Cykeln som försvann eller Så skyddar du din cykel

Skydda din älskling

För nån vecka sen funderade jag högt över mina gamla cyklar som jag sålt vidare, var de hamnat och om de rullar än. Jag har haft ännu en omtyckt cykel i min ägo som jag inte nämnde då. Det var en relativt simpel mountainbike, en Cube hardtail som köptes billigt från Tysklandet som skulle användas till vardags- och slaskcykling. Tänkte att en så pass anonym och oblingig cykel ska jag väl våga parkera på stan eller på campus. Då hade jag ett cykelstöldsförsök i nära minne, eller det var faktiskt en stöld, en tjyv som kånkade iväg på min vita och med två lås låsta Focus-MTB (låst men icke fastlåst) - det var bara tur att tjuven omedelbart uppmärksammades och cykeln kunde återtas. Därefter kändes den cykeln lite för dyr för att lämnas obevakad utomhus.
Den mattsvarta Cube:n var ganska basic utrustad fast fick ändå nästan lika mycket kärlek som övriga cyklar, jag uppgraderade den lite smått, bättre bromsar, skönare sadel, service regelbundet osv. Samtidigt smälte den gaaanska väl in i massan av allehanda hojar i de flesta cykelställ. Sen gjorde jag ärketabben att lämna den ute över natten, låst med ett rejält bygellås men icke fastlåst. Då kan man ju ge sig den på att det klåfingriga tjuvpacket slår till, de som inte kan skilja på ditt och mitt. Småslantarna jag fick från försäkringsbolaget i ersättning täckte inte mina sårade känslor, jag gillade cykeln, hade pysslat om den och gjort den till min på mitt sätt. Historien om Cube-cykeln slutar ändå inte där, återkommer till den i slutet av inlägget.

Som vardagscyklist måste en ju ändå lämna cykeln utanför affären ibland och det vill åtminstone jag kunna göra utan att för den skull behöva cykla runt på ett rostigt härke helt utan pengavärde. Här är mina tips för att förbättra oddsen att cykeln står kvar där du lämnat den:

• Sätt låset genom ram och minst ett hjul - för att göra det svårare för tjuven att bända eller såga av låset utan att göra åverkan på cykeln. 

• Lås fast cykeln i ett stadigt föremål - cykelställ, lyktstolpe, räcke, stadiga saker! Undvik mindre stolpar typ P-skyltar o dyl, såna sitter inte alltid fast förankrade i marken utan kan lätt lyftas upp. Detta för att stoppa de mest spontana cykelstölderna. Se även punkten ovan, lås fast både ram och hjul. 

• Se till att låset är SSF-märkt - dessa är testade och godkända enligt en viss standard. Skulle tjuven ändå vara framme brukar försäkringsbolagen kräva att cykeln varit låst med just ett SSF-märkt låst för att full ersättning ska betalas ut. Hänglås och kätting i klass 2 är också godkänt. Du hittar en aktuell lista över SSF-märkta lås här: www.stoldskyddsforeningen.se (sök på cykellås för att filtrera listan).
  Några exempel på olika modeller av godkända lås: 

 HipLok D

 Abus 1000 Granit Steel-O-Flex

Abus 6500 Bordo X-Plus

Dessa och fler lås hittas här: http://www.bikester.se/cykeltillbehoer/laas.html

• Förvara cykeln inomhus, ffa nattetid - när alla sover får tjuvarna jobba ostört. Ju längre tid du ska lämna din cykel desto viktigare att den står inomhus! 

• Var uppmärksam på: om ditt lås vandaliserats så du inte kan låsa upp det, tillkalla omedelbart hjälp - det är ett vanligt trick att tjuvarna på så vis plomberar vissa lås för att kunna återvända senare (under natten vanligtvis) med riktiga verktyg för att bryta upp låset och stjäla cykeln.  

• Har du en fin, ganska dyr cykel? Lämna den aldrig utom armlängds avstånd över huvud taget, sitt helst på den hela tiden, låt den flytta in hos dig och pryda sin plats i din boning när du inte sitter på den. Tyvärr är det så, rent krasst, att fina saker kommer att stjälas om de står obevakade. Låt din cykel bli del av din inredning och ditt familjeliv, hämta inspiration till stilfull förvaring i en av mina favorittrådar på happymtb: Cykel i lägenhet. Luras heller inte att tro att balkongen eller uteplatsen är en säker plats, har sett alltför många inlägg om cykelstölder från balkonger - även några våningar upp. Om balkongen ändå är din cykelparkering - se punkt 2, lås fast cykeln! 

