Skrattfest i skogen

For till Umåker med Enduron för att jaga höjdmeter och testa utförsegenskaperna lite grand. Träningsmässigt får man väl se det som ett backintervallpass eftersom jag trampade mig uppför alla backarna gång på gång, men jag var ju ute för att ha kul så jag laddade på mest när det gick utför. Och dra mig baklänges vad rolig den här hojen är nerför! Den är både stabil och lekfull på samma gång, jag kände mig så trygg med den och bromsarna behövde inte användas mycket. Sjukt kul!! Det var ett stort leende och mycket glädje i skogen idag :)

Galet snygg hoj!

Wiiiie, ny cykel!!!

Skulle kunna fylla rubriken med ett otal utropstecken och glädjeyttringar idag :) Nycykeln är äntligen hemma och jag är så glad, så glad. Efter en tids funderingar och många månaders väntan så kom den till slut, min "nya" Specialized Enduro Comp 2013!
Bättre begagnad får man väl kalla den egentligen, den är inte gammal men har rullat många höjdmeter i de amerikanska bergen innan den landade här i umeträsk. En del av dess äventyr finns dokumenterat på hungriga hönans blogg, min vän Andrea som figurerade rätt flitigt här i bloggen förra sommaren har varit på andra sidan Atlanten ett halvår och äventyrat, vilket den senaste månaden inkluderat en del cyklande. Enduron är väl inkörd med andra ord :)

Pga omständigheter så har jag inte hunnit testköra hojen ordentligt än, hämtade den i morse och har bara hunnit ut en timme i Gammliaskogen & Bräntberget. Men första intrycket är: WOW!!! Vilken underbar hoj!! Gammlia innebär ju mest rotig och stenig stig med lite uppförs och nerförs. Trots biffigheten så klättrar cykeln som en bergsget, en ganska fet bergsget iofs, men ändå. Den bara rullar uppför allt så länge man matar på. Och nerför sen... shit, den bara glider utför allt småstök och när jag körde gamla s.k. fourcrossbanan utför Bräntberget så bara kastade den sig ut för det där tighta, branta droppet som brukar vara lite otäckt. Den här Enduron har en egenskap som jag bara älskar hos cyklar - den ger MIG självförtroende! Den flyttar fram mina gränser och gör mig trygg. Jag tror vi kommer trivas väldigt bra ihop och det ska bli så spännande att få lära känna den ordentligt.

Nu är den nära!

Min "nya" hoj, den finns i staden, så nära att jag nästan kan känna lukten av den. Jag har allt lite fjärilar i magen. Kommer jag bli nöjd? Är den lika snygg i verkligheten som på bild? Är den värd att gräva ett stort hål i plånboken för? Imorgon får jag känna på den för första gången. Förväntningarna är höga. Jag är också lite rädd för att jag köper på mig en cykel som jag själv aldrig kan leva upp till. Den kommer väl alltid vara så mycket bättre än vad jag är..? Fast jag vill ändå tro att jag kommer ha förbaskat kul på den.
Många månaders väntan är snart över. Blott ett ynka dygn återstår. Spännande är bara förnamnet! :)

Ännu en fantastisk cykeldag

Så sitter jag här ännu en kväll, utspilld i soffan med en känsla av total nöjdhet i kroppen. Cykling, sommar, sol - jag kan inte få nog av det!!
Lena och jag styrde ut hojarna mot Holmsund idag. Flera tekniska, trixiga och roliga stigar ligger ju där och bara väntar på att bli cyklade.

Vi brottades med myggor och spångest, den är allt liiite otäck den här.

Vi cyklade uppför, plattför och nerför på hällar av varierande grader av snällhet/stygghet.

Stigen vi cyklade ändrar karaktär många gånger om. Från de kargare hällmarkerna till den granrika trollskogen och allt däremellan. Bitvis nästan lättcyklat.

Andra bitar är mer utmanande. Lite sådär att man funderar över vad som är stig och vad är annat? Teknisk stigcykling är svårt, särskilt när man knappt kan urskilja en stig bland stenskravlet. Utmaningen är skoj dock!

Jag lyckades också döda av två hjärnspöken idag som retfullt hängt över mig sen förra sommaren. En i form av en liten trätrappa, den andra en klipphäll med flera små avsatser - båda ser otäckt branta ut och förra året vågade jag icke cykla utför dem. Idag körde jag båda. Utveckling är vackert, det är så värt att återvända till gamla stötestenar och besegra dem, tydligare tecken på att man går framåt i cyklingen går inte att få.

Efter allt slit i skogen väntade så belöningen på solvarma klippor vid havet. Underbart! Vattnet var väl friskt för ett dopp egentligen, men solen värmde upp oss efteråt och det blev en fin avrundning på den långa, utmanande turen. En så otroligt fin dag det blev, jag är mer än nöjd och jag blir in i själen lycklig av såna här dagar.

