måndag 19 maj 2014

Race report: Toughest 2014 i Umeå

Cyklisten som lekte hinderbana

I förrförra inlägget funderade jag lite hur det skulle funka att bara ha tränat cykling inför en hinderbana. Jag kan direkt säga: Det går, men det är inget jag rekommenderar. Men för att ta hela storyn:
Inledde tävlingsdagen med en stadig frukost och en stor klump i magen. Nervositet kallas det visst. Usch, jag gillar det verkligen inte, jag har inga tävlingsnerver, jag hatar att bli mätt/mäta mig mot andra, helst ville jag nog inte starta alls. Tog mig ändå iväg till I20 och tävlingsområdet, hämtade ut nummerlappen och sponsorkakan från Gainomax, tittade mycket på klockan och räknade ned minutrarna till start. Värmde upp med lite loj småjogging på en gräsmatta.
Första startgruppen med eliten släpptes kl 11, min framlottade plats var redan i grupp 4 kort därefter. Skönt att få komma iväg tidigt ändå! Dels för att få skiten bortgjord, dels för att få springa innan hela banan blivit indränkt i lera.
Upptäckte snart att banan avvek en del från kartskissen jag ögnat igenom innan, första hindret var att krypa under ett nät - kom upp från marken med en puls som redan närmade sig max, insåg att jag måste hålla igen lite för att orka. Sen avlöste hindren varandra: get over/get under, dipswalk, plaskande genom blöthål, bära stock, klättra över liten vägg som av outgrundlig anledning kallades big wall, mer get over/get under. Banan gjorde en loop in mot huvudområdet igen med några roliga hinder som att klättra i nät, en till dipswalk och gå armgång i stege. Tyckte jag klarade mig väldigt bra här och gav mig själv en klapp på axeln som undvikit straffrundor dittills.


Dipswalk.
Lufsade vidare med blöta tights och kippande skor. Blev ett långt parti med mycket löpning, ett däckhinder, nånstans skulle man krypa under en ställning och skrapa knäna mot grusvägen. Tappade mycket på dessa löpsträckor, benen är tyvärr alltför ovana vid detta. Rope plateau hade vi inte kunnat tjyvträna på innan, så det var bara att ta repet i vacker hand och försöka bestiga den 4(?) meter höga platån. Hade klar fördel av min längd här och nådde att ta stöd på varje knut för att skjuta mig uppåt med benen och kunde ta nytt handgrepp en bra bit ovanför nästa knut.


Under besöket i istanken höll jag på att tappa andan, tog mig vidare på adrenalin. Svingade mig igenom lianhindret, där det var en del som stöp och nån som skadade sig. Mer löpning därefter, vilket gick tungt. När jag dessutom skulle kånka sandsäck runt en skogsdunge ville benen inte springa alls. Med dryga kilometern kvar skulle ett berg av däck forceras och ännu ett nät klättras över, högt var det också. Och så en till radda av get over/get under, otäckt pulshöjande.
Dirty tank var just bara en parentes i sammanhanget, varken särskilt smutsig eller avskräckande. Hopp i, vada igenom och upp. Sen var man inne i målområdet. Först krypa igenom lera för att bli riktigt snygg sen avlöste de jobbiga hindren varann. Romerska ringarna var kul även om det kändes som att det aldrig tog slut. Döm om min förvåning när jag fann mig själv på bild i just ringarna i Västerbottens Folkblads bildspel från dagen. Förmodligen får jag inte "låna" bilden såhär fast det gör jag ändå, i all naivitet. Får förmodligen inga stilpoäng för benföringen :-)

