Åre Bike Park - första anhalten i Jämtland

Augustisemester regerar

Har sneglat mot Jämtland ända sen jag började cykla på riktigt: triangeln, Vålådalen, Åre, många namn på tidigare osedda ställen florerar livligt i cykelsammanhang. Jag ville också veta vad grejen är med dessa ställen, betade av några av dem i veckan och började i själva Åre. Alla som cyklar utför verkar vilja göra åtminstone ett sommarstopp i bikeparken varje år, jag förstås nu varför! 

Ledkartan över Åre Bike Park gjorde mig yr till en början, stället är ju gigantiskt. Skönt att ha några i sällskapet som varit där förut och kunde peka ut riktningarna till en början. På gott och ont var detta första helgen då de flesta liftar stängts för säsongen, bara kabinbanan och WC-liften gick. Ont för att det blev lite besvärligt att nå de bortersta delarna av parken, på gott för att det är bara denna tid kabinbanan tar ombord cyklister - resan till toppen gick på nolltid med den snabba kabinen. 

Jag tycks aldrig komma ifrån det, inför varje downhill-tillfälle får jag en stor illamåendeklump av nervositet i magen. Fast jag egentligen vet att det alltid blir skitkul! Åre inget undantag, fast det var lite jobbigare att inleda förstaåket på det nervösa, spända sättet på ett jättehögt berg på en grusig, bitvis halvexponerad fjällstig. Som vanligt så släppte det efter ett tag och känslan övergick till total njutning, fokusering och ett stort flin inuti hjälmen. 

Insåg rätt snart vad Åre har som andra saknar: fallhöjden! Kändes som att det första åket aldrig tog slut, vi bara åkte och åkte och åkte, lednamnen avlöste varandra, kalfjäll blev till björkskog och stora granar dök upp bredvid stigen. Det var jobbigt, svårt, brant, och alldeles fantastiskt att bara kunna fortsätta åka neråt. På skakiga ben och med krampande fingrar efter bara det första åket visste vi sen med säkerhet att det här skulle bli en kanondag! 

Började med blått. Dvs Easy rider från toppen och via Månskogen och Getrappet ner i dalen. Blått som ska vara "lätt", det här var nog det svåraste blått jag sett. Blev lite skraj för att ta steget till de röda, men jag ville ju ändå inte missa de kända Shimano och 1000-metersleden. Efter lunchpausen tog vi oss an dem och jag ångrade mig inte en sekund! Vilka åk alltså!! 

Det var först mot slutet av 1000-metarn jag stannade till med sinnesnärvaro nog att knäppa av ett par bilder, i stöket ovanför var totalt fokus på att försöka få ner cykel (och cyklist) i ett stycke mellan stenblocken på den tighta stigen. Vore grymt att köra med mic i hjälmen vid såna tillfällen, det var många utrop av glädje, rädsla, ansträngning samt en och annan galen skrattattack innan vi letat oss ner till det flackare området vid Easy rider. 

I Shimano fick jag inte till en enda bild, det var bara att rejsa på, det var hopp på hopp på hopp, Enduron skuttade mest dit hon själv ville och jag höll i för glatta livet och följde med så gott jag kunde. Det var varken särskilt snyggt eller kontrollerat, mest bara roligt och kittlande. 

Andra banor som flimrade förbi under dagen var Lilla blå, Flinbanan och den lika korta som halvtokiga Kanonröret. Insåg rätt tidigt att Åre Bike Park ska man helst hänga i flera dagar för att få lite flyt och ha en chans att memorera åtminstone några sektioner. Det här var en dag som gav mersmak, men det fanns inte tid eller väder till att bygga på med fler åkdagar just nu, istället blev det en aptitretare som jag ska suga på under vintern och återvända till nästa sommar!