63 timmar i mars

Sista mars idag, dags för månadssummering med andra ord. 
Total träningstid: 62h 50min fördelat på 35 pass. 
21 pass cykling (spinning räknas). 
3 träningsfria dagar. 

Spinning: 35h 21min
Landsväg: 9h 2min
Styrketräning: 8h 40min
Innebandy: 4h
Mountainbike: 3h 5min
Testcykel: 1h
Ospec cykling: 53min
Löpning: 49min
En ökning i det mesta jämfört med februari månad, särskilt kul förstås att utomhuscyklingen börjar ta sig! Det har blivit några fina vårvinterturer. 

Till skillnad från tidigare år har det dock inte blivit (och lär inte bli!) några cykelturer på älven, brukar vara fint att cykla på skoterspåren där när det blir skare på vårkanten men redan nu börjar isen på att ge sig.  

Det är ju typ nästan som cykling

När vädret säger ifrån så tryter fantasin och det blir återigen spinning. Det påminner ju typ nästan om cykling kan man försöka intala sig. Körde två myspass och ett intervallpass med lätt blodsmak - som numer är utbytt mot den betydligt angenämare smaken av pizza och öl. Det är ju ändå fredag :-)

Vad var det jag sa?

Tog av dubbdäcken med orden "Risken är väl att vintern gör storstilad comeback i samma stund som slicksen åker på, men det är en risk man får ta..."
Och idag singlar snöflingorna ner utanför fönstret och spär på den sörja som redan ligger. Vad ska man då hitta på i träningsväg? Det tar emot alltför mycket att dra ut en cykel med det saneringsbehov som kommer uppstå efter ett pass i utomhuset. Mera spinning istället...?

Mysigt med PEMS

Skön känsla i kroppen idag.
Jag vet att träningsvärkens vara eller icke-vara är en dålig indikator på hur hårt eller bra man tränat, men det känns ändå lite gôtt när musklerna är såhär ömma och stela. Orsaken till PEMS, post-exercise muscle soreness (obs! ej att förväxla med den betydligt tristare PMS) är väl inte riktigt utredd ännu? Eller DOMS som det också kallas - delayed onset muscle soreness.

Det mest spridda teorin säger att träningsvärk uppkommer pga mikrorupturer i muskelfibrerna, och det låter väl vettigt att små skador i musklerna skulle kunna ge upphov till smärta. Problemet är dock att när man tittat närmare på de här mikroskopiskt små strukturerna så ser man förvisso en strukturell förändring, men inga cellskador eller tecken på inflammation som man tidigare sagt var orsak till träningsvärk. Kan också tilläggas att muskelvävnaden i sig själv inte har någon känsel, de smärtkänsliga nervtrådarna sitter i bindväven som omger musklerna, så små mikrorupturer i fibrerna skulle inte kunna uppfattas som en smärtframkallande skada. Det har forskats en del på träningsvärk här i Umeå och vad jag förstått av deras resultat så tolkas de förändringar man kan se i muskelfibrerna efter träning som en tillväxt av sarkomererna, muskelfibrillerna förlängs och detta gör oss bättre anpassade för att klara av samma typ av belastning nästa gång vi utsätts för den. Det här kan dock vara helt skilt från den värk vi känner, de smärtkänsliga nerverna sitter som sagt i bindväven och retas möjligen av att bindväven blivit skadad och/eller utsätts för stress pga svullnad i musklerna.

Det verkar finnas en hel del kvar att utreda inom området. Fast personligen nöjer jag mig för stunden med att förstrött sitta och peta på bröstmusklerna för att få känna den där sköna ömheten som följt på gårdagens gympass.

Alla dessa backar

Ja alltså, Umeå är väldigt platt. Söker man sig en bit bort från stan dyker det upp några ordentliga knixar men de är få och utspridda. Fast det finns en plats där det är ruskigt tätt mellan backarna, därtill är de sanslöst långa, och de hittas förstås i spinningsalen. Jag fattar verkligen inte grejen. De blandas upp med "raksträckor" och ibland lite "motvind". Ehm, näe, vi sitter på stillastående motionscyklar i ett übervarmt rum...

Idag blev det nog över en timmes "backcykling" - snäppet värre än TdF-cyklisternas klättring upp till Alpe d'Huez. Men inget ont om spinning i sig, det är bra konditionsträning och passen är väl utformade för att passa motionärernas smak, något som har mycket lite med cykling att göra. Fast ibland hakar man upp sig på de där smågrejerna ändå, kanske för att jag snittar en bit över 1 timme/dag lyssnades på snacket om alla de där imaginära "backarna" och "raksträckorna". 

Vän av ordning frågar sig då varför jag envisas med att gå på passen? Tja, till viss del för att det är den bästa form av cykel(liknande)träning jag kan köra utan att knäna beckar ihop av vårvinterkyla och kallblåst. Så jag hänger kvar på IKSU ett tag till, Umeås mest kuperade plats. 

Styrkan kommer, styrkan går

Blir inte riktigt klok på att det kan skilja så mycket i styrka och tryck mellan varje styrketräningspass. Idag gick axelövningarna fint med en liten nätt ökning i axelpressar, å andra sidan kändes ryggen och greppstyrkan ovanligt svajiga. Och trots gårdagens medellånga landsvägspass så svarade benen fint, särskilt i lårcurl. Även gluteus/TFL presterade fina ökningar i abductormaskinen. Quadriceps var lite segare, men det kan iofs ha berott på att jag provade på enbenta benpressar som variation, det kändes lite annorlunda fast det torde ur cyklingssynpunkt vara en vettig övning. 

Får se vilka muskelgrupper som känner för att briljera resp. underprestera vid nästa pass. 

Softar vidare på landsvägen

Solen lyckades skrämma upp termometern till hyfsat respektabla +6 och stigande under förmiddagen. Utomhuscykling lockade, mer specifikt landsvägscykling. Kände inget behov av att tugga styrlinda idag heller, så jag tog det rätt lugnt och njöt av omgivningarna istället. Lyssnade på talgoxars och grönfinkars sång från skogen. Kände solens värmande strålar (som tyvärr försvann under den sista timmen).

Dessvärre får man väl dras med fluffiga vindjackan ett tag till, men det känns ändå att rätt årstid är på gång!

Snötäckta fält, torr och fin landsväg. Skönt att slippa fruset vatten i flaskan!
Frånvaron av dubbdäck gav, vid motsvarande ansträngningsgrad, ~3 km/h högre rullsnitt.

Styrde först mot norr, mot vinden, för att ha den jobbigaste biten avklarad och fick min belöning efter vändpunkten i Hissjö. Snirklade mig sen tillbaks igenom stan och kom ut på den södra sidan för en extra runda över Degernäs, den lilla ornitologen i mig ville spana in fågelläget ute på slätterna. Men jag ska bespara er detaljer om detta ;-)

Som sagt, läget på landsvägarna är finfint! Detsamma kan tyvärr inte sägas om cykelvägarna inne i stan; de är i rent bedrövligt skick, täckta av en lerig grussörja. Bilvägarna däremot är förstås väl underhållna och i det närmaste helt grusfria. 

Utöver det så var det en bra runda, 57 km och över 23 km/h i snitt, trots snirklandet på de undermåliga cykelvägarna inom stadsgränsen.