Race Report: Konstvägenloppet 2015

Bland renbajs i Lappland

Det blev en utmaning värre än jag räknat med - Konstvägenloppet. "Ganska snäll i dess banprofil och ger åkarna en bra möjlighet till fina tider inför seedningen till Vasaloppet." Mmm, eller hur..
Jag behövde hur som ännu ett långpass i kroppen och fanns en chans till seedning vore det ju en bonus. Missade led 9 med två ynka minuter på Vildmannaloppet för två veckor sen :( Skulle jag ha bättre chans på 45 km vildmarksåkning mellan Fredrika och Balsjö?
Vi bussades till en lagerlokal/brandstation i utkanten av Fredrika och väntade i ett insvettat gym två timmar innan starten skulle gå. Ändå höll vi på att missa startskottet pga den oberäknat långa toakön. Hann precis snäppa fast skidorna och få satellitkontakt med GPS:en när det blev dags att staka iväg över myren. Eller staka och staka förresten, som förvarnat och ett faktum som inte gick att ta miste på alldeles omedelbart var att stavfästet var snudd på obefintligt. Gång på gång gick stavarna rakt igenom snön, att inte ha skaffat större trugor var ett massivt misstag inför loppet. Något annat det förvarnats om var att det kommit in renar i spåren, det låg många bajskluttar och pälstussar längs vägen, själva djuren höll sig dock utom synhåll.

Från vår startplats längst bak i fältet avancerade vi stillsamt förbi de andra långsamma åkarna, det var ganska platt i början och det hade varit så fint om det gått att staka på riktigt där... Blev mycket diagonalåkning istället, det gick både långsamt och var jobbigt. Pulsen rusade iväg och jag fick slå av ännu lite mer på den redan långsamma takten någonstans vid första milstrecket. Fick släppa iväg Lena som ville skida lite, lite fortare än jag mäktade med.
Efter första kontrollen blev det lite småkuperat, några små saxbackar och en vansinnigt isigt kort men brant utförsbacke. Den äldre mannen framför stöp men lyckades som tur var komma åt sidan innan jag kom farande med minimal till ingen kontroll. Diagonalade mig vidare och fick ögonkontakt med ytterligare ett par framförvarande åkare. Kom ikapp dem vid nån lite längre saxbacke och skuggade där bakom ett tag, de flesta av dem gled ifrån mig vid nästa kontroll där jag tog mig tid att dricka ordentligt och klämde i mig en Enervit liquid. Det var vid Övre Nyland, lite drygt halvvägs och jag visste att det snart skulle komma en djävulsbacke uppför.

Det där med "snäll banprofil" ger jag inte mycket för, jag tyckte det var väldigt backigt och slakmotigt och jobbigt i största allmänhet. Som en av de sista åkarna var spåren ordentligt upplogade i alla nerförsbackar som var mer eller mindre vådliga, utan konkurrens de tokigaste backar jag åkt i! Både brant och långt och kurvigt och smalt och som sagt, alldeles upplogat och stökigt i snön. Klarade mig på fötter med blotta förskräckelsen vid många tillfällen! Det var då inget snällt över det inte.
Åter till monsterbacken uppför då, efter att ha skidat över Lögdeälven skulle vi upp på höjd och det var bara att börja saxa i sakta mak. Låg då kloss i rygg på två framförvarande, det var bra, de höll nere mitt tempo så jag inte rusade iväg i onödan för tidigt i backen för det blev ännu brantare högre upp. "Kliv, kliv, överlev" för att citera en annan skidåkare. I det brantaste av partiet hade en lustigkurre till banläggare satt upp en sån här skylt:

Den roade mig måttligt...
Men det blev snart flackare och spåren återkom. Min lilla grupp hade tagit in på ytterligare en åkare och jag hittade där in i en behaglig diagonallunk uppför berget och hängde av dem allihop. Skönt för egot. Sen fortsatte backen, och fortsatte, och fortsatte och flackade ut mer och mer, oj vad det tog emot innan det kom en befriande platt myr att andas ut på.
Det var inte långt till nästa kontroll. Blev lite glad när en herre där meddelade att nu är det bara lättåkt kvar till mål. Mmhmm, eller hur...
Spåret gick längs en skogsväg och det var bara slakmota en lååååång bit. Lättåkt - i helsike heller. Kanske lättare om det gått att staka lite grand men då försvann ju bara stavarna för mig. Fick där in ytterligare en åkare i synfältet, fast det dröjde lite innan jag kunde gå om. Först skulle vi ju åka utför två stup!
Den första låg i utkanten av ett hygge, fri sikt hela vägen ner. Jag såg att killen framför la sig i snön längst där nere. Det var återigen upplogat och stökigt i snön. Försökte halvploga men det var svårt att hålla nere farten och när jag närmade mig slutet ser jag - ett drop! Likt en liten backhoppsbacke skulle vi alltså hoppa ut i slutet av backen. Hann bara tänka att jag måste sluta ploga annars står jag på näsan nere i gropen, fick ihop skidorna och gjorde ett litet avhopp från kanten. Landade till min stora förvåning på fötterna och for vidare över alla rumpgropar där ganska många av mina föråkare såg ut att ha legat. Galet, helt galet.
Innan sista kontrollen gick jag om killen före mig, och fick strax därefter åka om honom igen då jag tog mer tid på mig att dricka ordentligt av blåbärssoppa och sportdryck. Sen åkte jag ensam sista 7-8 km. Över åkrarna i Balsjö gick det segt och även där hade de lagt flera små branter nerför och saxbackar uppför. Jobbigt. Det gick fortfarande inte att staka heller, bara diagonalande hela tiden in på det lilla upploppet och in i mål. Speakern sa 4:19:nånting för Karin Håberg i IFK Umeå. Fast min GPS stod på 4:18? Nååå, tiden är irrelevant ändå, det räcker inte till för seedning och det insåg jag egentligen redan efter första milen, loppet var för svåråkt för en sån som mig. "Snäll banprofil" kallades det ja.