Järvsö Bergscykelpark - ett litet himmelrike på jorden

Långweekend med cykellycka i nerförsbacke

Som jag har längtat, planerna började smidas nästan direkt efter förra årets tripp, hela vintern och våren igenom har vi otåligt inväntat rätt helg för resan, cyklarna har känts allt sprättigare av leklust och i torsdags kom äntligen avresedagen! Med fullastad bil och förväntansfulla cyklister styrde vi iväg de 40 milen söderut till lilla Järvsö. Resan längs E4:an är dryg, vägen är tråkig och alldeles för lång, man hinner bygga upp ett innerligt hat mot Sundsvall med omnejd (ett hat som kommer tyna bort så snart nya bron och förbifarten öppnas). Till slut når man i alla fall de hälsingska skogarna och de sista kringelkrokiga vägarna som leder till dalen där Ljusnan stillsamt rinner fram och Järvsö ligger vackert beläget vid dess strand.
På självaste nationaldagen stod vi sen redo att stifta och återstifta bekantskapen med Barbro, Malin, En tuff brud och de andra lederna i bike parken. Nervositeten smög sig ofrånkomligen på under den första turen med liften uppför berget. Enduron hängde vid min sida i korgliften, det skulle bli spännande att se hur den klarade av dessa hoppiga, kurviga leder.

Jag fastnade i kameran hos en av flera fotografer som parkerat sig i backen.
Foto: Paola Palmblad

Som sällskap hade jag Annika (som var med även förra året) samt Martin och, förstås, Lena. Det är ju något av standard att börja rulla igång i Barbro. Hon är snäll som en grusväg om man ligger hårt på bromsarna, men kan lik gärna skicka iväg en på långa flygturer om man låter bli dem. Första turen nerför berget blev av det förstnämnda slaget, fast det dröjde inte länge innan tjusningen med luftfärderna, den högre farten och jakten på pirret i magen tog överhanden totalt. Det är kul att hoppa med cykel!! Alltså riktigt kul, sådär så att det är bland det kuligaste(?) jag vet.
Efter uppvärmningen i Barbro började vi blanda och ge bland lederna. Nya singletracken Manolito var trevlig och knixig, men lite otäckt lös i gruset, i synnerhet då med mitt alltför släta och slitna bakdäck. Vågade inte köra alltför fort där och ändå höll det på att gå åt skogen, bokstavligt, ett par gånger. Den har potential dock, jag skulle vilja köra den mera med bättre grepp! Den väldigt tighta och kurviga Malin var tyvärr inte lättare än förra året, jag kan inte svänga alltså, det är en enorm brist i min cykelrepertoar. I vissa lägen kan det vara rätt viktigt att just kunna svänga... Ska väl försöka lära mig någon dag.

Lena kan svänga! Här i Barbro.

Var också in och nosade på röda lederna En tuff brud och Twist twist. Förra året blev jag smått förälskad i hopp- och dropleden Twist twist, särskilt det största droppet är lite respektingivande och kanske på gränsen för vad jag kan köra egentligen. Enduron tvekade dock aldrig utan tog glatt skuttet utför kanten. Denna cykel är fantastisk! Spelar ingen roll vart jag pekar framhjulet, den vill köra allt.

Det blev mycket åkande den första dagen, liften höll öppet länge, vädret var kanon, vi var på topphumör, fast till slut tog ansträngningen ut sin rätt. Vi svalkade oss i en närliggande liten och väldigt kall sjö för att skölja av damm och svett. 6:e juni tycker jag är lite väl tidigt för badpremiär må jag säga, som den badkruka jag är. Desto trevligare blev det efteråt med pizzamiddag och tv-spelskväll.

Badflickan Annika :)

Dagen efter hade en förkylning brutit ut i min arma kropp. Satans dålig tajming. Petade i frukosten och det var först efter ett par turer ner från berget med alla de endorfiner det medför som jag vaknade till. Som ovan nämnt var Twist twist favoriten förra året, i år såg jag istället mer charm i En tuff brud! Lite brantare, mycket stökigare, med roliga träbroar och mer av parerande och småskuttande hela vägen ner. Fantastiskt roligt ju och den passade min cykel som hand i handske.

Lite otäck start på den banan bara, på de branta stenhällarna på toppen av berget. I just det partiet saknade jag kanske en stadigare cykel som tar det branta stöket lite smidigare.

