2015 - det bästa och sämsta året någonsin

Tillbakablick

Det är den tiden nu, blicken ska riktas bakåt mot det som varit och drömmar ska formas för det som komma skall. 2015 är snart slut och lika bra är väl det känner jag såhär spontant. Mina tidigare årskrönikor på bloggen har varit fyllda av träningsstatistik och bildkavalkader från ytterligare ett lärorikt och starkt cykelår. Den här gången får jag dock sålla rätt hårt för att hitta åt några få guldkorn. För att ta det från början: 

2015 var jag märkligt nog anmäld till Vasaloppet, kanske som det sämsta tänkbara året att försöka genomföra loppet på. Jag hasade genom 47 km snömodd och vattenpölar tills jag bara vägrade fortsätta. Det var ovärdigt och det satte punkt för den skidsäsongen, där jag väl ändå fått hyfsad koll på att hålla balansen i spåret. 

Från en av få riktigt fina vinterdagar med vit snö
och exemplariska skidspår.

Våren kom sen plågsamt långsamt, snön som först inte hade velat komma överhuvudtaget ville sen inte släppa greppet heller. Men det var saksamma, hade ett viktigare projekt för ögonen och det var att foga ihop två små kattflockar så deras respektive matte skulle få kunna flytta ihop. Ihopflyttandet blev en utdragen process, katterna och jag själv flyttade före alla mina grejer. Det var ett besvärligt sätt att göra det på och med mycken övertid på jobbet och en hel del logistik med alla fyra katterna på den nya hemmaplanen tycktes jag aldrig ha energi till att komma igång med utstädningen av den gamla lägenheten. I retrospekt var energibristen ett av de första påtagliga symptomen. Blev redigt förkyld också och tvingades ta mina första sjukdagar från jobbet på nästan tre år. 

Vårcyklingen var som sagt inte mycket att hurra för, snön och vätan låg kvar länge, värmen dröjde. For ut ibland och hade det halvkul ändå, men riktigt bra var det inte. 

I en blöt gammal timmerränna.

Tog en helg i Järvsö tidigt på sommaren också, hade tagit jättekliv bakåt teknikmässigt och fick inte de vanliga kickarna. Det var mer rädsla än roligt, muskeltröttheten kom för fort. Ytterligare symptom till listan. 

Tiden som följde fram till sommarsemestern i juli är nästan lite dimmig. Fortfarande en del övertid på jobbet, ingen riktig sommarvärme, flytten skulle gå in i sin slutspurt. Blev förkyld igen och hemma från jobbet nån dag. Här någonstans slutade jag logga tid och sträcka för mina pass i träningskalendern på Funbeat. Att alls ta mig ut var bedrift nog, jag behövde inte se siffrorna över hur långsamt det gick. 

Fyra veckors sommarsemester som skulle bli välbehövlig återhämtning förflöt. Jag blev bara tröttare fast jag sov mer. Fotoalbumen är märkligt tomma från denna tid. Sista semesterdagen for vi till Bygdsiljum, jag klarade inte att stå på cykeln ett enda åk. Mjölksyran svepte genom hela kroppen och jag orkade inte hålla styrsel varken på cykel eller ben. Det slutgiltiga symptomet som fick bägaren att rinna över, dagen efter ringde jag tvingade min sambo mig att ringa vårdcentralen för provtagning. 

-Mild hypotyreos, sa läkaren. Sköldkörteln bildar för lite hormon samtidigt som hypofysen får jobba dubbla skift för att försöka stimulera den. Ämnesomsättning går på lågvarv, allt annat likaså. Listan över vanliga symptom är lång och generell, de kommer sig smygande på och var för sig kan de förklaras av en mängd andra orsaker. Ju längre en går obehandlad och ju mer hormonnivåerna avviker från det normala, desto fler och värre symptom. Troligen upptäcktes det i mitt fall ganska tidigt ändå, eftersom de muskulära problemen blev väldigt påtagliga och det var en tydlig varningsklocka för en så pass aktiv människa som jag. Annars hade jag förmodligen tragglat på ett bra tag till, tröttheten blev fort det nya normaltillståndet och nog hade jag väl alltid varit en depressivt/pessimistiskt lagd människa ändå? Eller...? Förutom de fysiska symptomen medförde hormonstörningarna en ganska massiv mindfuck, som jag fortfarande inte riktigt vet om det släppt eller ej. 

Urklipp från hypotyreos.info

Då större delen av 2015 präglats av detta får det naturligtvis utgöra huvuddelen av brödtexten idag också, fast efter nedgång lär det ju komma en uppgång också. Medicinering sattes in och huvudsymptomen klingade så sakteliga av, lika smygande som de kommit. Dock med väldiga variationer från vecka till vecka, eller t.o.m. från dag till dag. I fotoalbumen avslöjas ändå att det var en ganska glad cyklist som tog sig ut i skogen åtminstone några gånger i veckan. 

I oktober gjorde vi ett återbesök i Järvsö där jag helt plötsligt cyklade bättre än någonsin, adrenalinkickarna var tillbaka, modet och jävlar-anammat likaså. Känslan var lite som att ha fått livet tillbaks. Årets cykliga höjdpunkt kom sen i november, när Lena och jag åkte till Gran Canaria igen för att cykla på episkt häftiga stigar i makalöst vackra landskap! 

Resan är det starkaste jag minns från året, förutom det efterlängtade samboskapet som äntligen gick i lås. Kärleken och tillsammansskapet är förstås det största av allt, på så vis var 2015 sällsynt lyckosamt. Att våra katter lärt sig leva tillsammans var en nog så viktig förutsättning, det krävdes både tålamod och tid att få två små nerviga kattjejer att acceptera att dela hem med två kattpojkar, men det var det värt. Det höjs en del ögonbryn över att vi har fyra katter i en lägenhet, men det fungerar riktigt bra nu :) 

Tre av katterna i vardagsrummets varmaste hörna.

I övrigt är faktiskt stora delar av året höljt i en trötthetsdimma, vilket känns verkligt trist på många plan. Får nog säga att 2016 har väldigt goda förutsättningar för att bli ett totalt sett bättre år!