Rapport från downhill-SM (som funktionär)

#dhsm2016

Efter en lång uppladdning var det dags i helgen, våran bästa lilla bikepark i Bygdsiljum stod värd för SM och visade upp den alldeles nybyggda svarta bana som kallas Vittran för världen. Flera av landets främsta utförscyklister kom till start, bygden slöt upp med massor av publik, den lilla grupp av eldsjälar som arrangerade hela balunsen fick äntligen belöningen för allt slit de lagt ner det senaste året.
Själv volontärade jag till att blåsa visselpipa och vifta med varningsflagg utmed banan. Att tävla lockade som inte, med alltför få liftdagar i bagaget i år var det inte realistiskt. Men det var omåttligt kul att detaljstudera hur olika cyklister tacklade den mycket tekniska bit av banan som jag övervakade. Här är några  av de bilder jag hann knäppa av när de tävlande passerade:

Race report: Umeloppet 2015

Mot led 9? 

Har inte tränat i veckan efter förra helgens Konstvägenloppet. Blev rätt sliten av de 45 svåra kilometrarna, plusgrader och snösörja svepte in vardagarna därefter i ett grådassigt dunkel, åkte på övertid ett par av veckans arbetsnätter och det var bara ett mörker överlag. Sug, tid och ork att åka skidor fanns bara inte. Siktet var hela tiden inställt på att åka Umeloppet på söndagen ändå! Sista seedningsloppet som går här i krokarna och därmed sista seedningsloppet jag hade chans att åka.
Umeloppet går numer två varv på en 20 km-slinga med start/mål vid Forslundagymnasiet. Bansträckningen överlappar lite med Olles spår med några extra kringelkrokar ner i och upp från de gamla sandtagen i området. Det var mer kuperat än jag tänkte mig var möjligt i den skogen! Men inte alls i närheten av förra helgens tokiga prövning förstås.
Det var väldigt trångt i starten, 7-8 spår smalnade av till 4 efter bara typ 200 meter och kort därefter bara till 2. När drygt trehundra pers startar samtidigt blir det förstås trångt då, men det var ju intressant att uppleva det också - det här var väl ändå bara en lightvariant av hur vasaloppsstarten tillgår. Fick morra lite åt gubbar (faktiskt bara gubbar) som trängde sig i onödan och trampade på mina skidor när det ändå bara var igenkorkat åt alla håll, men även det förmodligen bara en liten försmak av hur folk kommer bete sig i första startbacken upp från Berga by.
När det väl började lossna var det bara att ligga i med stakningen, aldrig tidigare har jag stakat så långt och så mycket som igår. På så vis lite skönt att de lagt in extra backar i sandtagen, för att inte ovana stakarmuskler skulle bli utslitna för tidigt i loppet. Och till skillnad från förra helgens lopp var stavfästet riktigt bra, om än inte perfekt, på de flesta ställen.
Fram till första kontrollen efter ca 6 km var det trångt och lite stökigt i spåret, men därefter blev det lugnare och jag fick mestadels åka mitt eget tempo. Körde ganska jämnt med ett par andra tjejer, vi åkte lite jo-jo om och förbi varann och det hjälpte till att hålla tempot uppe.
Inför första varvningen kom Lena upp jämsides, det var trevligt att få pratas vid och stämma av läget, men vi hade ingen överenskommelse om att åka tillsammans den här gången. Och en bit in på andra varvet när det blev en lång sträcka stakning igen gick jag faktiskt ifrån, ett klart tecken på att jag hade dagsformen med mig för jag åker aldrig ifrån Lena annars, det brukar vara tvärtom, i synnerhet över längre sträckor.
Det var verkligen mycket stakning, blandat med några trånga, slingriga nästan lite tekniska partier där spåret verkade ha dragits på improvisation mellan träden. Var nära att tackla några träd där det egentligen inte rymdes att dra upp två spår i bredd. Några slakmotor och en jobbig saxbacke var väl det som sög mest energi, samt det faktum att på en så pass flack bana är det ytterst få möjligheter till återhämtning i utförsbackar.
Körde på utan att kolla på klockan en enda gång, tyvärr sabbade speakern min taktik en smula då han basunerade ut att vi kört på 1:36 vid första varvningen, men i övrigt behöver jag inte se hur minuterna tickar iväg - det ger bara negativ stress tycker jag. Tiden blir vad den blir och jag kan inte mer än köra slut på mig.
Tyckte jag höll ihop ganska bra ända till slutet, även om andra varvet blev långsammare än första, plockade in en del folk sista 10-15 km utan att själv falla igenom, hade krafter till en liten, liten spurt och åkte in på 3:18 till slut. Plats 6 av 16 i damernas motionsklass. För övrigt ynkligt små damklasser i de här loppen överlag tycker jag? Karlarna är ju typ tio gånger fler, vars är alla sportande kvinnor...?

