Idel minusgrader. Liggande is och skare röre sig icke ur fläcken. Toppen för cykling, teoretiskt sett. Kollade Tavelsjöleden upp till Hampis. Början var fin och torr, sen blev det is, is, is och en del is med inslag av skarsnö samt nån liten snutt med barmark. Efter isens dominans i några otäckt halkiga kilometrar, där jag till min ärliga förvåning ändå höll mig någorlunda upprätt, övergick det dock mer och mer till krispig skarsnö. Jag var tokigt naiv som inte körde dubbdäck. Mantrat i huvudet gick släpper...släpper inte... släpper... släpper inte... SLÄPPER!!!!½!
De små (yttepyttesmå) partierna barmark kändes fantastiska. Förmodligen blir man rätt lurad som tänker att snaaaaart, om bara nån vecka, så går det att köra överallt i skogarna. Det är ju så det brukar vara när marken kikar fram, men det är bara mitten av mars ännu. Vårvinter. Sommarstigarna är avlägsna egentligen.
Vid Hampis vek jag ner på blåa mot Rödäng. Det blev en skumpig färd. Ett skoterspår i botten, fyllt med genomtrampade fotspår. Tungt och vibrerande, makalös överkroppsträning (för att vara cykling). Och naturligtvis fler inslag av blankis där smältvatten runnit.
Fyra mountainbikepass på lika många dagar. Tror det får följa en vilodag på det här, ty det som kallas hem & hushåll har blivit rätt eftersatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar