Semestercykling på spanska solkusten

Sol, taggbuskar och mängder av lösgrus

Årets sommarsemester inleddes redan i midsommarveckan i värmen på Costa del Sol, mer specifikt i Nerja nån halvtimmes bilkörning från Malaga. Med en så tidig semester kändes det skönt att få åtminstone en garanterat solig och varm vecka i sommar. Och vilken värme det var, puh! I denna värme hyrde vi oss ett par heldämpade Merida MTB, vi fick några tips på närliggande stigar från uthyraren via en guidning på Google Earth och halvknagglig engelska. Vi klättrade upp längs en slingrande grusväg under den obarmhärtiga spanska midsommarsolen, Camelbaken var välfylld men det räckte knappt till denna dag.

Efter 600 höjdmeters i princip oavbruten klättring hittade vi stigen som skulle leda tillbaks mot havet. Vi visste inte riktigt vad som väntade, spanjoren hade sagt något om partier med "big rocks" och "narrow passages". Det visade sig vara en rätt klurig nerförsstig :D Det var verkligen en smal stig, alla buskar och gräs hängde som in över den och varenda en av dem hade taggar eller spetsiga ändar. Aj! Underlaget var typ löst över löst. Rullgrus i olika dimensioner och bitvis som en bäckravin med ganska stora stenbumlingar. Det var rätt tjorvigt att ta sig fram, minst sagt. Vissa delar gick att cykla, andra sträckor var det alldeles för trångt med vegetationen som hakade fast i pedaler, kläder, armar och ben.
Just innan vi for in i skogen öppnade buskagen upp sig ändå och vi fick några fina vyer ut mot byarna vid havet.

Passagen genom skogen var intressant, den enda öppning som fanns genom denna halvdjungel av småtallar, buskar och ris var just stigen vi följde, sikten åt sidorna var inte mer än ett par meter. Så sjukt snårigt. Sen öppnade det upp sig igen!

Lena kollar utsikten.

Och vilken utsikt det var! 

Ju längre ner vi kom desto roligare blev det. Delvis för att vi började anpassa oss till underlaget och de nya cyklarna, fast kanske mest för att det blev lite öppnare och lite slätare stig.

Notera på sista bilden här ovan hur liten min skugga var. Solen gassade på nästan rakt uppifrån! Aldrig förr har min skugga varit så pytteliten. Tur vi hade kletat på ordentligt med solskyddsfaktor på morgonen. Nu i efterhand är det mest den sista biten med de vackraste vyerna jag tänker på, det var kul och ganska flowig cykling. Några branta partier, en handfull switchbacks, stenskravel med smådrops och däremellan mängder av lösgrus.

I bakgrunden: Medelhavet och Nerja.
I förgrunden: Lena.

Vi närmade oss havet fort på slutet. 

Mot slutet tappade vi stigen och lyckades med en hårsmån undvika en större biodling, jag satte ner smalbenet i en törnebuske och vattnet började sina. Det var skönt att till slut trilla ut på asfalten ändå, nära grannbyn Maro. Det var en hemskt liten by, där det gick snabbt att hitta ett café som serverade gott kaffe och iskallt vatten.

Vad säger etiketten om att ha cykelhjälmen på bordet? Inte riktigt okej va?
Men jag ville ju förstås fota den med kaffekoppen ;) 

Sen cyklade vi kustvägen tillbaka till Nerja. En fröjd att cykla längs vägen i Spanien, må vara att trafiken är hetsigare än här hemma men de är så hänsynsfulla mot cyklister! Det kan inte nog understrykas att svenska bilister är ljusår sämre på att hålla ut och anpassa omkörningar när de passerar cyklar. Tänk om vi kan få se en större respekt gentemot oss oskyddade trafikanter ute vid vägrenen och motsvarande skyltar längs svenska vägar någon gång:

Fritt översatt: OBS! Cyklister längs vägen.
Kör om med försiktighet.
Minst 1.5 meters avstånd! 