Nu återstår några dagars nervös väntan innan seedningstabellen uppdateras. Men banne mig... har då aldrig sett något lopp där 3:18 inte räckt till led 9! Det vore för jäkla typiskt om det här blev det första. Jag grämer mig ju fortfarande över att vi missade led 9 med ynka två minuter på Vildmannnaloppet, det vore för nesligt att hamna på fel sida strecket igen.

Race Report: Konstvägenloppet 2015

Bland renbajs i Lappland

Det blev en utmaning värre än jag räknat med - Konstvägenloppet. "Ganska snäll i dess banprofil och ger åkarna en bra möjlighet till fina tider inför seedningen till Vasaloppet." Mmm, eller hur..
Jag behövde hur som ännu ett långpass i kroppen och fanns en chans till seedning vore det ju en bonus. Missade led 9 med två ynka minuter på Vildmannaloppet för två veckor sen :( Skulle jag ha bättre chans på 45 km vildmarksåkning mellan Fredrika och Balsjö?
Vi bussades till en lagerlokal/brandstation i utkanten av Fredrika och väntade i ett insvettat gym två timmar innan starten skulle gå. Ändå höll vi på att missa startskottet pga den oberäknat långa toakön. Hann precis snäppa fast skidorna och få satellitkontakt med GPS:en när det blev dags att staka iväg över myren. Eller staka och staka förresten, som förvarnat och ett faktum som inte gick att ta miste på alldeles omedelbart var att stavfästet var snudd på obefintligt. Gång på gång gick stavarna rakt igenom snön, att inte ha skaffat större trugor var ett massivt misstag inför loppet. Något annat det förvarnats om var att det kommit in renar i spåren, det låg många bajskluttar och pälstussar längs vägen, själva djuren höll sig dock utom synhåll.

Från vår startplats längst bak i fältet avancerade vi stillsamt förbi de andra långsamma åkarna, det var ganska platt i början och det hade varit så fint om det gått att staka på riktigt där... Blev mycket diagonalåkning istället, det gick både långsamt och var jobbigt. Pulsen rusade iväg och jag fick slå av ännu lite mer på den redan långsamma takten någonstans vid första milstrecket. Fick släppa iväg Lena som ville skida lite, lite fortare än jag mäktade med.
Efter första kontrollen blev det lite småkuperat, några små saxbackar och en vansinnigt isigt kort men brant utförsbacke. Den äldre mannen framför stöp men lyckades som tur var komma åt sidan innan jag kom farande med minimal till ingen kontroll. Diagonalade mig vidare och fick ögonkontakt med ytterligare ett par framförvarande åkare. Kom ikapp dem vid nån lite längre saxbacke och skuggade där bakom ett tag, de flesta av dem gled ifrån mig vid nästa kontroll där jag tog mig tid att dricka ordentligt och klämde i mig en Enervit liquid. Det var vid Övre Nyland, lite drygt halvvägs och jag visste att det snart skulle komma en djävulsbacke uppför.

