Storulvån - Blåhammaren, den enbenta triangeln

Jämtländska plattfjäll när de är som bäst

Det var ingen pionjärstur på något vis, snarare tvärtom, det lär vara det område där flest och mest fjällcykling ägt rum sen mountainbikens inträde ovan trädgränsen. Kanske är det också det mest välvandrade området i fjällkedjan, det med utgångspunkt från Storulvån. Jag har sett otal rapporter om prima fjällcykling vid Jämtlandstriangeln, naturligtvis måste jag med egna ögon få se vad det rör sig om. Att klämma av hela triangeln vore lite för mastigt, de som hyrde ut cyklar till några i sällskapet föreslog i första hand trippen till Gåsån t o r, men nej, det var inte heller den rutten jag hade i åtanke - istället ville jag se och uppleva den så omtalade, sköna, episka sträckan mellan Blåhammaren och Storulvån. Veckan innan vi for mot inlandet dök det så lägligt upp en artikel om just denna stig på happymtb (Blåhammaren tur och retur - fjällcykling i världsklass), kan inte säga att peppen minskade efter att ha läst den direkt :)

Vi var ett stort sällskap om 8 personer som anlände till Storulvån i duggregnet, cykelerfarenheten varierade från smått obefintligt till ja... det var väl jag som cyklat mest tidigare. Alla var ändå med på tåget att ta Blåhammaren, även om Gåsån är några snäpp mer lättcyklat med stort stycke grusväg och snällare stig. Så vi traskade på uppför stenbrötet mot kalfjället, det var många små knixiga, branta, tekniska passager. Vissa cyklingsbara, många inte. Sen nådde vi platån som sträckte sig bort mot vindskyddet vid Ulvåtjärn, då såg det ändå ut som att de flesta njöt av turen och naturen.
Det var blåsigt och småkyligt, ändå svettades det en del när den andra halvan av sträckan skulle tillryggaläggas. Stigningarna kom i branta etapper med små platåer emellan, det var mycket av och på cykeln, väldigt jobbigt och väldigt lovande inför tillbakafärden.

De högsta topparna var tidvis inbäddade i moln, i övrigt hade vi god sikt runt omkring oss. Regnet upphörde rätt tidigt, bara kylan var lite besvärlig när vi stannade till. Några stopp måste en väl ändå ta emellanåt, för att få titta ordentligt på vidderna runt omkring oss, insupa djupa andetag av frisk fjälluft, fota den obligatoriska bilden av renarna bredvid stigen.

Oskar och Amanda spanar ut över jämtländska plattfjäll.

Efter lite kämpande nådde vi så Blåhammarens fjällstation, det var väldigt skönt när husen dök upp bakom krönet och vi kunde spurta mot lunchpausen.

I sista stigningen mot fjällstationen.

Enligt uppgift bara 2 plusgrader i luften och det föll snöblandat regn under tiden vi befann oss under tak. Smått kylslaget alltså, men det märkte vi inget av inne i torkrummets värme där både Lena och jag tog vår tillflykt med kallblöta kläder och kroppar. Doften från torkande skor och knäskydd uppvägdes gott och väl av värmen, kaffet och våra medtagna mackor.

Fikamys i torkrummet.

Med påfyllda energireserver skulle vi sen äntligen få fara nedförs, pepp pepp pepp... Eller? Vi hade som förträngt att det var både lite uppför och en god bit plattcykling (nu i motvind) längs leden närmast Blåhammaren. Å andra sidan, rätt skönt att bli snabbt uppvärmd efter pausen och få in känslan för cyklingen igen innan det började bära iväg nerför på allvar!

Leden har genom åren blivit flerfilig och varje liten brant utför erbjöd flera mer eller mindre spännande linjeval, på platåerna däremellan fick vi fint rull på stigen som nästan liknade en liten pumptrack mellan varven. Det var episk lekfullhet på cykeln alltså, det tjoades glatt och jag åkte med ett stort flin mest hela tiden.

Efter ett tag möttes vi av värme i luften även om solen inte orkade tränga igenom molnen denna dag, det gick i ett litet nafs att ta sig ner till Ulvåtjärn igen. Där samlade vi också ihop oss igen. Det gick lite olika fort för oss åtta att ta sig ner, varierande cykelerfarenhet var det ja... I slutändan verkade alla ändå nöjda med turen.

Mot slutet började jag tänka på hur det skulle gå att cykla i stöket sista biten ner mot spångarna som ledde tillbaka till Storulvån. Det är inte var dag vi får cykla brant utför bland knytnävsstora rullstenar på eroderad stig mellan mindre stenblock :) Icke desto mindre var det minst lika kul som jag på uppvägen föreställt mig, väldigt spännande och linjevalen fick göras med någon sorts omsorg, inte minst för cykelns skull. Riktigt, riktigt roligt alltså och jag var fullpumpad med adrenalin när den sista backen låg bakom oss. Episk fjällcykling - jotack! Men icke att förglömma med många inslag av cykelputtning, frusna fingrar och trist nog en del sura eller demonstrativt bortvända blickar från vandrare. Surputtarna var ändå i minoritet, de flesta hejade glatt och växlade några uppmuntrande ord när vi fastnat i stenbråtet.
Önskar vi hade haft tid och väder att utforska Getryggen när vi ändå var i krokarna, men det var tågtider som skulle passas så det blev återfärd mot Åre så snart vi var nere. Jag lär dock återvända, ty den stigen såg också himla kul ut och jag lär vilja cykla mot Blåhammaren igen!