Tre minuter småklipp från cykling över ett berg

All-mountain

Snackas inte så mycket om all-mountain cykling längre, det hippare enduro har tagit över scenen. Fast termen all-mountain inrymmer egentligen mer, hela berget-cykling liksom - det hörs att det gäller cyklingen åt båda håll: uppför och nerför. Hela berget ska besegras, svettigt och mjölksyrigt uppåt, lattjo och sladdigt på vägen nerför. Fokus brukar oftast ligga på det neråtriktade i mina inlägg, utmaningar och bilder visar det lite läskiga och adrenaliniga. Fast man kommer ju aldrig till det där roliga nerför om man inte först trampar sig upp. Vårt lilla berg är inte högt, men fasiken så utmanande. Spångar finns i mängder, åt båda håll. Branta stenhällar. Rotiga rötter. Distraherande myggsvärmar. Svårt att få allt på film, men här är en smakbit av vårt närmsta s.k. berg, innehållandes mycket spång, mycket snorande, högt flåsande, nån svordom, en utskällning och mycket rolig AM-cykling.

Glädjepremiären i Bygdsiljumsbacken Bikepark

http://bikepark.bygdsiljumsbacken.se/

Efter arbetsdagarna i backen under föregående helger hade mitt cykelsug nått oanade höjder, längtade tokigt mycket efter den liftburna cyklingen. Alldeles i grevens tid hade jag lyckats få färdigt min Enduro med service av både fram- och bakdämpning, påkrängningen av nytt däck på nytt framhjul, byte av bromsbelägg och allmän upputsning. Cyklisten hade dessutom utrustat sig med ny hjälm, nytt nackskydd och nya benskydd. Det var premiär för många attiraljer den första söndagen i juni, förutom att det var självaste årspremiären för bikeparken i sig! 

Vädret var perfekt, soligt och med en avsvalkande vind. Lederna var kruttorra, dammet yrde i de sandiga kurvorna, det sägs att drygt 60 cyklister hade tagit sig till Bygdsiljum i söndags. Fenomenalt roligt! Skön blandning av nya och gamla bekantskaper, härlig stämning och för egen del inga skador eller större haverier, förutom bakväxelvajern som gick av - men vem behöver växlarna på väg utför ett berg? 

På söndag åker jag till Bygdsiljum igen, ses vi där? ;)

Bygdsiljum laddar för SM

#dhsm2016

Jag lär återkomma till det, rent tjata om det, under sommaren som kommer - SM i downhill i Bygdsiljumbackens Bikepark! Så jäkla kul att de får arrangera det i år. Två helger har jag varit där för att krafsa i myllan och dra ett litet ideellt strå till stacken som de sanna eldsjälarna byggt upp. I första hand för att fixa till befintliga leder efter vinterns pistning och vårens avsmältning, i andra hand för att gräva fram lite mer urberg där den nya SM-banan ska gå. En sprillans ny svart bana som jag själv förmodligen inte kommer kunna cykla levande nerför, men det ska bli sjukt kul att se Sveriges bästa dundra fram mellan granar och sten.

Med hacka, spade, kratta och emellanåt lite kraftigare doningar mejslas den nya banan fram.

Följ arbetet via Bygdsiljums Youtube-kanal, inte minst för deras eminenta Tusen spadtag till mål-serie :D

Cykling genom ett stycke krigshistoria

Stoppa ryssarna!

