Djupt försjunken i min egen blogg

Egoläsning FTW

Jag vet inte hur andra bloggare gör, men jag sitter emellanåt och läser i min egen historik. Det kanske är lite fult att erkänna det...? Särskilt inläggen om fjällcykling är återkommande i webläsaren. Jag drömmer mig bakåt i tiden för att hitta inspiration till framtida äventyr. Till sommaren ska jag iväg igen, till höjderna, till vidderna, till topparna. Något annat är otänkbart.

Mina egna gamla inlägg och alla ärliga foton håller dessutom den överromantiserade fjällbilden i schack. Strålande sol över öppna och myggfria vyer är drömmen, men verkligheten kan vara/är ofta en annan. Vilket i sig kan sägas bidra till charmen med att ge sig ut med cykel i detta det kargaste och mest utsatta landskap vi har, även om denna charm kan vara svår att se när kroppen huttrar, cykelstigen försvunnit i ett hav av stenblock och dimman ligger tät.

Det spelar verkligen ingen roll hur djupt försjunken jag blir i de dimmiga misärbilderna, längtan till bergen är ofrånkomlig. De hjälper mig att minnas hur jag med känsellösa fingrar försökte hantera den lilla kompaktkameran, denna lilla detalj i en strapats som testade oss till ytterligheterna. Trött, kall och liten men i en värmande och peppande gemenskap. Aldrig har jag känt mig starkare. Och aldrig har jag kunnat njuta så av solen som vi gjorde dagen efter!

Att bläddra igenom bloggen sätter fart på tankeverksamheten. Gamla drömmar blir till nya drömmar, det finns så mycket kvar att se och uppleva! Om några månader är det sommar igen, jag längtar som aldrig förr!

Här började en kärlekshistoria. Det är kanske inte alla som har en bild från
sin första gång, men här befann jag mig ovan trädgränsen med en cykel
för första gången. Ruändan 29/7 2012.