Fika, bad & cykling eller Att ligga i skogen

Dags att trampa igång benen igen efter flerdagarsvilan. Dagen hade inte kunnat bli bättre, det blev en tripp upp till härliga Bäcksjön norr om stan. Transportcyklingen dit är inte alltför upphetsande, bra dock att vara rejält uppvärmd inför den snirkliga, trixiga stigen runt själva sjön. Den är teknisk de luxe, vissa bitar är det verkligen stillastående cykling som gäller för att sen kunna trycka cykeln upp över eller runt stenar, rötter och buskar. Hastigheten överstiger nästan aldrig 10 km/h. Riktigt kul cykling med andra ord! :)

Och vissa bitar är det tung träskmarkscykling. Någon gång i tiden har väl där funnits dugliga spångar, men de är förmultnade och nersjunkna i mossen.

Hjortronen har förresten börjat mogna :) Något som granskades på nära håll av mitt cykelsällskap - många gånger, tydligen. Jag såg inte riktigt allt som pågick bakom min rygg men det lågs visst en hel del i skogen idag. Provade också att ligga lite i riset, det var inte så tokigt faktiskt, mjukt och nästan lite skönt.

Bäcksjön bjuder på flera små sandstränder, perfekta för en fika- och badpaus! Den här första lilla stranden cyklade vi bara förbi, men på nästa blev vi sittande en god stund med kaffe, mackor och för vissa: en snus. En kort simtur i det lite halvkyliga vattnet blev det förstås, så himla skönt att svalka sig efter någon timme i solgasset :)

Därefter blev det liiiite snällare stig där det nästan går att få en smula flow i åkningen, fortfarande tekniskt men man kan åtminstone ta sig fram med båda fötterna på pedalerna.

På vägen tillbaka till stan skippade vi en del av asfaltstransporten och styrde in i I20-skogen istället och några av de fina singletracks som finns där. Fler finns att upptäcka, men det får bli en annan dag.

Nästan 5 mil landade rutten på och benen är iofs trötta, men känns så mycket bättre nu. De är tränade för cykling, inte löpning, det ska jag försöka att lägga på minnet hädanefter.

Kroppen är gammal?

Att ge sig på att springa långpass var visst ett effektivt sätt att i ett slag åldras med en si sådär 50 år. Kunde knappt ta mig framåt igår, fick hänga på trappräcket för att kunna ta mig ner till entréplan, rörde mig som en väldigt gammal dam på plan mark. Träningsvärk kommer när man utsätter kroppen för något ovant och överansträngande. Och det var väl just det jag gjort. Nej tacka vet jag cykling! Där kan man köra både långt och hårt utan att kroppen degenererar totalt. Imorgon ska jag försöka kravla mig upp i sadeln igen, hoppas de här ofrivilliga vilodagarna har gjort något gott ändå. Det dröjer nog innan jag ger mig på att springa en halvmara igen...

En halvmara i terrängen

Skulle ut och jogga lite i skogen idag hade jag tänkt, runda Grössjön och Nydalasjön. Har dålig koll på min "löpform", vet inte alls vad jag orkar eftersom jag springer såpass sällan. Så jag öppnade upp i lugnt tempo för att hålla mig springandes så långt det gick iaf, det är ju en bit runt sjöarna.
Kändes lite motigt när jag närmade mig Grössjön, kollade Garmin-klockan just som den slog om till 5 km, hmm... En stund senare gjorde jag ett ogenomtänkt vägval och befann mig snart omgiven av midjehöga snår av brännässlor. Aj. Fick sakta kliva tillbaks i mina egna spår för att undvika alltför omfattande brännskador. Sen stod det inte på förrän jag nått 10 km-strecket, 65 minuter hade det tagit, inklusive fighten med det gigantiska brännässlefästet.
Älgade vidare genom skogen och nådde Tomtebo. Betade av den trista transportsträckan på grus och asfalt för att komma till stigarna öst om Nydalasjön. Flöt på fint genom skogen. Vid 14 km kände jag mig fräsch, det var samtidigt en tangering av den dittills längsta sträcka jag någonsin sprungit, vilket av en slump också råkade vara vid en runda runt sjöarna, fast det var för drygt ett år sen.
Insåg att tvåmilsgränsen var inom räckhåll för första gången, räknade kilometrarna i huvudet och kom fram till att jag skulle behöva skarva på rundan med en vända på Nydala motionsspår för att få ihop en nog lång sträcka. Efter ett par kilometer på elljusspårets monotona, lätt kuperade grusväg så stumnade benen till ordentligt för första gången. Fick bita i lite för att till slut ändå nå skogsstigarna längs sjöns västra strandkant. Benen var väldigt mycket löpvilligare i terrängen än på platta vägen. Den andra milen gick på strax under 60 minuter. Sen var det bara slutspurten kvar hem, 1.6 km som klarades av utan större kroppsliga protester.

Jag är smått förbluffad över att det gick vägen. I år har jag två löppass över en mil, båda på 12 km. Det är ett rejält hopp upp till 21.6 km. Men förutom lite periodvisa känningar i höft- och knäleder och en lätt sveda under fötterna så gick det ju fint. Medeltempot är ju, jämfört med riktiga löpare, mediokert (6:01 min/km). Fast jag kan inte jämföra mig med löpare, man bör väl öht inte jämföra sig med andra än sig själv. Så sett till vad jag presterat tidigare är det här ett rejält lyft, med ett väl avvägt tempo som gav en medelpuls en god bit under mjölksyratröskeln slog jag till med ett ordentligt pers i sträcka räknat. Det är jag nöjd med!