Saker viktigare än träning

Perspektiv

Skippar träningsrapporten idag och tänker istället på livets skörhet. Man kan ju säga att det är farligt att leva, risken att dö är 100%. Fast innan ens tid är räknad vill man ju helst ha "levt färdigt", om man nu någonsin kommer till den punkten. Och även om man klarar sig med livhanken i behåll för lång tid framåt kan harmonin störas av invalidisering i varierande grad, ett knäck på fel ställe och plötsligt kan man inte gå eller cykla mer, endera för några månader eller för resten av livet. 

Risktagande... det kan ta sig uttryck i olika färger och former. För att referera till det jag känner. Vi cyklar på landsvägar, ibland skulle man kunna sträcka ut handen och snärta till en bil som passerar i 90 km/h, utan att riktigt veta om föraren sett en ordentligt eller ens är nykter. Marginalerna är inte alltid så stora som man skulle kunna önska. Det krävs inte mycket till fantasi för att föreställa sig vad två ton metall i 90 knyck kan göra med en oskyddad människa  Ändå ligger vi i träning där ute vid vägrenen. Vi cyklar i skogen, över stenar, rötter, bredvid vassa klippkanter och hårda träd. En sladd, ett cykelhaveri, en sekunds koncentrationsbrist, att gå omkull på ett olämpligt ställe är ett ögonblicksverk med potentiellt livslånga konsekvenser. 

I de farliga sporternas värld kan allt ställas på sin spets väldigt fort, det finns där i bakhuvudet. Man får aldrig tänka att det händer inte mig eller mina vänner. För det kan det göra. Det är alltid någons barn, förälder, partner, syskon eller vän som drabbas. Det man gör där ute kan vara farligt, ett mer eller mindre beräknat risktagande, samtidigt så fyller det livet med just - LIV! Man kan för all del begränsa sig kraftigt, aldrig göra något utanför komfortzonen, vaddera sin omgivning och fnysa åt all form av äventyrslusta. Sen halkar man och bryter nacken på väg ut för att hämta morgontidningen... Jag vet inte jag, det livet tilltalar inte mig. Jag har människor omkring mig som definitivt inte skulle gå med på det. Idag hade det kunnat gå illa på riktigt för några av dem, men livet segrade denna dag. Det är jag tacksam för, jag tar förstås hellre lättnad än sorg, alla dagar i veckan. Och tankarna i bakhuvudet cementerades ytterligare, livet kan vända likväl som ändas på ett ögonblick, vare sig man befinner sig på sin isiga trädgårdsgång eller en instabil fjällsida i Kittel.