Från en helg i Järvsö

Downhillpremiären 2015

Det var i september i fjol det begav sig som senast, med andra ord var det rätt nervöst att sätta sig i liften med cykeln nu igen. Men vi hade inte kunnat välja en bättre plats för årets DH-premiär - Järvsö bergscykelpark är ett fantastiskt ställe! Första dagen var torr och dammig, snälla förhållanden för att komma igång igen. Barbro med sin lätta kupering och breda väg är ju som gjord för att värma upp i, för varje åk blir hoppen lite fler, högre och längre. Farten ökar när bromsandet minskar. Känslan för cykeln och självförtroendet stärks. Avstickaren Klas-Göran bryter av och stigen blir smal och slingrig innan man tar fart ut i Barbro igen för avslutningen genom velodromkurvorna under liften. Det är riktig cykelglädje i ett litet liftkort det.
Hälsade på några vändor i både Manolito och Malin, samt de nya korta snuttarna Älskade ängel och Splorr (de är konsekventa i att hålla sig till Lill-Babs temat vid namngivningen). Bara blåa leder med andra ord. Från toppen tog vi den brantare röda Pop opp i topp (tidigare kallad övre En tuff brud) en gång, vilket höll på att ta en ände med förskräckelse och jag kände hur jag inte var på den nivån ännu i år. Nio månaders uppehåll från utförsåkning sätter sina spår. Komfortzonen är klaustrofobiskt liten men jag tänker det får ge sig med tiden, det är inte värt att stressa fram något redan nu i juni.
Första dagens cykling avrundades med pizza och öl, som sig bör, samt nervösa kollar på väderprognoserna för dagen efter. Alla vädersiter var otäckt överens om att regnet skulle dra in under natten och hålla i sig hela söndagen.
På andra dagens cykling möttes vi alltså av blötma och lera. Strök direkt alla leder som innehåller träkonstruktioner och bara hällar, samt ångrade att jag inte trollat fram tiden för att hinna lägga på riktiga DH-däck på Enduron innan helgen. Nåväl, det var som det var. AM-däcken rullade ändå helt okej i Barbro och greppet är inte lika kritiskt där som i brantare leder så det gick bra att köra några vändor ändå. Hoppen satt ganska bra och det kändes att bara efter en dags drillande hade muskelminnet vaknat till liv. Det 8-gradiga duggregnet åt sig dock snart igenom alla kläder och vid lunch huttrade jag redan. Med torra kläder på kroppen och en JBP-burgare i magen var det bara att avrunda dagen och påbörja den 40-miliga färden hem till Umeå igen. Ändå sjukt nöjda med att ha kommit iväg på en liten tripp hemifrån och med nya cykelupplevelser i bagaget.