Underbara Hemavan, underbara fjäll, underbara människor

Hemavan Tärnaby bike park

Känner mig fortfarande hög på fjälluften, det är något magiskt med dessa berg. Det är så fulländat att jag knappt kan tro att det finns på riktigt. Mitt i allt finns cykelstigarna som grädde på moset. Inget fjäll är komplett utan ett knippe lyckligt leende cyklister ;)
Trippen blev tämligen spontan, ledighet sammanföll med intensiv fjällängtan, med kort varsel ordnade det sig med kattvakter och sagolikt vackert boende, därtill hade vi två vänner som redan var på plats och hade matat oss med vackra Hemavan-vyer under veckan. På lördagen stämde vi träff i bike parken.

Lena med sin limegulgröna Commencal Meta.

Malin & Maja, på parkens hyrcyklar.

Tror det är 4:e gången som jag skriver om ett besök i Hemavans cykelanläggning, det är något som drar mig tillbaka dit gång på gång. Lederna är inte de vassaste, liften ganska långsam, den lokala DH-kulturen nästan obefintlig, antalet besökande cyklister per dag är lätträknade. Ändå vill jag dit, igen och igen. Det är så vackert ju, cykelkänslan är fantastisk, starten går på småstökigt kalfjäll och lederna tar en ner igenom den vackraste fjällskog, just i dessa dagar mer intensivt grön än jag någonsin tidigare sett den.

Foto: Maja. Tack!

Om man ska säga att det saknas något vitalt i bike parken, så är det en lättrullad och välshapead led med flow och hopp. En maskingrävd sak som ger ett andningsrum från det konstanta jobbandet i de övriga stigarnas fjällstök. För de befintliga lederna ÄR jobbiga, jag uthärdar aldrig en heldag utan rejäla pauser. Med pigg kropp och vaket huvud är det dock både riktigt kul och riktigt utmanande att försöka hålla bra fart hela vägen från topp till bott. Och lite läskigt, ty det är redigt brant på sina ställen.

Det var inte helt lätt att hålla sig på cykeln hela tiden. En liten bildserie på Lena får demonstrera:

Efter diverse akrobatik avslutades det hela med en glidtackling in i enbuskarna:

För egen del blev det största missödet en brusten växelvajer, hur det nu gick till? Kunde tack och lov köpa loss en från uthyrningens cykelverkstad, inte för att växeln behövs så mycket just vid downhill, men vi skulle ju ge oss på lite andra turer också.

Toppenkul att vi kunde sammanstråla med Maja och Malin, i goda vänners lag är delad glädje mångdubbel glädje. Hoppas få cykla många fler gånger i det fina sällskapet! Fler bilder från vår dag hittas på Majas blogg: http://ettstegtill.outsideonline.se

Enligt tradition avslutade Lena och jag dagen med Syterbäcksleden, denna makalösa pärla till fjällstig. Redan på vägen mot Syterbäcken häpnar en över Kungsledens vackra vyer.

Sen är det bara att droppa in, med rull, pump och pyttelite trampa bjuds man på en av fjällvärldens härligaste stigar. Så härlig att jag sällan får upp kameran, alla som varit där vet vad jag menar. Det är omöjligt att inte ha ett stort flin från början till slutet, så otroligt härlig.

Som pricken över i:et, fullständligt utmattade med hungern våldsamt slitande i magen, tog vi oss ändå tid att svalka varma cykelkroppar i Uman. Här någonstans började hjärnan få en overload av hur många vackra vyer den kan ta in på en och samma dag...