[RR] Gran Canarias Grand Canyon

Första turen av två på den varma ön

Första dagen på Gran Canaria styrde vi stegen mot Free Motion i Playa del Ingles, lämpligt nog beläget på promenadavstånd från hotellet. På plats bokade vi in oss på en guidad tur med shuttlebus senare i veckan (kommer förstås en ride report om det också!) och hyrde oss ett par lösa cyklar för dagen efter av norrmannen som jobbade bakom disken, alltid kul att lyssna på norska, skönt avbrott från tyskan som annars ständigt omgav oss under vår vistelse på ön.
Med våra hyrcyklar siktade vi in oss på att köra samma runda som förra året, dvs Grand Canyon-turen, fast nu lite bättre förberedd för värmen och ansträngningen. Det var en relativt mulen dag vilket var otroligt skönt, runt 26 grader varmt och ingen direkt stekande sol kändes finemang. Vi rullade ut ur Maspalomas och upp mot de lugna bergen på de nu halvbekanta vägarna. På nästan ingen tid alls hade vi nått Ayagaures med sina små serpentiner på vägen upp.

Till skillnad från förra året visste vi att vägen skulle fortsätta luta uppför en bra bit även efter den lilla bergsbyn med sin damm, vi tog det rätt chill och stannade snart för en tidig fika med goda skinkmackor och tysk salami. Den tidiga fikan var en lärdom från förra året, i värmen behöver vi jag tätare små matpauser för att hålla humöret uppe och undvika väggen. Fikat intogs på en liten avstickande stig...

... där vi hittade en av få teknikaliteter för dagen.

Därefter går vägen både uppför och nerför där den slingrar sig in och ut ur dalarna. Naturen är magnifik! Växter och fågelliv och geologiska formationer liknar verkligen ingenting här hemma. Jag roas omåttligt av att bara betrakta allt som är annorlunda än det välkända här hemmavid.

Låga moln över bergskammarna.

Cyklarna för dagen var två nya, fräscha Cannondale. Det mesta var fullbokat hos Free Motion med så kort varsel så jag fick trampa runt på en AM-hoj, Cannondale Trigger av 2015 års modell med 27.5" hjul, 140 mm slag och sänkstolpe. Tung på asfalt och uppför, en fröjd på ojämnheter och nerförs! Lena körde en fullfjädrad XC-cykel: Cannondale Scalpel, 29-tummare med den märkliga Lefty-gaffeln som saknar ett ben. Lätt och smärt hoj, lekfull och hoppig i den här miljön. Vi utrustade cyklarna med våra egna pedaler som vi tagit med hemifrån, klart mycket bättre än de halkiga pedalerna vi fick per default förra året.

Lite skumt fotoperspektiv, Scalpel ser pytteliten ut!

Så småningom kom vi till det lilla krön där vi avbröt turen förra året och rullade tillbaks ner mot kusten, då jag var på väg att bonka och vi hade tappat orienteringen en smula. Nu kände vi oss i rak motsats alldeles pigga och den planerade avstickaren upp till byn Fataga som skulle ge runt 2 extra mil på turen kändes fullt uppnåelig. Vi spanade uppåt i dalen och såg byns vita hus i fjärran, det skulle till en ganska jobbig klättring på asfalt för att komma dit, men vi tänkte oss att det blir väldigt värt det bara vi hittar ett ställe som serverar kaffe!!

Fataga ses allra längst bort i dalen, till vänster, som en samling vita hus.

Vi satte fart på grusvägen ner i dalen och sen upp på GC-60, vissa mer nervösa än andra för att cykla på en så pass smal, kurvig och trafikerad väg. Trafiken är väl dock ett väldigt litet bekymmer, en sån genomgående hänsynsfullhet från motortrafikanter gentemot oss oskyddade cyklister har jag aldrig varit med om i Sverige. Det gällde lika mycket uppe i bergen som när vi transportcyklade genom den täta stadstrafiken i Maspalomas.
Efter den svettiga uppförsturen till Fataga på icke ändåmålsenliga cyklar hittade vi omgående ett öppet café och satt snart med två café con leche på bordet mellan oss. Det kan ha varit årets mest välförtjänta och efterlängtade kopp cykelkaffe.

Vi vilade en stund på caféet/bensinstationen i väntan på att kaffet skulle svalna till drickbar temperatur och fick under tiden en kort pratstund med en av byns hundar som besökte oss på terassen och ivrigt kliade sig runt halsen. Djurvänner som vi är fick vi tvinga oss att hålla händerna i styr när den söta, glada vovven kom, eventuella kanariska loppor vore ju ingen höjdare att dra med sig hem. Väl på cyklarna igen drog vi oss lite högre upp i byn för att fylla på vattensäckarna, sen styrde vi samma väg tillbaks, det gick bra mycket fortare att ta sig åt andra hållet - förstås. Här började de låga molnen släppa ifrån sig lite vattendroppar på oss, ett varmt och kortvarigt regn, faktiskt riktigt skönt. Sen var vi tillbaka på grusvägen som leder ner genom Gran Canarias Grand Canyon.

Det må se ut som en tämligen beskedlig väg såhär i början, men den lutar ändå på bitvis, större stenar sticker upp längs vägen och inbjuder till hopp i farten, grovt rullgrus lurar i de tighta kurvorna. Faktiskt rätt kul väg och vi smilade stort när vi tagit oss ner till plattcyklingen som ledde tillbaks till stan.

Ungefär 6 timmar och 6 mil efter att vi rullade iväg från Free Motion var vi åter, dammiga, glada och tämligen möra. Inte brukar vi ägna oss åt dylika långturer eller få ihop såpass många höjdmeter på våra genomsnittliga turer runt Umeå! Ändå hade vi ytterligare en långtur med många höjdmetrar inbokad tre dagar senare, en tur från toppen av ön genom tallskogar, nerför berg och genom fler dalar. Ska genast börja knåpa ihop den rapporten också!