[RR] Två svenskor, en finne och en österrikisk guide

Turen som blev en annan

När nu snön yr som attan utanför fönstren kurar jag ihop mig i soffan och drömmer tillbaks till Gran Canaria igen, till den andra av våra tre turer i bergen fjärran från de bleka eller kräftröda nordeuropéer som oftast siktas vid matbuffén, hotellpoolen eller någonstans däremellan. Vi hade bokat in oss på den guidade turen med Free-motion som heter Guayadeque, den turen blev dock inte av pga de tidigare höstregnen. Stigen hade blivit alltför eroderad och förstörd. Turligt nog har de en fantastisk ersättningstur i bakfickan! Den går från den absoluta toppen av ön på 1940 möh i ganska rak sydlig riktning ner tillbaka till Playa del Ingles, 1700 höjdmeter går på stig! Den enda lilla klättringen som görs avverkas på grusväg. Mmm, den smakade mumma, den turen! 

Vi var ett litet gäng som körde turen: Lena, jag själv och finske Jussi som vi cyklat med dagen innan samt Andy the Guide. Det blåste riktigt snålt uppe på toppen och de 300 metrarna asfalt vi fick cykla som uppvärmning räckte inte mycket till. Fingrarna var stela och vita när vi hoppade på stigen bara ett tiotal meter från den högsta utsiktsplatsen vid Pico de las Nieves. Det var ökenvinden från Sahara, calima, som friskade i och drog med sig en ansenlig mängd stoff som låg som ett disigt täcke över ön resten av vår vistelse. Sommartid kan den föra med sig oerhörd värme, nu i vintertid var den dock tämligen svalkande. 

Cannondale Trigger med Roque Nublo i bakgrunden.

Stigen började ganska brant men underlaget var fast till en början, stora greppiga partier av bar klippa var ändå ett skönt underlag jämfört med alla de lösa, vassa flak- och rullstenarna vi cyklat på dagen innan. När vi hamnade i tallarnas skugga blev marken relativt slät och vi sladdade nerför den täta barrmattan. Nere vid den första stigkorsningen och andhämtningspausen var bromsarna rejält varma fast fingrarna knappt hade känsel ännu. 

Efter en kort sträcka pushbike och ett litet parti med hålnålskurvor nerför en brant skogsslänt kom ett alldeles fantastiskt flowigt stigparti. Det krävdes några tramptag här och där, några stenar skulle pareras, det gick att småhoppa och pumpa i små gupp. Riktigt skön bit av turen och då kom värmen igång i hela kroppen, dubbelt skönt alltså. 

I nästa korsning blev leden bredare, U-formad och med massor av trappstegsavsatser. Massor och åter massor av hopp- och lekcykling alltså! Samtliga avsatser var ytterst ryck-i-styret-vänliga och jag skickade iväg Triggern så mycket jag tordes, vissa landningar var snäppet stenigare än förväntat men det gick bra och fort och det var så aproligt att jag fnittrade i farten. Sen ville jag nog aldrig riktigt sluta le på hela dagen. Fast en del av leendet blev en smula ansträngt när stigen smalnade av och gick sådär halvotäckt exponerat på en bergssida, utsikten var dock vidunderlig, både här och på massor av ställen längs vägen. 

Som dagen innan så gick även denna tur över ett gammalt stelnat lavafält, vilket fantastiskt underlag att cykla på alltså. Ganska grovt och ojämnt, det var som att däcken gifte sig med underlaget, maken till grepp har jag aldrig tidigare känt! Aldrig en tillstymmelse till däcksläpp, varken på skrå eller vid inbromsning. Guiden stilade lite extra genom att ta en egen väg upp över en kam vid sidan om och ner för en brant, såg förstås lekande lätt ut. Själv hade jag nog slagit mig fördärvad om jag försökt följa. 

Här fick vi också en liten historelektion (igen, det var ganska många såna under turernas gång), stigen som följde var ett mycket mycket gammalt bygge som härstammade från tiden då ön genomkorskades av camino real - kungliga stigar. Byggda för att underlätta åsne- och människotransporter mellan de olika delarna/kungadömena på ön för länge sen. För att passera denna bergsbrant tvingades de lägga sten på sten i kringelkrokiga serpentiner och skapa denna kullersteniga led. Cyklas på egen risk. Åsnan som gick före oss tjurade envist på typiskt åsnemanér i varje kurva och krävde en del övertalning av sin förare för att fortsätta färden neråt. Jag förstod åsnan fullständigt, jag försökte rulla på cykeln nerför men inför varje tight kurva låste jag bromsarna och vägrade i sten att ens riskera störta utför kanten (säkerhetsräcken var tydligen inget som de gamla kanarierna ansåg nödvändigt). Andy körde förstås lätt och ledigt utför, med eleganta bakhjulslyft svängde han runt i kurvorna nån halvmeter ifrån 5-metersstupen. Imponerande! 