Richie the Racer på en Topeak väggkrok
där han sällskapar med mina knäskydd.

Topeak OneUp

Epilog: Tillbaks till min stulna Cube, vad hände med den? Jag polisanmälde förstås förlusten enligt konstens alla regler, fick ersättning från min hemförsäkring och gick vidare i livet. Lade mig till med vanan att ändå spana av cykelställ runtom i stan utifall att cykeln fanns kvar i mitt närområde. Två år(!) efter stölden fick jag faktiskt syn på den till slut!! Parkerad utanför en större matbutik i stan. Den såg för bedrövlig ut, rostig och trasig. Fick nästan en liten tår i ögonvrån, sen blev jag förbannad. Visserligen var det ju inte min cykel längre, försäkringsbolaget var ju den rättmätiga ägaren, men inte fasiken skulle en tjyv få cykla runt på min gamla ögonsten. Ringde polisen och satte mig att bevaka cykeln tills den blåvita bilen dök upp. Polisen kollade upp ramnumret på cykeln och konfirmerade att det fanns en stöldanmälan, sen trollade han fram en bultsax ur bilen och klippte lätt loss det tunna vajerlåset (tänk på punkt 3 här ovan) den var fastlåst med och tog med sig min gamla cykel bakpå polisvolvon. Där tog historien slut, jag vet inte var den cykeln hamnade sen, förmodligen skroten ty den hade misskötts något alldeles bedrövligt under de två år den varit ifrån mig. Känns ändå bra att ingen tjuv eller hälare rullar omkring på den längre!

Dags att valla skidor!

Konstsnön är på plats på Nydala

Vet inte om jag ska beklaga eller gratulera er läsare till den här omsvängningen mot skidåkning, vet inte ens riktigt vad jag själv känner än, varken gentemot skidåkningen som sådan eller att jag ska skriva om den. Igår dök det iaf upp skidåkningsbilder från Umeå på nätet, de första 700m av konstsnöspåret har preparerats för klassisk- och fristilsåkning. Om jag inte missminner mig ligger mina skidor undanslängda i ett förråd någonstans, fulla av klistrig gamm'valla. Synden straffar sig, jag får inleda säsongen med att vallaväcka och grundpreppa. Lite som när man ställer undan en oservad och smutsig cykel på hösten. Om jag tar mig igenom utmaningen i vallaboden och om stjärnorna står rätt lär det bli skidpremiär i helgen.

Snart i en vallabod igen!

Nya kartor och en omslagsbild

Pillrar mer med datorn än med cyklar

November när det är som sämst. Sitter mycket inomhus, men har åtminstone fått tummen ur att göra några stigkartor över Röbäck och Umåker där jag brukar cykla. Jag skulle egentligen vilja göra ett stigbibliotek i mer nerladdningsbart format, men de här kartbilderna jag laddar upp får duga tills vidare. Det ger en hint om var de roligaste cykelstigarna står att finna åtminstone! Kika under fliken Mountainbike runt Umeå för att hitta de nya kartorna i sitt största tillgängliga format.

Umåker.

I övrigt har jag förärats med att mitt foto från förra veckans snöcykling för tillfället pryder Cyklande tjejers FB-sida :)

[RR] Gipfeltour - från toppen av Gran Canaria

Sista rapporten från ön

Från toppen av Gran Canaria!

En semesterdag lyxade vi till det med en guidad tur med transportbuss upp i bergen i Free Motions regi. Blir inte riktigt klok på vad den där turen kallas egentligen? På hemsidan står både Gipfeltour, Pico light, Summit Tour South, de verkar vara desamma allihopa? Gipfeltour stod det iaf på kvittot vi fick när vi bokade turen.

Mäktigt cykelsläp, många tusenlappar på rad där!
Jag väntar lite otåligt på avfärd i bakgrunden.

Kisspaus och smörgåshämtning på ett litet, litet café i bergen.