Tänk att jag levde så många år av mitt liv utan att förstå att cykling är grejen! Och downhillåkandet är som russinen i cykelkakan. Ett fåtal dagar av liftburen intensivåkning ger livsandarna oanad kraft och leder alltid till sjumilakliv i utvecklingen. Att utmana sitt sinne och med avsikt leda sig in i situationer som känns otäcka är häftigt. Att inte veta med säkerhet om man har full kontroll eller inte, innan cykeln tar ohämmad fart utför en stenkant eller träbro. I våra inrutade liv fyllda av säkerhetstänk och varningsföreskrifter är det här en ventil för tämligen kontrollerat och kalkylerat risktagande, vi behöver sällan fly eller fäkta på riktigt, men det ger en skön känsla att låta kroppen tro det för en stund.

Martin körde stabilt. 

Att dela känslan med andra gör upplevelsen än mer mångdimensionell. Strålande, levande ögon möts i samförstånd i backarna och i liftkön. Glada tjoanden ekar genom skogen. Människor av alla de slag möts i backen, alltifrån småparvlar som väl knappt kan ha lärt sig cykla alls till de äldre semiproffsen som trickhoppar alla galna dropp i de svarta banorna och så vi den stora majoriteten gladmotionärer som hittar de mindre utmaningarna och är tokigt nöjda över oss själva för det.

Efter den andra dagens åkning gick jag in i väggen. Gjorde ett magplask i sängen och tog mig inte upp på många timmar. Snorpappershögen växte på golvet nedanför, jag sög i mig Bafucin och Strepsil på löpande band, dåsade bort i orolig sömn och trodde min sista stund var kommen. Eller kanske inte riktigt så, jag var ju bara förkyld ändå, men ämlig som få. När jag till slut tog mig på fötter igen såg mina snälla kamrater till att jag fick i mig en stadig portion pasta carbonara och det var nog det som räddade upp att jag orkade cykla något alls på den tredje och sista dagen.

Enduro Comp och Meta AM i väntan på liften upp. 

Aldrig kul att börja en dag med utstädning, men det var ett måste ty lägenhetsnyckeln skulle in senast 12. Lyckades ändå bli färdiga i bra tid och var vid liften strax efter öppnandet. Inte hade jag blivit friskare över natten heller, det kändes segt och lite otäckt att ge sig på cyklandet. Himla trist att råka på en grov förkylning just denna helg, av alla helger. Måtte det betyda att resten av sommaren blir sjukdomsfri *håller tummarna*

Foto: Paola Palmblad igen

Fortfarande var En tuff brud den roligaste ändå, även om det totalt sett blev många fler åk i Barbro. Alltid denna återkommande Barbro, men den är så skönt flowig och hon lockar med sin fart efter de stötigare långsamåken i bökigare leder. Undrar om det är Endurons förtjänst att stökleden kändes roligare än hopp i år? För den kommer verkligen till sin rätt där, man behöver inte vara särskilt stark för att placera en såpass lätt cykel på rätt ställe i sin tänkta linje och det ger ett skönt flyt och självförtroende.

Verkade som att Lena hade det rätt trevligt på sin Meta där också. Fantastiskt kul att se hur cykelbiten hon blivit under det knappa år vi cyklat ihop :) Skills har hon också, i krokiga leder med många svängar rann hon snabbt ifrån mig.

Märk väl att jag inte skrivit något om vurpor och skador. Tre dagar DH-cykling och inte skråma värd att nämna? Är det möjligt? Mjoo, jag höll mig rätt mycket innanför komfortgränsen, delvis hämmad av förkylningen tror jag. Jag avbröt åkandet rätt tidigt på söndagen, styrkan rann ur mig och jag märkte att jag inte orkade pressa ner cykeln i backen när det gick fort och styret vobblade otäckt i hoppen. Min ringa erfarenhet säger att det är dumt att pusha på när trötthetstecknen kommer. Kändes trist att missa några åk, men som en väldigt klok kvinna sa så vi är ju bara alldeles i början av sommaren, många många cykeldagar återstår. Vad gör väl de här förlorade timmarna i slutändan?
Återstod då att stoppa pick och pack och cyklister som skulle till Umeå i bilen och tuffa på samma 40 mil hemåt igen, via det förhatliga Sundsvall och den vackra Höga kusten innan vi hamnade i Västerbottens plattmarker. Idag tar vardagen vid och jag längtar till nästa besök i Järvsö! Dessutom stundar snart några veckors sommarsemester, det blir inte så dumt det heller :) Fast allra först ska förkylningsaset väck.