Jag och Jussi beundrar utsikten ner mot Cruz Grande, se bilden nedan.

Vi tog oss ändå ner, halvhasandes delvis på och delvis vid sidan om cykeln. Det var en lättnad när leden flackade ut och vi fick skyddande vegetation vid sidan om oss. Dock fortsatt väldigt teknisk cykling, fullt fokus och några close calls blev det i stenbrötet. Helt oförhappandes höll jag också på att blåsa av cykeln när vi helt plötsligt blev exponerade för caliman - den kraftiga ökenvinden igen, fick gå en bit med cykeln för att inte riskera rulla ut bland taggiga växter och stenar. Sistbiten ner mot Cruz Grande var kul sen, utmanande, nu hade det lösa underlaget återkommit med många större rullstenar blandat med vassa klippblock som absolut inte rörde sig ur fläcken. Det var något av en snabbkurs i att fort göra sina linjeval, med för mycket tvekan eller för mycket broms körde man fast direkt. Det mesta måste tas med fart i farten så att säga. Efter ett stopp var det svårt att komma upp på pedalerna igen. Mycket utvecklande för tekniken och väldigt roligt. En lättnad när stigen slätades ut mot slutet sen, varken huvud, ben eller armar orkar köra i bröt alltför länge i stöten. 

Sträckan som följde var mindre spännande, efter Cruz Grande följde vi en grusväg i några kilometer, det positiva var väl att vi tjänade in några nya höjdmeter som vi skulle få cykla utför sen. Vi stannade för macklunch vid Degollada de la Manzanilla, ett bekant namn från förra årets tur men då styrde vi ner på stigen österut mot Fataga där, efter nedsvald skinkbaguette fortsatte vi istället en bit till längs grusvägen till El Diablo trail. Vi funderade över hur stigen skulle se ut för att förtjäna ett sådan namn... 

Mera nerförsstig - tjoho!!

Men inte var det väl något särskilt diaboliskt över den, tvärtom - det var en alldeles fantastisk stig. Nåt litet parti fick vi väl knuffa cykeln och att ta mig runt switchbacks gick ju fortfarande inte, i övrigt var det skitkul. Nåt parti var återigen lite exponerat, men denna gång på höger sida vilket känns tryggare för mig eftersom jag som regel brukar trilla åt vänster :) 

Andy the Bikeguide berättar nåt om växter och getherdar.

Ett tiotal höjdmeter gick till spillo längs grusväg innan det avslutande långa stigpartiet som skulle ta oss ner till asfalten i Ayagaures. Det började lite spännande med en stentrappa med efterföljande kurvor, underlaget blev allt lösare ju längre ner vi kom. 

Jussi kör utför trappan.

Lena köra samma trappa. 

Vyerna var fantastiska och vi har aldrig sett bergen så gröna av växtlighet vid våra tidigare resor. Oktoberregnen hade satt fart på gräs och buskar, mycket mycket vackert. 

De två dammarna vid Ayagaures hade blivit påfyllda till glädje för alla i området som försöker odla något i denna torra del av ön. Men det tänkte vi inte så noga på när stigen återigen lutade på ganska ordentligt nerför och jag fick släpa broms i några skumpiga och vansinnigt roliga kilometer. Fick stanna flera gånger för att släppa på cirkulationen i mjölkstyrestinna armmuskler, har aldrig varit med om dess like. Mot slutet fick Lena veckans enda punktering, ett smärre under att det inte blev fler än en med tanke på alla de vassa stenarna vi inte alltid så smidigt körde över. Conti-däck med protection och högt tryck funkade tydligen rätt bra i terrängen. 

 Vid civilisationen blev vi "välkomnade" av en maffigt stor och respektingivande skällig vakthund, tack och lov bakom stängsel, nåde den tjyv som försöker palla frukt från den citrusodlingen. Utan risk pallade vår guide istället fikon lite längre ner i byn, färska mogna fikon direkt från trädet - de smakade himmelskt!! Stärkta av fruktsocker var det sen bara att rulla asfalt sista biten till kusten igen.

Glad och nöjd jag ovanför de två dammarna i Ayagaures.

Efter två dagars bergscykling var vi duktigt matta, men inte tröttare än att vi orkade pallra oss upp på hotellets takterass för att skåla i läskande sangria. Vilodagen som följde var välbehövlig, för vi hade ju ännu en tur inplanerad på fredagen sen, vår sista cykeltur och vår sista semesterdag på ön.