Den stora minibussen/lilla storbussen drog ett stort cykelsläp upp längs de slingriga vägarna i bergen, förbi Fataga och långt och högt bortanför. Bussturen blev dagens första prövning, jag höll andan mer än en gång när vägen svängde i tvära serpentiner uppåt eller neråt och det stupade brant ner vid sidan om. Efter nån gastkramande timme stannade bussen i en korsning, några hundra meter från öns högsta topp och avlastningen påbörjades. Cyklarna var ordentligt uppmärkta med namn och delades ut till respektive cyklist innan guiden höll en genomgång av komponenter och reglage. Sen fick vi cykla vägen upp till toppen som första anhalt. Pico de las Nieves, 1949 möh enligt skylten. Två förväntansfulla cyklister poserade för varandra:

Lena i förgrunden, längst bort till vänster bortom bergen
skymtar Maspalomas-öknens ljusa sanddyner.

Där är jag igen! Oklart vad jag tittar på.

Mycket vacker utsikt från toppen förstås! Teneriffa med sin vulkanprofil stack upp ovan molnen vid horisonten, stenformationen Roque Nublo fastnade på samma bild här ovan.

Uppför första backen fick jag redan lite känsla för vad övrigt folk i gruppen var för ena. Många var svettocyklister, XC-typer i lycra, några såg inte särskilt cykliga ut alls, en snubbe med dirtkruka såg väldigt trenduro-aktig ut, bara Lena och jag var tjejer i gruppen och om jag inte fick nåt om bakfoten så var vi också de enda som inte pratade tyska. Med reservation för att inte alla yppade några ord inom mitt hörhåll. 13 stycken var vi, 14 med guiden Josef som växlade mellan tyska och engelska hela turen. Bra det, min tyska är liiite rostig. Josef som f.ö. också hade kamera med på turen och med tillåtelse har jag lånat några bilder i inlägget från deras Facebook-sida där han lagt upp bilderna.

Vi såg oss mätta på utsikten på det något kylslagna berget och styrde raskt mot det första stigpartiet där vi först fick en liten föreläsning om att det är en rätt så teknisk stig nerför, underlaget är halkigt med sand och lösa stenar samt en påminnelse om att vi som cyklister ansvarar för våra hyrcyklar och är ersättningsskyldiga om vi kör sönder något på dem! Sen fick vi köra en och en, jag stod rätt långt bak och såg inte hela stigen, men såg killarna som körde före och det såg jäkligt skakigt, skumpigt och gropigt ut. En stod på näsan nästan direkt. Visade sig snart att det var mest ett tecken på att övriga gänget var just XC-/sport-/marathon-/landsvägs-cyklister i första hand och inte särskilt van vid halvteknisk utförskörning, stigen var inte nämnvärt svår för oss som har lite vana från DH-backar o dyl, fast det var lite ovant att köra på ett underlag som absolut inte ligger stilla.
Turen gick etappvis, guiden gav upplysningar om vägens beskaffenhet, saker vi skulle vara uppmärksamma på och eventuella korsningar fram till nästa uppsamlingspunkt. Det var inte särskilt långa etapper så jag tror inte väntetiden blev alltför lång för de benstarka grabbar som ständigt låg främst. Högt upp på berget var vi insvepta i molnen och rutten varierade mellan singletracks bitvis nästan överväxta av taggiga buskar till bredare "fire roads" och lite transport på asfalt. Det är lite luddigt såhär i efterhand i vilken ordning allt kom, men jag tror de flesta bilderna i inlägget är ordnade i någorlunda kronologisk ordning.

Inne i molnet. Foto: Josef/Free Motion

I motsats till de lika höga bergen här hemma i Sverige så blev träden större och skogarna tätare ju högre upp vi kom, de kanariska långbarriga tallarna dominerade. Häftig natur, de här "tallhedarna" har inte mycket gemensamt med våra. Cykelmässigt var det lite småhalkigt att svänga omkring på barrmattorna.

Inför varje stigavsnitt som var en smula tekniskt blev vi ivägsläppta med lite mellanrum, bra idé förstås, men mot slutet blev jag rätt less på typerna som prompt skulle iväg bland de första, eller åtminstone före mig och Lena, fast det bara innebar att vi rätt snart ändå var dem tätt i hasorna eftersom de var så pass ovana vid lite tekniska hinder på stigarna och bromshasade sig igenom många av stigarna som gick nerför. Det var ett ovant förfarande och lite frustrerande, vid andra gemensamma turer brukar folk av sig själva ordna in sig i hastighetsordning, alla ser ju rätt fort var deras plats i gruppen är, så icke i denna grupp dock. Om de bara kommer från en annan mer tävlingsinriktad cykelkultur, eller inte tänkte sig för, eller inte ville se sig som långsammare än tjejer låter jag vara osagt.
Nu kom jag av mig lite... pausbild från en vy vi passerade:

Roque Nublo igen. Foto: Josef/Free Motion

Roque Nublo verkar vara ett riktigt känt landmärke som syns på många vykort och souvenirer, vi hade fin vy mot den flera gånger efter vägen. I bästa turistanda fick vi rentav stanna till på en utsiktsplats intill vägen där vi kunde ta fina bilder både mot klippan och en vacker dal nedanför.

Efter lunchmacka på caféet i bergen där vi på uppvägen stannat för kisspaus följde en längre transport på asfalt, ett visst slöseri på höjdmeter tycker jag, men sådan var turen beskaffad. Man kan ju alltid titta på och njuta lite extra av naturen då.

Det följdes av ett ännu längre stycke "fire road", i princip en sämre sorts grusväg med en bergvägg åt vänster och en trädbeklädd brant åt höger.

Foto: Josef/Free Motion

Vägen ledde oss fram till platsen Degollada de la Manzanilla. Väldigt fin utsikt härifrån!! Vi befann oss fortfarande på drygt 1100 meters höjd.

Innan guiden och den som låg sist kom ikapp hann vi spana ner i dalen nedanför, en väldigt vacker och stenig stig ringlade sig fram där nere. Den såg lite läskig ut med sina stupbranter på sidan om, skulle vi få cykla där?

Jajemensan, det skulle vi, fast först ett gruppfoto:

Foto: Josef/Free Motion

Innan vi for kom återigen några varningar/upplysningar om att det var lite stenigt längs nerfarten, några högre avsatser, en del stenkanter vid dräneringskanaler med punkavarning om man inte var lite lätt och hoppig på cykeln. Jag skulle hellre ha sammanfattat det med att det var en förbaskat rolig stig!

Första stycket stig, innan det började luta neråt
och smalna av.

Lutningen var alldeles lagom för att kunna stå på ganska ordentligt och det rullande underlaget gav lite spänning, Lena och jag smilade stoooort när vi nere, de flesta andra såg inte fullt så roade ut? Förstod mig nog inte riktigt på dem, varken språkligt eller på annat sätt.
Därpå följde nån kilometer till på snäppet snällare samt en bit jättesnäll stig.

Guiden till vänster och en holländare i Norge-färger.

Efter ett kort stycke asfalt nåddes sen dagens svåraste/roligaste stigparti. En storstenig sak med trappsteg, nån liten switchback, lösgrus och annat allmänt skravel. Tappade kedjan i stöket och fegade ur för en tight kurva, annars rullade det på fint, hade velat se så många mer av de kanariska stigarna som håller denna nivå - det får bli en annan gång under en annan säsong.

Jag fotade trenduro-snubben när han gav sig iväg...

Lena fotade mig på samma ställe...

Och längre ner efter stigen stod guide Josef
och fångade både mig och Lena på bild.

 

Därefter var vi snart nere i Fataga som vi ju kände igen från tidigare i veckan, härifrån var det samma väg ner till kusten som gällde - ner genom det de vill kalla sin Grand Canyon. Började känna av en allvarlig energibrist innan vi var framme vid korsningen som markerar starten av nerförskörningen. Sega ben och trött huvud är inget roligt, som så många gånger tidigare när jag börjar gå tom räddade Lena upp situationen och fick mig att äta nån spansk motsvarighet till Flapjack, good shit! Blev som en ny människa och nerför backen drog vi iväg tätt efter de snabbaste grabbarna för att slippa bromsklossar framför oss. Vi stod på bra och åtminstone jag var rätt utpumpad när vi slutligen väntade in de andra vid samlingspunkten nerom cementfabriken. Sen var vi i princip inne i Playa del Ingles igen och rullade i samlad tropp tillbaks till Sandy Beach Hotel där Free Motion har sin hemvist.