På markerna där vi till vardags bor, går och cyklar har hemska scener utspelat sig. I princip hela Norrlands-kusten har härjats av ryssar genom århundraden, Umeå och Röbäck med omnejd inget undantag. De sista större slagen som ägt rum på svensk mark utspelades här i krokarna runt Umeå, i vår lilla by Röbäck inrättades ett krigssjukhus mot slutet av 1808-1809 års krig mot just ryssarna. 578 mannar dog och begravdes på mark som idag ligger mitt i byn. Bönderna har väl just inte haft så mycket att sätta emot när plundrarna kommit, både på 1700- och 1800-talen. Sen 1809 har dock området varit lugnt, håller tummarna för att det fortsätter så.
Vid en skogsstig som vi brukar cykla finns en stenmur upplagd, den kallas ryssvärnet och ser inte mycket ut för världen, den är åtminstone idag inte högre än att min Canyon kan klättra över den. Vilken slags hinder den skulle kunnat utgöra för ryssen vet jag ej, förmodligen inget större åtminstone, ty de har flera gånger härjat och bränt ner de flesta byar minst en gång. Man kan undra vad de tänkte och kände, de människor som släpade och staplade sten och som hade hört att ryssen var på väg... ännu en gång. En verklighet långt ifrån den vi har idag.
I maj 2016 hade då vi en fin kväll på cyklarna vid ryssvärnets stig, en skön återhämtning efter arbetsdagens slut. Fjärran från krigsmisären för 207 år sen.

Stigcyklingens bästa tid är nu när kvällarna blivit ljumma och innan
årets första generation av mygg kläckts! 

Dags att panikmeka igen

Ett vårtecken

Begriper inte hur svårt det ska vara att serva cyklarna på hösten eller vintern, när de ändå inte används så mycket och ev. hjälp från cykelverkstan går mycket snabbare att få! Gaaah, står här igen mitt i den grönskande våren och förbannar min dumhet. Säsongen är ju igång men min fina Enduro är inte i körbart skick ens en gång. Canyon har jag varit lite snabbare med, även om det var i grevens tid den blev hjälpligt färdig också. Den lämnade jag faktiskt in på verkstad, hade ju en spricka i sadelstaget och behövde få det plus några lager bytta samt en bakdämparservice. Inget jag har verktyg för att fixa själv (ännu) så med varm hand lämnade jag bort det.
Hade iofs inget verktyg för att öppna upp min kärvande sadelstolpe heller, men det arbetet såg så enkelt ut att jag skaffade det som saknades, vilket var en universalöppnare från Biltema. På förpackningen stod nåt om att skruva loss oljefilter med den? Nå, till sadelstolpen funkade den prima åtminstone, kan tänka mig den greppar superbt på vrånga syltburkar också!
Command Post är en jämförelsevis simpel höj-och-sänkbar stolpe, styrs med vajer, mekaniskt innanmäte, luftdriven höjning, tre fasta låslägen. Förutom att den nu kärvat ihop av gucka har den skött sig exemplariskt genom åren, vilket är mer än vad som kan sägas om de flesta blingigare hisstolparna där ute av klagomålen på diverse cykelforum att döma. Dessutom är stolpen lättservad, tog mig inte alls lång tid att få isär OCH få ihop stolpen. Bytte vajer till reglaget också, nu verkar allt funkar prima igen :) Återstår bara att fixa resten av cykeln...

Universalöppnare på plats.

Äckelgucka.

Succé!

Som intervaller - fast roligt!

Finaste stigcyklingen

Vi är på gång!! Banne mig, äntligen alltså. Peppad till tänderna över att, förhoppningsvis, ha en hel säsongs cykling liggandes framför fötterna. Min bitterhet över att förra sommaren försvann bleknar för varje kul tur jag får möjlighet att köra. Att jag nu åkt på en liten förkylning är bara en liten liten parentes, hellre nu än sen tänker jag ändå, har fått tid att meka med cyklarna istället. Dessutom är det ännu lite blött på några av de roligaste stigarna och det gör inget att de får möjlighet att torka lite ytterligare innan jag kommer till dem.
I söndags körde vi ett pass som skulle kunna beskrivas som backintervaller, men det är så osexigt att tänka på det så. Vi cyklade ju bara uppför för att kunna bränna på nerför! Det är väl lite omodernt att kalla det all-mountaincykling, men det var vad det var. Grymt att ha Maria som draghjälp i utförsbackarna, behövde det för att äntligen våga släppa lite på bromsarna och därmed släppa lite på kontrollen också, min komfortzon har blivit alldeles för statisk - dags att göra nåt åt det!