Det där med "snäll banprofil" ger jag inte mycket för, jag tyckte det var väldigt backigt och slakmotigt och jobbigt i största allmänhet. Som en av de sista åkarna var spåren ordentligt upplogade i alla nerförsbackar som var mer eller mindre vådliga, utan konkurrens de tokigaste backar jag åkt i! Både brant och långt och kurvigt och smalt och som sagt, alldeles upplogat och stökigt i snön. Klarade mig på fötter med blotta förskräckelsen vid många tillfällen! Det var då inget snällt över det inte.
Åter till monsterbacken uppför då, efter att ha skidat över Lögdeälven skulle vi upp på höjd och det var bara att börja saxa i sakta mak. Låg då kloss i rygg på två framförvarande, det var bra, de höll nere mitt tempo så jag inte rusade iväg i onödan för tidigt i backen för det blev ännu brantare högre upp. "Kliv, kliv, överlev" för att citera en annan skidåkare. I det brantaste av partiet hade en lustigkurre till banläggare satt upp en sån här skylt:

Den roade mig måttligt...
Men det blev snart flackare och spåren återkom. Min lilla grupp hade tagit in på ytterligare en åkare och jag hittade där in i en behaglig diagonallunk uppför berget och hängde av dem allihop. Skönt för egot. Sen fortsatte backen, och fortsatte, och fortsatte och flackade ut mer och mer, oj vad det tog emot innan det kom en befriande platt myr att andas ut på.
Det var inte långt till nästa kontroll. Blev lite glad när en herre där meddelade att nu är det bara lättåkt kvar till mål. Mmhmm, eller hur...
Spåret gick längs en skogsväg och det var bara slakmota en lååååång bit. Lättåkt - i helsike heller. Kanske lättare om det gått att staka lite grand men då försvann ju bara stavarna för mig. Fick där in ytterligare en åkare i synfältet, fast det dröjde lite innan jag kunde gå om. Först skulle vi ju åka utför två stup!
Den första låg i utkanten av ett hygge, fri sikt hela vägen ner. Jag såg att killen framför la sig i snön längst där nere. Det var återigen upplogat och stökigt i snön. Försökte halvploga men det var svårt att hålla nere farten och när jag närmade mig slutet ser jag - ett drop! Likt en liten backhoppsbacke skulle vi alltså hoppa ut i slutet av backen. Hann bara tänka att jag måste sluta ploga annars står jag på näsan nere i gropen, fick ihop skidorna och gjorde ett litet avhopp från kanten. Landade till min stora förvåning på fötterna och for vidare över alla rumpgropar där ganska många av mina föråkare såg ut att ha legat. Galet, helt galet.
Innan sista kontrollen gick jag om killen före mig, och fick strax därefter åka om honom igen då jag tog mer tid på mig att dricka ordentligt av blåbärssoppa och sportdryck. Sen åkte jag ensam sista 7-8 km. Över åkrarna i Balsjö gick det segt och även där hade de lagt flera små branter nerför och saxbackar uppför. Jobbigt. Det gick fortfarande inte att staka heller, bara diagonalande hela tiden in på det lilla upploppet och in i mål. Speakern sa 4:19:nånting för Karin Håberg i IFK Umeå. Fast min GPS stod på 4:18? Nååå, tiden är irrelevant ändå, det räcker inte till för seedning och det insåg jag egentligen redan efter första milen, loppet var för svåråkt för en sån som mig. "Snäll banprofil" kallades det ja.

Race Report - Vildmannaloppet 2015

I mål! 