Här fick jag också lämna ifrån mig cykeln som verkligen presterat på topp under dagen, Cannondale Trigger, vilken rolig cykel alltså! Med sin jättekonstiga bakdämpare (Fox DYAD-nånting, märklig sak med många kammare) och 27.5" storhjul passade den som en smäck på stökiga stigar, hade inte förväntat mig sänkstolpe på en hyrcykel men det var ju jätteskönt att ha! Däckskombinationen MountainKing/TrailKing var rätt trögrullad på väg fast det hade vi igen på stigarna, de gav bra fäste bland stenarna. Magura MT4-bromsarna var väl egentligen det enda jag INTE gillade, det var en konstig odistinkt känsla i handtaget som inte kändes så värst trygg, de var svårmodulerade utan feedback. I övrigt var jag mycket glad över att vi körde med våra egna pedaler hemifrån, plattpedalerna som de annars sätter på cyklarna är av standardmodell, dvs rätt släta och halkiga, det hade varit otäckt på riktigt. Den lilla fåniga sadelväskan får man väl dras med, den innehåller extraslang och det blev ju några punkor under dagen, terrängen är inte snäll mot däcken även om just jag klarade mig.

Som sagt, jag hade gärna sett mer av stig och inte slösat så många kilometer på asfalten, men det hängde ihop med det begränsade turutbud som fanns under vår semestervecka. Nu när vi lämnat ön har Free Motion dragit igång sin trail-season på allvar, antalet turer i vinterprogrammet är kraftigt utökat, det var ju en liten miss av oss att åka en vecka innan dess men vi hade ju andra skäl att åka under just höstlovsveckan i år, det var ju något av en familjesemester med skolbarn inblandade och så. Till nästa gång kommer vi dock definitivt åka senare på året för att få se mer av berg och stig! Det här gav mersmak :)

Mellaninlägg från den snöiga verkligheten

Första riktiga snöcyklingen för i år

Mittemellan de härligt drömska rapporterna från Kanarieöarna slänger jag in ett mer dagsaktullt inlägg. Det vita vinterpuffet har tillfälligt lagt sig över Umeå, förmodligen kan vi vinka adjö till det redan imorgon, det gäller att skynda sig ut på cykeln innan det slaskar till sig - om en vill cykla i snön förstås! Det ville både Annika och jag, vi drog ut och lekte på närbelägna stigar. Det var halkigt, slirigt, asjobbigt och väldigt, väldigt kul. Spåren i snön är avslöjande, åtminstone en till cyklist hade njutit snöcykling i krokarna av Gimonäs. Även en extremt ivrig skidåkare hade varit ute, själv tror jag att jag åtminstone väntar tills alla rötter och stenar ligger under snön innan jag tar ut skidorna ur förrådet.
Skaplig kontrast från förra veckans soliga, torra bergscykling:

[RR] Gran Canarias Grand Canyon

Första turen av två på den varma ön

Första dagen på Gran Canaria styrde vi stegen mot Free Motion i Playa del Ingles, lämpligt nog beläget på promenadavstånd från hotellet. På plats bokade vi in oss på en guidad tur med shuttlebus senare i veckan (kommer förstås en ride report om det också!) och hyrde oss ett par lösa cyklar för dagen efter av norrmannen som jobbade bakom disken, alltid kul att lyssna på norska, skönt avbrott från tyskan som annars ständigt omgav oss under vår vistelse på ön.
Med våra hyrcyklar siktade vi in oss på att köra samma runda som förra året, dvs Grand Canyon-turen, fast nu lite bättre förberedd för värmen och ansträngningen. Det var en relativt mulen dag vilket var otroligt skönt, runt 26 grader varmt och ingen direkt stekande sol kändes finemang. Vi rullade ut ur Maspalomas och upp mot de lugna bergen på de nu halvbekanta vägarna. På nästan ingen tid alls hade vi nått Ayagaures med sina små serpentiner på vägen upp.

Till skillnad från förra året visste vi att vägen skulle fortsätta luta uppför en bra bit även efter den lilla bergsbyn med sin damm, vi tog det rätt chill och stannade snart för en tidig fika med goda skinkmackor och tysk salami. Den tidiga fikan var en lärdom från förra året, i värmen behöver vi jag tätare små matpauser för att hålla humöret uppe och undvika väggen. Fikat intogs på en liten avstickande stig...

... där vi hittade en av få teknikaliteter för dagen.

Därefter går vägen både uppför och nerför där den slingrar sig in och ut ur dalarna. Naturen är magnifik! Växter och fågelliv och geologiska formationer liknar verkligen ingenting här hemma. Jag roas omåttligt av att bara betrakta allt som är annorlunda än det välkända här hemmavid.

Låga moln över bergskammarna.

