[RR] En annan slags charterresa till Gran Canaria

Chira trail, första turen av tre

En veckas charter med Ving i november, direktflyg från Umeå, all-inclusive, 4-stjärnigt barnfritt hotell i Playa del Inglés, 200 m till stranden. Faktiskt inte alls så tråkigt som det först kanske låter? För vi tänkte inte köra Sällskapsresan-stuket med grisfest och vältajmade vändningar i solstolen. Tre av de sex dagar vi, alltså Lena och jag, befann oss där nere bokade vi in guidade turer med Free Motion. Förra årets tur gav brutal mersmak och den här gången tog vi modet till oss att boka in oss på riktiga stigturer, istället för den "sport"-tur vi körde då. 

Chira trail var först ut på tisdagen. Vi äntrade minibussarna utanför Free Motions butik i Playa del Inglés, startpunkten för turen var Candedilla Café som ligger ca en timmes hisnande bilfärd upp i bergen. Åksjuketabletter rekommenderas till de som är det minsta känsliga! Väl där fann vi ut att gruppen bestod av fem pers + guide. Alldeles lagom litet gäng. Två äldre schweizare, Jussi från Finland i typ vår ålder samt vi två svenska damer. Guiden hette Andy och var från Österrike, han guidade oss på alla turer i veckan. Uppvärmningen bestod av några kilometer asfalt till Cruz Grande och ytterligare ett par km på grusväg därefter, innan Chira-stigen låg för våra fötter. "This trail is only for very experienced riders" skriver Free motion i sitt program. Vi var inte säkra på vad vi gett oss in på... 

Den fire road som tog oss från Cruz Grande till Chira trail.

Första vyn över stigen som snart dyker ner bakom krönet,
vad skulle månne döljas utom synhåll?!

Vi hyrde cyklar på plats, enklare än att bängla med sig dem på flyget i cykelväskor vi inte har och för att slippa köra sönder våra ögonstenar mot taggiga klippor på en atlantö. Cannondale Trigger är deras AM-cykel, 140 mm slaglängd, sänkstolpe, Magura-bromsar som jag inte gillar, en konstig Fox-bakdämpare, men åtminstone utrustad med mina egna pedaler som jag tog med hemifrån. Att ge sig ut på en lös, stenig, brant, krokig, lite halvt exponerad bergsstig på en ovan cykel är lite lätt läskigt. Jag brukar sällan tappa pedalerna, men redan under den första kvarten studsade jag av flera gånger för att bakdämparen inte betedde sig som jag är van! Det var skakigt och jag fick pulsrusning av adrenalin för varje tekniskt parti som skulle bemästras. En bit bakom mig gick Lena över styret i ett stenröse och offrade nån blodsdroppe till berget. 

Efter ett tag omvandlades stigen till en snällare stigning och vi fick tid att andas och betrakta de oändligt vackra omgivningarna. Pulsrusningarna la sig. Cykeln blev mer bekväm. Det var onekligen en tuff start, men vi blev fort varma i kläderna. 

Ett lätt uppförsparti för andhämtning, Lena skymtar där borta.

Partiet som följde gick böljande brant upp och brant ner längs en bergssida, det var väl egentligen bara guiden som fixade att cykla uppför varje knix. Vi övriga fick pusha till krönet. Stigarna är sliriga där på ett väldigt ovant sätt, lösa stenar från ett par centimeters storlek upp till ett par decimeter i diameter rullade fritt under cykeln, de jäääättelånga tallbarren som bitvis täcker marken glider gärna omkring och de ananasstora kottarna kan styra iväg ett fram- eller bakhjul om man inte är vaksam. Faktiskt har jag lite svårt att minnas alla sektioner av stigen just för att det krävdes sån massiv koncentration för att alls hålla sig kvar på rätt köl. 

Gruppen fotad av Lena.

Jag själv i bästa selfie-anda. 

Efter en lite längre pushbike-sträcka upp över en bergskam fick vi välförtjänt lunch, typ baguette med ost och spansk skinka, Free Motions standardlunch alla dagar i veckan! Den var torr men slank lätt ned ändå. 

Pushbike uppför lös stig av samma typ som
vi cyklade utför på andra sidan krönet.

Lunch i tallarnas svala skugga.

En glad och mätt jag -
notera jättekotten under mitt ben. 

Cyklingen just efter lunchen var svår, många switchbacks på löst underlag i en brant utförslöpa. Typiskt parti jag inte klarar av att hantera - till förberedelselistan inför nästa cykelsemester noteras att jag måste lära mig svänga!! Det börjar bli pinsamt att jag inte kan rulla runt en hårnålskurva utan att sätta i fötterna. 

En bild på min rygg någonstans längs Chira trail.

Efter att jag blivit lite förbannad på kurvorna kom ett jätteroligt och supertråckligt parti i och på kanterna av en bäckravin. Lite stillastående teknisk cykling är alltid skoj, fast det fastnar ju aldrig på bild... Fick bara upp kameran just efter det, när stigen slätades ut och slingrade sig iväg ut ur ravinen. Den skarpögde kan se Lenas rödrosa tröja mellan träden.

Vår guide körde som regel i täten och emellanåt samlades gruppen ihop. Att vi tjejer oftast hamnade på efterkälken verkade inte göra de andra något, de var så glada och trevliga hela högen :) Kändes betydligt roligare för oss än under förra årets tur med karlar som var långsamma på stig men prompt skulle cykla före oss ändå. Här åkte alla i sin hastighet med de snabbaste först, som sig bör! Inför varje nystart fick vi några ord om vad som väntade framgent, om det kom något parti som var extra klurigt eller om vi kunde förvänta oss en snabb och flowig färd till nästa hållpunkt. Det varnades även för de stigar som var extra exponerade, även det något som är helt nytt för oss Umeå-cyklister. Jag kände mig verkligen inte komfortabel med att cykla en halvmeter från stupen vid sidan om, det tog en del mental kraft att hålla kvar blicken på stigen. Titta ditåt du vill, inte dit du inte vill. 

Kruxigt stenparti som Jussi försökte köra.

Vid nåt ställe skulle vi cykla över ett ojämnt och lite tekniskt lavafält, det var alldeles fullkomligt magiskt roligt! Borta var de otäcka rullstenarna, på den gamla lavan var fästet fe-no-me-nalt och linjevalen många. Lika förbannad som jag tidigare varit på switchbacks blev jag nu fnitterglad över detta parti. 

Fotade bakåt när Lena kom tätt efter mig på stigen,
också hon med ett stort smil!

Så småningom kom vi över en bergskant där vi började se hus och vägar framför oss, det enda som återstod var ett apbrant parti med - surprise surprise - switchbacks, samt ett stycke bära cykel över storsten genom täta vassnår. 

Guiden triumferar efter att ha snirklat
sig ner en bit nerför branten. Ingen kunde
riktigt följa honom.

Vi trillade ut på landsvägen just ovanför djurparken Palmitos Park och fick se några av deras magnifika örnar och gamar segla över våra huvuden när GC-503 ledde oss tillbaks ner mot Playa del Inglés. All in all 42 km cyklade, 500 höjdmeter uppåt och 1700 neråt! 

Som sagt, det här var första turen av tre. Fler rapporter följer under veckan!