"Men din fega jävel..."

En inblick i mitt huvud

Tog en tur på skidor igen, det har dumpat mer blötsnö i veckan och cykling i decimeterdjup slush lockar inte. Det mosiga konstsnöspåret fick duga som träningsarena. Det gick alldeles ofantligt dåligt. Fick inte ner fästet i de glatta spåren, de lösa spårkanterna var otäcka, ty jag kan inte kontrollera mina skidor utan spår. Och så kommer det en liten utförsbacke...
Alltså, jag kan hoppa ut i tomma intet med en cykel, rulla utför stupbranta klipphällar, sladda i lösgrus på en fjällsida. Men att stå på ett par skidor utför en backe där spåren ser halvsladdriga ut skrämmer livet ur mig! Nu hade jag tack och lov ett sällskap i spåret som kunde åka först och kolla så att ingen spårat ur och sabbat spåret, ändå åker plogskidan upp på kanten för att dämpa farten när jag väl vågar börja glida utför. Samtidigt sitter en elak djävul på axeln och viskar in i mitt öra att jag är helt värdelös på det här, varför försöker du ens din sopa, lägg ner, du kommer aldrig lära dig.
Jag blev arg på den där djävulen. Jag la ner det där med att åka den backiga delen av spåret och började i ursinne staka runt den korta, snälla slingan istället. Jag tog i tills det började flimra svarta fläckar i mitt synfält. Straffade mig själv för att jag är en feg jävel. Och plötsligt fick jag fäste under skidorna igen, överkroppen stakade kraftfullt, pulsen gick upp, träningsendorfinerna strömmade till. Det var inte kul, men jag fick utlopp för energin och ilskan. Efter 11 km var det dags att bryta, i samma stund adrenalinet lämnade cirkulationen blev jag alldeles matt. Både av den fysiska ansträngningen och av fighten mot mitt inre, hjärnspökena som vill få mig att tro att jag inget kan och inget kan lära.

Det var igår det. Just i detta nu ligger längdskidorna rengjorda och väntar på ny valla, ikväll ska jag ut och staka igen. Oavsett vad den elaka djäveln på axeln säger.

En inte alltför smickrande bild av skid-, snö- och väderläget i Umeå för tillfället.