika mycket för att följa med sin cykel när det rullar på, man kan rentav bli rätt passiv och ändå hänga med, jag faller lätt tillbaks i det under mina återgångsperioder. En pose och icke-teknik som omedelbart skulle straffa sig på plattisar.
Trygg och aktiv cyklist mitt på pedalerna. |
Min upplevelse i valet av pedaler är alltså den stora skillnaden att med SPD får man visserligen mycket gratis genom att sitta fast men för att få bra MTB-teknik måste man aktivt jobba med det i så fall. Det är för lätt att bara glida med, till en viss svårighetsgrad och sen blir osäkerheten desto större. Med plattisar får man inget gratis, det krävs att man jobbar aktivt för att bibehålla kontakten med cykeln, det är fostrande på ett annat sätt. Samtidigt sänks tröskeln för att våga prova på nya svårigheter, både uppför och nerför och med luft under hjulen. Jag tycker det är så mycket lättare att gå utanför komfortzonen när jag känner att jag har den stumma direktkontakten mot pedalen och samtidigt så lätt att kliva av/på vid stopp.
Inget jag skulle vilja/våga göra med SPD! |
Intressant Karin! Jag har alltid haft SPD och aldrig provat att köra med plattpedaler, inser att jag nog "hänger" mer med sin cykel, eller har i alla fall. Skulle jag köra DH skulle det defentivt vara utan att sitta fast.
SvaraRaderaMycket är väl vana, jag har ju kört så mycket landsväg och har ju vanan sedan dess.
Men jag är sugen att prova!
Det skadar nog inte att prova på olika sorter tror jag, därför jag kör några perioder med olika pedaler. Oavsett vilket håll man byter åt så blir det rätt avslöjande vilka teknikbrister och olater man kör med, den riktigt skickliga cyklisten behärskar ju allt oavsett.
RaderaProva nån gång med plattisar, cyklingen blir lite annorlunda.
Intressant inlägg! Jag har själv funderat på om jag skulle prova cykla några rundor utan SPD för att känna hur det känns. Jag har, precis som du skriver, lyckats vurpa några gånger och haft svårt att klicka i vid sina ställen.
SvaraRaderaJust att det kan vara svårt att klicka i när man står vid ett bökigt ställe eller på ett litet krön är ett riktigt aber med SPD, det är skönt att slippa tänka på det med plattpedaler. Att byta pedaler på cykeln är ju snabbt gjort, om man vill prova eller varva mellan olika. Testa!
RaderaSpännande. Men om man spm jag är av en hyfsad - låt oss säga- energisparande natur för att kunna hålla på länge. Tycker du inte att du missar en del av trampvarvet genom att inte sitta fast och kunna nyttja även baksidan av låren?
SvaraRaderaNjae, inte nödvändigtvis. Fast jag är inte helt svart/vit i frågan, på landsväg kör jag ju SPD för att det är skönt att sitta fast och lättare få ett bra rundtramp. Om jag rent superhypotetiskt skulle köra t.ex. Cykelvasan skulle jag troligen också välja SPD. Det är när det kommer in terräng i bilden som plattisarnas fördelar väger över. Rundtramp och baksida lår kan man jobba med utan att sitta fast också för den delen, det kommer bara inte lika gratis som med SPD.
RaderaHåller med! Körde SPD hela förra året men gick tillbaka till plattisar denna säsong och upplever en större känsla och frihet. Det är liksom mer lattjo med plattisar :)
SvaraRaderaHar precis skaffat en Kona Precept DL och monterat på clipspedaler - kör på Upplandseden där många partier är mkt besvärliga och på 2 turer ramlat 2ggr och gjort mig rejält illa på vä skenben...på nästan samma ställe.
SvaraRaderaHar beställt bra benskydd som även täcker knät...så då kommer antagligen självförtroendet att öka!
De fall jag haft har varit helt överaskande och inte haft nån chans att hinna clippa ur, har lägsta spänning så clipset löser ju som väl är ur när jag föll åt sidan...
Har clips på min Wilier racerhoj och där är det verkligen en stor fördel med clips, har aldrig ramlat med den!
Men har alltid varit skeptisk till clips i skogen - känner att det påverkar mitt självförtroende negativt - stannar ibland först när det ser stökigt ut för att kolla in lättaste spårvalet...
Mtb grabbarna hemmavid säger sig alla köra med clips på Upplandsleden...så vitt jag hört i alla fall.
Men alla filmer man ser med DH åkare så kör ju ingen med clips...men det är väl skillnad, kanske inte kan jämföra så....
Sen har vi ju det här med att pressa på uppför långa branter, när orken tar slut så faller du åt sidan, aldrig i helvete att du hinner clippa ur, jag har provat, funkar inte...
Hade jag haft plattpedaler så hade det bara vara att sträcka ut benet och ta emot...
Med hojen följde det med rätt stora räfflade plattpedaler så jag fundrar på att byta till dessa och prova - måste då också skaffa lämpliga pjuck...ytterligare pengar som rullar, men så är det ju med cyklingen...alltid är det något som behöver köpas!
Pedaler som följer med på köpet är oftast inte bra. Ska du prova plattpedaler så unna dig ett par riktiga sådana med iskruvade metallpins. Shimano Saint eller Nukeproof Neutron eller Electron t.ex. Kostar inte mycket heller. Skor med slät och styv sula funkar bäst, helst ska de ha ett mjukt/greppigt gummi undertill - FiveTen är super!
RaderaDe flesta som kör MTB har åtsmitande lycra och klickpedaler, men alla behöver inte se ut som majoriteten. Testa dig fram vad som funkar bäst för dig!
Mmm har monterat på oranga nukeproof platt med pins,till min oranga Kona, ojjj så coolt!
RaderaProvar med ett par grova arbetsskor först...annars så får jag satsa på 5/10 men nästan för fina att sätta på Upplandsledens gyttja och blöthål....
Är dh kittad med svarta shorts och dito tröja + camelback!
Även skaffat riktiga benskydd....tröttnat på att diverse skador pga SPD!
Kostar att kitta sig, men nu har jag bra pryttlar som säkert håller ett tag - premiärtur idag!