Den orörda snön ligger ännu tjock, har inte sett skymten av mina fina cykelstigar på mycket, mycket lång tid. Vårvintern liksom segar sig fram, det är som att titta på när vatten kokar upp eller färg torkar: ju mer jag stirrar och trampar otåligt, desto långsammare går det.
Större delen av dygnen är det åtminstone plusgrader numer, isen har dragit sig tillbaka från vägarna och det gick fint att cykla odubbad smalhjuling i helgen. Inte riktigt dags att ta fram Richie the racer ännu, det är för smutsigt och smetigt, men Kona är ju som gjord för lite smågrusiga och blöta vägar.
Premiärturen blev en klassiker - Sörforsrundan. Först segt och trist på sunkiga och barnvagsblockerade GC-vägar genom staden, sen ut på "landet" genom Baggböle, Kåddis och bort genom Brännland. Go' fartkänsla i backen ner mot Sörforsbron och sen slitsamt uppför älvbrinken på andra sidan. De långhåriga kossorna var ute i sin snöiga hage längs vägen mot Klabböle, kylan verkar inte bekomma dem, och sen blev det varning för ren?! Har då aldrig sett att de hållit renar där i krokarna? Såg då ingen nu heller för den delen. Den avslutande vägsnutten förbi travet gick plättlätt ty då kom vinden i ryggen.
Andra landsvägsrundan blev också den en klassiker: över Rödtjärnsberget. Brantaste backen som finns här nära stan. Hade sällskap med på turen, Lena som ännu inte har en bockstyrecykel, men hon pinnade på bra på sin Scott! Det bet ordentligt i benen på väg uppför bergknallen, cykelformen är inte vad den borde vara. Cykelbenen kommer behöva några ordentliga duvningar framöver. Efter berget började skavsåren ta vid... den där sadeln som sitter på Kona är en djävulens skapelse, rent fruktansvärd faktiskt. Den måste bort! Fick ståcykla långa bitar mot slutet, så ska det inte behöva vara.
Summerar ihop 8 mil på årets första landsvägsturer, en mjukstart för cykelovana ben.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar