Stelfrusna tår - återigen

Enligt väderprognosen är det kallare väder på gång, så jag tänkte att jag borde passa på att cykla en sväng innan dess. Att det är kallare väder på gång betyder dock inte att det är direkt varmt nu. Termometern stod på -8 vid avfärd. Hade inga höga förhoppningar om att hitta cyklingsbara stigar, snön är alldeles för kall för det. Gjorde ändå ett par små försök på de stigsnuttar som finns, men nja, knappt cyklingsbart blev betyget.

Höll mig till de plogade cykelvägarna istället. Efter en timme, då jag befann mig i andra änden av stan kändes fötterna ordentligt kalla. Hur tusan ska man göra för att hålla dem varma egentligen? Började fundera över varför jag ens befann mig utomhus. Mörkt, ensamt, kallt och jävligt. Kort därefter satte jag kvällens största snorloska i halsen. När hostattacken bedarrat och jag kunde andas någorlunda normalt igen kunde jag inte annat än skratta åt eländet. Jag hade kunnat sitta på en spinningcykel ikväll, inomhus i värmen, som jag brukar göra på måndagar. Men nejdå, jag stod ute i snön och höll nästan på att kvävas av mitt eget snor istället! I en blandning av trots mot vädrets makter och endorfinrus drog jag en extra vända i maxtempo runt Bölesholmarna innan jag styrde näsan hemåt. Trots alls med ett lätt leende på läpparna - det är ju ändå så kul att cykla. 

28 km på lite drygt 1.5h blev kvällens facit. Samt 10 små nedfrusna tår.