Mitt livs första skidlopp avklarat! Tänkte skriva tävling först, men jag vet inte om jag som deltagare i motionsklass får kalla det tävling riktigt när jag hasade mig runt som dammotionär.
Stora Vildmannaloppet avgjordes för andra året i rad genom en herrans massa varv på konstsnöspåret på Nydala. "Egentligen" ska loppet gå fyra varv runt milspåret, nu blev det istället åtta varv på en 5 km-slinga. Åtta varv på ett spår jag kan återkalla centimeter för centimeter inne i huvudet sen långt innan, verkligen en mental utmaning de luxe utöver det faktum att hela 40 km skulle tillryggaläggas... på skidor... herreminje...
Som förberedelse inför Vasaloppet måste jag ändå prova åka några längre sträckor och det här var även en chans att seeda upp sig ett startled om stjärnorna stod rätt och skidgudarna vore med mig. Gick in i loppet tillsammans med Lena och en gemensam målsättning om att hålla ihop och gå i mål på 3 timmar och 30 minuter.
Det var en strålande vintersöndag, klarblå himmel, 6 minusgrader, vindstilla, skidorna låg på långa led i startfållan i föredömligt välpreparerade spår. Vet inte hur många deltagare det var, några hundra? Fältet sprack fort upp och vi kunde åka vårt eget tempo nästan för oss själva efter första backarna vilket visade sig bli ett förstavarv på blott 23 minuter! Ajaj, det hade varit bättre att gå ut lugnare och kunna öka allt eftersom, nu blev det tvärtom. 4:e och 5:e varvet var de tyngsta, mitt i loppet och med nästan oöverskådligt många varv kvar att köra, de gick på 28 resp. 29 minuter. Jag var sliten där, riktigt trött, fästet (eller om det var tekniken) började slira. Försökte bita mig fast i Lenas rygg så gott jag kunde, fast hon var så pigg, så pigg. Ögonen strålade och stakningen satt med kraft, hon var så peppad och pratade om adrenalin. Jag ville lägga mig ner och tröstäta choklad typ. Det var tungt. Sen petade Lena i mig lite druvsocker och det blev bättre för en stund <3
Vid varje varvning såg vi att det var gränspuck på målsättningen med 3:30, stressande. Jag tar inte den typen av tävlingshets på ett bra sätt, adrenalin och pepp finns inte i mig i en tävlingssituation. Inte alls. Det fanns episoder när jag bara drevs framåt av att jag banne mig skulle få valuta för de 250 kronor jag betalat i anmälningsavgift. Och jag har berättat för vänner och kollegor om att jag skulle köra loppet i helgen, jag måste ju kunna presentera ett resultat när de frågar hur det gick. Det flashade förbi avsnitt från en film jag sett om ultramarathon-löpare som fortsätter sina race fast deras kroppar håller på att falla sönder. Tänkte att kan de trotsa alla sina gränser borde väl jag kunna fortsätta hasa runt på elljusspåret på Nydala, det är faktiskt inte ens i närheten av gränsen av vad en frisk och kry människa likt jag själv borde klara av. Oftast tänkte jag nog faktiskt inget alls ändå, förutom på skidåkningen och hur djävulskt många varv det var kvar. Har ju sagt tidigare här att jag inte gillar nummerlappar, tävlingar och tidtagarur - jag menar det med eftertryck!

Efter sex avklarade varv var 40k-strecket inom räckhåll iaf, vi hade fått en personlig hejaklack i form av Maja som hejade på och hjälpte Lena med att langa druvsocker till mig vid varvningen (Tack! Beklagar att du behövde lyssna till den gamle skidlöparen medan du väntade på oss). Det blev lite lättare att ta sig upp för backarna när jag kunde tänka att nu är det nästsista gången, bara en gång till kvar, kör på bara. Klockan 14:06 (starten hade gått 11.00) passerade vi varvningen sista gången, 3:30-målet var nästan inom räckhåll. Nästan. Jag pressade på allt vad jag hade sista varvet, hyperventilerade mest hela tiden, svor åt skidorna när de slant, ignorerade brännandet från skavsårsblåsan som brustit på hälen. Tog det försiktigt genom de sista tekniska kurvorna som dragits genom skidlekparken för att säkert hålla mig på fötter och komma i mål utan missöden, Lena drog ifrån mig lite där men väntade in inför upploppet och vi åkte in gemensamt på 3 timmar 31 minuter.

Det var en pärs. 40 km av backe upp och backe ner med i sammanhanget väldigt korta staksträckor blev otroligt slitigt. Tidigare i vinter har jag kört ett par-tre pass på 25 km, det blev ett betydande hopp upp till 40 helt plötsligt, jag måste omvärdera hur pass slitig sträckan i sig är och lära mig disponera kraften bättre. Det kändes förrädiskt lugnt efter första varvet, redan efter andra varvet blev jag dock märkbart trött sen rasade jag fort innan uppryckningen på sista sträckan.
Jag tog mig ändå i mål och målsättningen var inte helt tagen ur luften! Sen om det räcker till att seeda sig till led 9 är väl tveksamt kanske, historiskt sett är det ett svårseedat lopp där även bra åkare hamnar ett led längre bak än om de kört lika bra på ett annat lopp. Har redan börjat planera för ett eller två ytterligare långlopp innan det är dags för det riktiga, jag behöver erfarenheten inte minst!