Cyklarna för dagen var två nya, fräscha Cannondale. Det mesta var fullbokat hos Free Motion med så kort varsel så jag fick trampa runt på en AM-hoj, Cannondale Trigger av 2015 års modell med 27.5" hjul, 140 mm slag och sänkstolpe. Tung på asfalt och uppför, en fröjd på ojämnheter och nerförs! Lena körde en fullfjädrad XC-cykel: Cannondale Scalpel, 29-tummare med den märkliga Lefty-gaffeln som saknar ett ben. Lätt och smärt hoj, lekfull och hoppig i den här miljön. Vi utrustade cyklarna med våra egna pedaler som vi tagit med hemifrån, klart mycket bättre än de halkiga pedalerna vi fick per default förra året.

Lite skumt fotoperspektiv, Scalpel ser pytteliten ut!

Så småningom kom vi till det lilla krön där vi avbröt turen förra året och rullade tillbaks ner mot kusten, då jag var på väg att bonka och vi hade tappat orienteringen en smula. Nu kände vi oss i rak motsats alldeles pigga och den planerade avstickaren upp till byn Fataga som skulle ge runt 2 extra mil på turen kändes fullt uppnåelig. Vi spanade uppåt i dalen och såg byns vita hus i fjärran, det skulle till en ganska jobbig klättring på asfalt för att komma dit, men vi tänkte oss att det blir väldigt värt det bara vi hittar ett ställe som serverar kaffe!!

Fataga ses allra längst bort i dalen, till vänster, som en samling vita hus.

Vi satte fart på grusvägen ner i dalen och sen upp på GC-60, vissa mer nervösa än andra för att cykla på en så pass smal, kurvig och trafikerad väg. Trafiken är väl dock ett väldigt litet bekymmer, en sån genomgående hänsynsfullhet från motortrafikanter gentemot oss oskyddade cyklister har jag aldrig varit med om i Sverige. Det gällde lika mycket uppe i bergen som när vi transportcyklade genom den täta stadstrafiken i Maspalomas.
Efter den svettiga uppförsturen till Fataga på icke ändåmålsenliga cyklar hittade vi omgående ett öppet café och satt snart med två café con leche på bordet mellan oss. Det kan ha varit årets mest välförtjänta och efterlängtade kopp cykelkaffe.

Vi vilade en stund på caféet/bensinstationen i väntan på att kaffet skulle svalna till drickbar temperatur och fick under tiden en kort pratstund med en av byns hundar som besökte oss på terassen och ivrigt kliade sig runt halsen. Djurvänner som vi är fick vi tvinga oss att hålla händerna i styr när den söta, glada vovven kom, eventuella kanariska loppor vore ju ingen höjdare att dra med sig hem. Väl på cyklarna igen drog vi oss lite högre upp i byn för att fylla på vattensäckarna, sen styrde vi samma väg tillbaks, det gick bra mycket fortare att ta sig åt andra hållet - förstås. Här började de låga molnen släppa ifrån sig lite vattendroppar på oss, ett varmt och kortvarigt regn, faktiskt riktigt skönt. Sen var vi tillbaka på grusvägen som leder ner genom Gran Canarias Grand Canyon.

Det må se ut som en tämligen beskedlig väg såhär i början, men den lutar ändå på bitvis, större stenar sticker upp längs vägen och inbjuder till hopp i farten, grovt rullgrus lurar i de tighta kurvorna. Faktiskt rätt kul väg och vi smilade stort när vi tagit oss ner till plattcyklingen som ledde tillbaks till stan.

Ungefär 6 timmar och 6 mil efter att vi rullade iväg från Free Motion var vi åter, dammiga, glada och tämligen möra. Inte brukar vi ägna oss åt dylika långturer eller få ihop såpass många höjdmeter på våra genomsnittliga turer runt Umeå! Ändå hade vi ytterligare en långtur med många höjdmetrar inbokad tre dagar senare, en tur från toppen av ön genom tallskogar, nerför berg och genom fler dalar. Ska genast börja knåpa ihop den rapporten också!

Slut på semestern - Gran Canaria har levererat

En förhandstitt

Ska knåpa ihop ett par RR från veckan som varit, måste bara samla ihop bilder och intryck och mig själv först, hitta tillbaka till vardagen efter veckan på resande fot. O du underbara, varma, bergiga ö! Känns overkligt att sitta hemma i gråslasket igen, det var ju alldeles nyss den varma vinden rufsade om i mitt hår och vi promenerade barfota med sand mellan tår. Nej, jag måste landa ordentligt här hemma först, sen återkommer jag med berättelserna om cykelturerna i bergen!