Solig hösthelg i Järvsö Bergscykel Park

Once you go black...

Kan kalla den här helgen för en halvspontan chansning som gick hem! Och som den gick hem, oj oj oj. En fullkomligt alldeles superbra och cykeleuforisk weekend var precis vad jag behövde. Idén kom egentligen från annat håll och det var med viss tvekan jag ändå hoppade på. Cykelsäsongen har ju inte varit som den ska eller brukar, jag har mått dåligt, varit trött, känslan har varit att jag "tappat allt" i både pepp och skills. Medicineringen har ändå kickat in nu och med det kom modet att trots allt satsa på en downhillhelg mitt i kyliga hösten.
Krängde på feta DH-däck på Enduron och körde de 40 milen ner till Järvsö. Vi skulle få återse Barbro, Manolito, Klas-Göran, kanske även den tuffa bruden och andra svårare leder om dagsformen infann sig... Nervositetsklumpen i magen växte till sig under lördagsmorgonen, lätt illamående tog jag plats i liften, solen lyste upp de guldgula träden och det blodröda riset på marken, huden på de bara vaderna knottrade sig och fingrarna stelnade till i den kyliga morgonluften.

Vi körde Barbro först, snabba flowiga småhoppiga Barbro. En smärre chock för kroppen som svarar med att stumna till av mjölksyra. Andra och tredje åket, med en avstickare till Klas-Göran, löser sen av i rask takt. Först därefter börjar muskler och psyke fatta vad som är i görningen och kommer in i matchen! Yes! Stort smil bakom den stora hjälmen, det tjoas och skrattas, cykeln skjuter iväg som ett spjut när fingrarna slutligen släpper sitt krampaktiga grepp om bromsreglagen. Det är det här det handlar om! Att fara fram med ljudets hastighet, tappa kontakten med mark och rum och tid, hetsas av en skramlande kedja en hjullängd bakom min egen, balansera på eggen mellan går-eller-går-inte, utmana gamla demoner som försökt bygga sig ett bo i mitt bakhuvud. Downhillgudarna måste ha lett mot oss, ty sällan har vi farit fram med sådan fart och kontroll. Andra var väl inte lika tursamma, ty ambulansen kör mer eller mindre skytteltrafik de dagar parken håller öppet verkar det som. Läk väl alla ni som inte tog er ner för egen maskin.

Vid senaste Järvsö-besöket, i juni, klamrade vi oss fast vid de blåa lederna. Det var skakigt och otäckt så tidigt på säsongen. Regnet gjorde inte saken bättre. Både Lena och jag hade varsina demoner att ta tag i sen den gången, även en gemensam som jag återkommer till senare. Hon har grubblat över de branta träramperna i En tuff brud, jag har funderat över om jag inte ska kunna naila hoppen och droppen i Twist twist en gång för alla på Enduron. Vi tog träramperna först. Vid ett tidigare tillfälle var det en snubbe som skakade lite på huvudet åt att Lena var på väg att köra utför rampen med en AM-cykel. Jag var väldigt noggrann med att inte påminna henne om det den här gången. Hennes Meta AM är en ytterst kompetent cykel och hon har blivit en ytterst kompetent cyklist, enda hindret är det som ligger innanför pannbenet. Efter ett terapiåk med några stopp och funderingar tog vi sen hela leden i ett svep, från Pop opp i topp hela vägen nerför den tuffa bruden - magi! Cykelmagi! Cykeleufori! Vi tog samma rutt nån gång till för att verkligen banka in det.
Jag sneglade mer och mer mot avtagsvägen mot Twist twist ju senare på dagen det blev. Lämnade cykeln och tog en promenad ner till första droppet för att fräscha upp minnet. Jag har ju varit där tidigare, men Enduron har aldrig riktigt velat hoppa så långt och högt som hyrcykeln gjorde för några år sen. Efter några skuttiga åk i Barbro kände jag ändå att det är inte i cykeln som begränsningen ligger, det är, som nästan alltid, i huvudet de största hindren finns - i centrat där modet att släppa bromsarna och våga trycka ifrån över kanterna huserar. Till slut tog jag sats och hoppade ut i tomma luften, med 160 mm fjädring mellan mig och den hårda marken. Hoppdjävulen tog mig i besittning per omgående, jag körde igen och satsade ännu hårdare för att flyga ännu längre. Det var alldeles fantastiskt roligt, varje fiber i kroppen var med på noterna och adrenalinet pumpade. Ett par hopp med kamelpucklar ligger fortfarande kvar ogjorda, men det är okej, jag kan ta dem nästa gång.

Den tredje grejen vi funderat över gemensamt sen förra gången var den svartmarkerade stökstigen Itsy Bitsy. Skogen ligger tät och mörk där den viker av från Barbro, nästan rakt ner i fallinjen går stigen full med toppiga stenar likt överdimensionerat strössel. Vi tittade på entrén till leden i juni och vände i princip på fläcken. "Jag är inte där" sa jag då. Nu tänkte vi titta på den igen, efter en dags åkning kände vi oss modiga. Kanske övermodiga rentav? Vi bestämde oss ändå, vi kör så långt det håller! I blindo for vi in i skogen och skakade/studsade oss fram över stenar och rötter. Dimman låg tung över skogen men marken var snustorr och fast. Linjevalen är många mellan träden, det dök upp en varningsskylt för Dropp!, jag försökte åka fort för att inte fastna på stenarna, men inte för fort för att tappa kontrollen totalt. Jag tror jag höll andan. Mina ögon tårades. Till slut flackade stigen ut och jag kunde få stopp på ekipaget och parkera i mossan en stund för att andas. Jag började fundera över hur det gått för min bättre hälft i mitt kölvatten, men hon kom snart skumpandes nerför stigen hon också. Lika matt och glad som jag var! Vi var rörande överens om att den måste vi köra igen :D Vi var också överens om att Itsy Bitsy nog inte är riktigt svart-svart egentligen, med tanke på att det faktiskt går att rulla sig ner utan att måsta satsa med fart på något ställe. Kanske den borde vara röd med svarta prickar istället?

Kort fotopaus där leden äntligen planar ut.

Dagen och helgen avrundades så småningom med ett sjudundrande åk i Barbro, hets och jakt från topp till bott, jag fick bända upp mina fingrar från styret när vi väl var nere igen. Fullkomligt underbar känsla att avsluta trippen med, jag känner att jag är tillbaka. Äntligen!

Glada cykelister efter sista åket!

Avslutningsvis, tusen tack till Malin och Maja för att ni peppade oss på Järvsö och var ett så fantastiskt sällskap under helgen! Det här vill jag hemskt gärna göra om igen! :)

Övriga blandade bilder från helgen utan särskild ordning:

Dimmig start där Pop opp i topp går ihop med Barbro.

Obligatorisk liftselfie.

Stugmys!!

Helgens cyklande tjejgäng från Umeå :)