Hon är på väg tillbaks, med märgspik, rehab och pannben

Hårt pressad av en invalido

Kan man bryta båda benen i en lavin och vara tillbaks på hojen för aggressiv stigcykling blott 5 månader senare? Normalt sett vet jag inte om det är möjligt, i detta fall är dock svaret ett rungande ja. Kan tillägga att det är fa-an inte det lättaste att hänga på en hårt rehab-tränande person vars målsättning är att snart klara 3x15 enbensböj på balansboll! Rehab eller ej, det verkar som den övningen är the shit för att bygga starka cykelmuskler för uppförsbackar. 

Det är otroligt kul att se henne tillbaks på cykeln igen, tillbaks i skogen, på stigen framför eller jagandes just bakom mig. Andrea var frekvent återkommande i mina inlägg föregående säsonger, men av förståeliga skäl inte i år. Förrän nu då! Ett hett lästips är att besöka även hennes blogg: hungryhen.wordpress.com 

Vi hojade i Holmsund en kväll, det var andra gången vi cyklade tillsammans, även denna gång med lite brasklappar i förväg om fötter som inte är som de borde och konditionen är inte lika återhämtad som benstyrkan osv. Inget jag ifrågasätter, förstås, likväl fick jag ligga på rätt hårt själv med fullt utnyttjande av lungkapacitet och värkande cykelben tämligen omgående under turen. 

Inte var det nåt fel på peppen heller! Vid en passage över hällarna där jag normalt rullar försiktigt på sidan om blev jag varse att det fanns en rakare genväg, ett litet "skjutdrop" där ett lätt ryck i styret får cykeln att segla ner på nästa hällplatå. Inget jättedrop, några decimeter bara, kanske rullbart, men Andrea visade ju först och då vart jag förstås hetsad att ta det också... 

Stackars Canyon, det var länge sen den pressades så här hårt.

Holmsund ligger ju alldeles vid havet, det är rätt så platt och teknisk stig. Fast så finns de här små partierna med kanske bara nån meters höjdskillnad som är brantläskiga. Trappan t.ex. Hon med metallskrot i skelettet cyklade först i ledet och bara körde på, jag hann inte ens reagera på att hon faktiskt körde, än mindre hala upp kameran. Den är brant och den är lite otäck, finns ingen bra startsträcka och nedanför är det bara sten. Tror det här var första gången jag körde den med XC-Canyon, har nog bara rullat Enduron där tidigare, vilket ändå säger en del om hur läskig den känns. 

Lena står bakom mig och väntar på sin tur. 

Hetsen går lite åt alla håll. Någon sätter ett bökigt parti först, sen vill alla andra också klara det, eller åtminstone försöka några gånger. Jag snikade förbi just denna passage, men Lena gav sig inte utan tog om kurvan och de efterföljande stenarna tills det gick. Då blev Andrea pepp och skulle minsann sätta den också (och lyckades galant med det). Det är fantastiskt utvecklande med detta utbyte! 

Var väl bara en passage jag fick bli ensam om ikväll, gränserna hade flyttats fram nog mycket för en kväll för de andra, egentligen mig också - fast så positionerade sig fotografen nedanför stenarna och det var "bara" till att köra, eller försiktigt skumpa, nerför stenarna för att få en sista bild från kvällens stigar. 

Ger mig den på att det inte dröjer länge innan de andra kör den också. Därefter blir det väl dags att höja nivån ytterligare igen :) Utvecklande är bara förnamnet!