Foto: Johan Löf / Västerbottens Folkblad

Monkeybar.
Sen kom mitt första misslyckande i monkeybar, kom aldrig riktigt upp på stången och var lite för stressad för att se pallarna de placerat dit för de som inte riktigt nådde. Tog första straffrundan där. Lubbade vidare mot trapetserna, man skulle svinga sig från en trapets vidare till nästa. Svingade mig ut och blev ytterst förvånad när jag med mina aplånga armar inte nådde till nästa trapets. Pendlade snopet tillbaks och droppade till backen. Såg i efterhand fler, framför allt tjejer, framför allt lätta tjejer, som helt enkelt inte vägde nog mycket för att kunna få tillräcklig fart på trapetsen för att komma fram till nästa. Det blev jag lite besviken på faktiskt.
Sen var det bara slutrampen kvar, den där lodräta väggen med snusreklam på. Gjorde två halvdana försök med nån minuts andhämtning emellan innan jag lommade iväg på ännu en straffrunda för att sen gå i mål. Smutsig, törstig och med en allmän känsla av trötthet i hela kroppen. Placerade mig ganska mitt i fältet (plac 408 av 793 målgående tjejer) med min cykeluppladdning.

Vad hade jag behövt träna egentligen? Helt klart: mer löpning! Mycket mer! Herregud vad jag tappade tid på alla långa löpsträckor. Hjärtat orkar men inte benmusklerna som är vana vid den rakt motsatta belastningen. Sen hade det varit snällt mot axlar, armar och händer att träna mer på armgång och sånt. Fick ruskigt ont i axlarna ganska direkt efteråt och kunde knappt lyfta högerarmen igår, idag känns det lite bättre men inte bra, det gör diffust ont på ett dåligt sätt.
Är jag nöjd med loppet? Mjo, nog var det väl en kul grej att ha provat och att ha genomfört. Men jag vet inte, nummerlapp, tidtagning, nervositeten innan... Nää, jag roas inte av att tävla alltså, inte i någon form vad det verkar. OM jag skulle göra det här fler gånger så bara som del av ett lag i så fall, som hjälps åt runt banan och gör det som en kul grej. (Kan sätta in en parentes här om att det var tänkt att vi skulle vara ett lag från jobbet som deltog, men varenda en av de åtta andra förhandsintresserade bangade när sista anmälningsdatum närmade sig!)
Arrangemanget som sådant var såvitt jag upplevde det ganska klockrent. Några små minus ändå för att det var lite otydligt ibland var banan gick och hur straffrundorna var lagda, men start- och målgång med tidtagning var oklanderligt, hindren kändes ganska säkra ändå, med viss reservation för lianerna då, där man kraschade in i en oskyddad metallställning om man tappade greppet. Att de inte hade en vätskekontroll efter banan i solgasset var helt obegripligt. Sen var det kul att hänga kvar efter målgången, kolla på och heja på alla andra tävlande, väldigt publikvänligt upplägg med de roligaste hindren nära I20.

Igår var jag ut och cyklade skog igen, det kändes mer välbekant och det är något jag mycket hellre gör :-) Kommer väl några bilder från den turen i nästa inlägg.


8 kommentarer:

  1. Alltså, varför kan man inte gilla inlägg på din blogg Karin? Jag vill MEGAGILLA! hur jäkla grymt som helst att du gjorde det där!! och själv dessutom! Du förtjänar en episk hjältedikt!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skriv mig en dikt är du snäll ;-) Nää hujedamig, gör icke det! Det var en kul grej att ha gjort men nog hade jag kunnat nöja mig med att bara leka i hindren utan tidtagning och nummerlapp. Det vore för övrigt grymt om det kunde uppkomma en äventyrslekpark för vuxna i stan med ställningar liknande dessa!!

      Radera
  2. Jag hör dig! Tacka vet jag skogen... Grattis till en bra bedrift i alla fall!
    // Maja N

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skogen är bäst, ingen protest ;) Nog är det trevligare bland lummiga mossmattor och rofyllda trädstammar än på ett dammigt I20 med tusentalet andra. Grattis själv till genomfört lopp!

      Radera
  3. Ojojoj jättebra racereport och jättebra Toughest För att vara en som inte gillar tävlingar så gick det ju otroligt bra. Jag blir jätteinspirerad av att läsa din blogg - keep it coming :D.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack tack. Bloggen ska självklart leva vidare, fortfarande i huvudsak för min egen skull, men det är fantastiskt kul om den kan inspirera andra på något sätt!

      Radera