Cykellycklig på landsvägen

Jag är så glad för att jag köpte landsvägscykel förra våren, det är något speciellt med de där lååååånga distanspassen längs vägarna. MTB kommer alltid vara det roligaste, mest spännande, med flest kickar och utmaningar. Men det är inte på samma sätt behagligt meditativt.
Ute på landsvägen går jag in i min egen bubbla, det är jag, cykeln, vägen och mina tankar. I början av passet är jag lite stingslig, blir irriterad på mottrafikanter som beter sig klumpigt och i huvudet rör sig huvudsakligen tankar om vardagens allmänna irritationsmoment som behöver bearbetas. När det är avklarat, problemen är lösta eller bortkastade, så vidtar den allmänna filosofifasen och känslan har övergått till att vara trygg, lugn och glad. Det är här man kan lösa världsproblemen likväl som reflektera över banaliteter som vad man ska äta till middag kommande dagar. Efter nån timme tar dock dessa tankar slut och det finns inga nya som kan ta vid. Då träder jag in i meditationsfasen, bara lever i nuet, tar in naturen och omgivningarna till fullo, blir medveten om hur hela min kropp jobbar för att driva cykeln framåt, känner fartvinden, känner hur jag blivit ett med cykeln. Här känner jag trötthet, hjärnan har jobbat på max tills inget längre kvarstår, benen har blivit matta av alla timmars trampande, jag är i det närmaste nollställd och bara kör på. Det är så skönt att nå den fasen, att bara vara. Känslan hänger kvar en god stund efter hemkomsten, en behaglig trötthet med ett sinne i full balans. Och jag vet att jag kommer sova som ett litet barn inatt.

Tänk vad jag hade missat om jag inte gett landsvägscyklingen en chans också! 

Och för att plita ner data om dagens pass: 118 km, 4h 22min. Körde Bikeboost-rundan, där motionsloppet på 10 mil brukar gå, körde på 3:27 förra året. Idag tog jag mig runt på 3:34. Kan då nämnas att jag låg på rulle ungefär halva sträckan då loppet gick, dagens runda var helt solo. Å andra sidan var förhållandena betydligt bättre idag, strålande väder och bara en lätt sydlig vind. Samtidigt hade jag den extra peppen av att ha en nummerlapp förra gången. Sammantaget skulle jag ändå vilja tolka det som att jag är lite starkare än för ett år sen.
Med transportsträckorna genom stan inräknat blev det här den längsta runda jag någonsin kört, med det högsta snittet jag klarat med så pass många höjdmeter (nästan 800 m) och med en medelpuls 20 slag under tröskeln. Jag kan nog vara rätt nöjd med dagens pass.