Det är minst sagt svajigt på skidorna. Dåliga/tråkiga pass kan följas av ganska snabba och starka för att sen till nästa gång dimpa ner till att bli fullkomligt genomuselt och kraftlöst. Det här liknar verkligen inget annat jag gett mig på. Förresten är det inte bara formen som är svajig heller, JAG är det också, fy satikens vad det är svårt att hålla balansen på de där smala plankorna. Min motorik lämnar en del att önska, milt sagt.
Senaste passet, igår, var ett av de snabbare och starkare, en mil stakning runt Olles spår. Yttre faktorer i form av 16 minusgrader piskade förstås på en del, tempot var det enda som höll kylan stången. Efter "spurten" var jag nog varm för att fiska fram mobilen en snabbis, fast då hade solen gått ner och bildkvaliteten blev därefter.
Nu har tempen stigit till att ligga runt 0 igen, suck och slask. Vi blir nog återigen hänvisade till att nöta konstsnöspår på Nydala över nyårshelgen. Bara till att leta fram klistret igen så blir nog det bra också. Sen ska jag fortsätta min jakt på stabilitet, både formmässigt och åktekniskt.
En mil stakning går faan ändå inte av för hackor, grymt jobbat!!
SvaraRaderaDet är skönt att staka på Olles! Fast en mil är långt från nio... Lär bli återbesök på Kullaheden så snart det dimper ner mer snö igen.
Radera